Om ja och nej och vi

Tänker på detta med människor. Människor man möter, pratar med, som går genom ens vardag och ut igen och lämnar någon form av fotspår efter sig. Hur olika dessa människor kan vara – och hur olika fotspåren de lämnar i mitt medvetande blir.

Vi kan till exempel kalla dem Jasägare och Nejsägare. Fast egentligen handlar det inte så mycket om vad de säger rent konkret, utan om hur de förhåller sig, och vad de utstrålar. Attityden och inställningen. ”Energin”.

En jasägare bemöter dig med ett ”jamenvisst, det ordnar vi!” eller ”vad roligt!”, ler även med ögonen och tar itu med problem genom ett pragmatiskt ”ajdå, nu får vi tänka om”. Vi.

En nejsägare å andra sidan, bemöter dig med pannrynk och underförstådd skepsis redan innan du öppnat munnen. Redan innan du öppnat munnen känner du att något tagits ifrån dig – och att du står ensam, hur många människor det än är i rummet.

Nyanser, inte mer. Men betydelsefulla. Och spåren de lämnar efter sig stannar kvar, långt efter korsvägen där de råkat komma i din väg.

Jag tänker att det är det här som är att ge bekräftelse. Själva inkluderandet, att ta på allvar. Säga ”vi”, och mena det.

Bekräftelsebehov, bekräftelsesökande – alla dessa ord som betyder att människors behov av bekräftelse är något dåligt och lite skamligt. En svaghet. Den som ger bekräftelse i den meningen har makt. Den som behöver är maktlös. 

Samtiden är fylld av saker som ger oss omedelbar bekräftelse av olika slag, fler kommer varje dag. En like på Facebook, en retweet, ett digitalt erkännande i förbifarten. Inte är det riktigt vad vi egentligen längtar efter, men vad gör man? Man tager vad man hafver, det som finns att få.

Surrogatet föder ett begär, ett beroende. Avtrubbning och en jakt efter mer. Fler likes, fler följare, mer omedelbar bekräftelse. Jag tänker att om våra dagar korsades av fler leende, inkluderande och jasägande ”vi”-bekräftelser, färre stängda, ifrågasättande skeptiker – skulle vi antagligen inte behöva dem.

6 comments
  1. Fast det är ju inte den sortens bekräftelse vi växer på rätt sätt av tycker jag. Att vi får massa likes, många besökare på bloggen eller retweets är rätt ytligt i längden. Men jag håller med dig, det blir ett sorts konstigt behov att att hålla sig uppdaterad och försöka komma ihåg att gratulera på födelsedagar och likea, annars får jag lite dåligt samvete.

    Den bästa bekräftelsen på att man är betydelsefull är när en vän frågar om råd när hon/han är i svårigheter av nåt slag. Det tycker jag är en bekräftelse på den person jag vill vara.

    1. Ja! Faktiskt precis så jag menade – att det blir tomt med bara sånt där krafs, men vi tar det ändå, eftersom vi blivit så förbålt dåliga på det där andra. Jag tycker det känns som en ond cirkel, men det är samtidigt knepigt att sätta ord på. Menar ju inte heller att kasta sten på folk – är väl lika god kålsupare själv.

  2. Dina ord får mig att tänka på två personer i min omgivning som är typiska nej-sägare. Det har gått så långt att jag undviker att prata med dem eftersom jag bara blir ifrågasatt för varje ord jag säger. De har verkligen en förmåga att tysta mig och få mig att känna mig värdelös.

    I stället söker jag mig till ja-sägarna som får mig att må bra och som uppmuntrar fritt tänkande och kreativitet. Och blir i min tur bemött med: ”Jag blir så glad när jag ser dig för du är alltid så glad.”

    Vilken stor betydelse bemötandet har. Ett enda litet leende gör stor skillnad. 🙂

    1. Ja, just så. Jag tror att det handlar om en förmåga att möta andra i någon slags balans, att man är jämlikar så att säga, där ingendera behöver markera övertag över den andre.

  3. I förbifarten tillhandahåller du en trevligare definition än den gamla vanliga av ’jasägare’. Gott så.

    1. Ja, jo, det gör jag väl. Som motreaktion på den allmänna neggotrenden samtiden har att bjuda på…? 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.