Om hälsa, vikt och självbilder

För några dagar sen fick jag en kommentar, där en tjej ville få länka till min gamla text om ätstörningar. Det fick hon såklart, jag har ju skrivit den för att den ska finnas där för de människor som berörs av den, vara sökbar och tillgänglig. Om någon vill länka till den – dess bättre. Men självklart blev jag ju nyfiken och ville veta vilken slags blogg den skulle hamna i – missförstå mig rätt nu, självklart begrep jag vilken slags blogg som vill länka till en text som min, men… Det blev ändå ett sorgligt möte med en hård och iskall verklighet som en gång också var min. Räknandet, kalkylerandet, de vettlöst befängda förbränningsteorierna, ångesten, identiteten reducerad till en nyckfull siffra på vågen. Lika verkligt idag som då. Med skillnaden att idag läser jag bara om det, mardrömmen är en dröm och ett vagt minne – inte en daglig verklighet. Inte för mig, inte längre. Jag är den som slapp undan.

Jag har velat skriva om det – men inte riktigt lyckats fånga tankarna. För samtidigt befinner jag mig mitt i en process som utan förskönande omskrivningar bara kan benämnas ”välbehövlig bantning” – och innan frågan om att få länka till ätstörningsinlägget hade jag faktiskt tänkt skriva ett klämkäckt och kaxigt inlägg på temat ”Jaså, du bantar”, vilket är en spydig kommentar jag tror de flesta som någonsin försökt gå ner i vikt har åkt på från mindre taktfulla medmänniskor. Men sen kom jag av mig, och påminnelsen om medaljens baksida och alla människor som lever (och dör) där i ojämn kamp mot inbillade kilon, fick mig att börja fundera.

Vi pratar mycket om hälsa i vårt samhälle – fast egentligen fokuserar vi mest på utseende, vikt och kroppsform. Idealmodellerna omger oss – överallt, så att vi inte ens medvetet ser dem längre. Men omedvetet präglar de oss och vårt sätt att se på både oss själva och varandra. Inte så att vi alla fastnar i en besatthet att nå ”size zero” – men genom att vi får ett enormt fokus på hur man ska se ut.

Jag läste för några år sedan en intervju med en svensk sångerska (ingen nämnd, ingen glömd). Reportern frågade vad hon gjorde för att hålla sig i form, och fick svaret: ”Jag behöver inte träna, jag är naturligt smal”. Och det är så lätt att skratta åt det där, fnysa åt att en kändis kläcker ur sig något så dumt (och i en reporters närvaro, ”on the record”, dessutom) – men är det inte lite så? Att vi mäter hälsa i kilo och förmågan att klämma in sig i plagg ur H&M’s ordinarie kollektioner. En smal person måste automatiskt vara sund, en tjock är per definition osund.

Och visst. Visst hänger det ihop. Men jag är böjd att se övervikten som ett symptom på sjukdomen, på att kroppen inte mår bra och inte får den balanserade näring den behöver för att fungera som den ska. En frisk kropp, som får rätt näring och rätt slags bränsle, blir inte tjock. Däremot tror jag att en tjock kropp som ”blir frisk” genom att man börjar äta rätt och röra på sig – inte nödvändigtvis går ner till en size zero eller någon annan slank storlek som motsvarar våra inlärda ideal.

Men vi hetsar och stirrar på vågen och tänker att det är något fel på oss, att vi inte försöker tillräckligt mycket, inte gör rätt, inte har karaktär nog… Siffrorna på vågen lyser starkare än insikten om att vi redan gör rätt, och att kroppen egentligen redan är så glad den kan bli. En väninna skrev idag: ”Jag säger Hoppa! och kroppen svarar Hur högt?” Jag hoppas att hon inser hur klockrent fantastiskt det där är! För mig är det där som själva definitionen på hälsa: En kropp som mår bra, och orkar det man vill att den ska orka. So what om den drar en 36:a eller en 42:a på H&M?

(Nu handlar det här på intet sätt om väninnan, jag tyckte bara att uttrycket var så himla bra – för att det illustrerar vad vi BORDE sträva efter, istället för en tom siffra på vågen.)

Jag har funderat den här veckan på varför jag själv ”bantar” eller vad man nu ska kalla det. Är det egentligen för hälsan eller figuren? Jag kan börja med att berätta att jag inte har haft några som helst känningar av de gamla ”demonerna” under de veckor jag hållt på nu. Annars är det lätt att man börjar utveckla samma gamla besatthet när man återigen håller på och håller igen, väljer vad som är tillåtet och inte, strävar efter en förändring som ska ge resultat – på vågen. Men den här gången (för jaa, det har varit åtskilliga gånger genom åren) har jag sluppit ifrån sådana känslor.

Jag kom fram till att det faktiskt måste vara för hälsan – för jag lider inte av hur jag ser ut. Det jag lider av är när klenryggen inte orkar med mig, för att jag helt enkelt är för tung. När jag blir rörelsehindrad av att få så ont att jag inte orkar göra det jag vill. När jag säger Hoppa och kroppen säger – Nä! Men vad gäller valkar och ”volanger” så kan jag förvisso reta mig på att de är i vägen – men de påverkar inte min självbild. De påverkar inte vem jag är, eller hur jag ser på mig själv. Och kanske är det just därför som demonerna inte kommer åt mig den här gången. För att de måste komma in via självbilden, via förvirringen att identiteten på något sätt är kopplad till siffrorna på vågen, eller på storlekslappen i ens kläder.

Jag tänker att det kanske är det som ska göra att det funkar den här gången. Jag är trött på att banta, trött på att ta mig i kragen och börja om. Igen. Jag läste nånstans att det tar två år att nöta in nya vanor och göra dem till sina egna. Tja. Då får det väl ta tid. Vem har bråttom?

Imorgon kommer träningsmaskinen vi beställt. En crosstrainer. Minns ni när jag gick på Friskis i Stockholm och tränade på crosstrainer? Jag minns det. Känslan – friheten. En kropp som hoppar när man ber den. Jag märker att när jag tänker på träningen som ”ett medel för att nå ett mål” – dvs gå ner i vikt, bli smal, få kondition, bli stark i ryggen, vad som helst – då kommer prestationsångesten, strutsimpulsen och motviljan smygande. Uppskjutandets ädla konst. Men när jag tänker på den där känslan jag hade då, på den meditativa friheten i själva träningen – DÅ infinner sig en känsla av… ja, inte är det längtan, det ska jag inte påstå. Jag vet vad min kondis går för… Men beslutsamhet kanske. Tillförsikt. Att det är något jag bara ska göra, och sen, efter en tid, kommer det att kännas sådär igen – som frihet.

Ja, jag är trött på att börja om och börja om och börja om. Kanske lika trött som den där sista gången jag slutade röka, och på fullt uppriktigt allvar sa åt mig själv att det var sista försöket. Grejade jag det inte denna gången, så fick det vara så. Varje gång – och det var åtskilliga, kan jag meddela – jag var grinfärdig och på väg att ge upp, tänkte jag på det där. Var jag verkligen beredd att ge upp – permanent? Och det var jag aldrig. I december blir det 11 år.

Så – om 11 år från idag? Vill jag verkligen ha åkt jojo upp och ner i 11 år till? Ni minns väl min ryggläkare och hans pedagogiska kommentar om att på stenåldern hade det inte spelat nån roll att min rygg var dålig, för då hade jag ändå varit död vid 35… Nå, men nu lever jag inte på stenåldern utan har lyckats överleva 35, och tänkte nog försöka ta några hel- och halvdecennier till innan jag lämnar in. Men hur mår min rygg om 11 år om jag inte gör något nu? Vill jag verkligen veta det?

Nej. Jag vill inte veta det. Och jag orkar inte ladda om och börja om från början hela tiden heller. Så jag antar att det här får bli den sista gången. Den gången som varar.

14 comments
  1. Beach-syndromet påverkar nog oss alla även om det är värre när man är ung, värre när man är tjej och värst om man är ung tjej dårå. Åtminstone i många fall.

    Själv är jag inte alls kompis med åtminstone 10% av min vikt men jag vill gärna tro att det har mer med välbefinnande och hälsa att göra. När vilopulsen inte längre låter som vilopuls är det något knas och kontrollen blinkar inte blå.

    1. Nej, precis – det är väl lite som när min rygg protesterar och blir till en ilsket RÖD kontrollampa som man nog vill ta på allvar.

      Huvudsaken, och poängen med inlägget, är att man är rädd om sig – och snäll. 🙂

  2. Känslan när kroppen faktiskt säger ”hur högt?” och inte ”skulle inte tro det va….!” är det som pushar mig framåt, det som får mig att känna mig oövervinnelig!
    Väldigt bra inlägg – jag tror att demonerna finns även hos oss lite äldre, med mysvolanger och B&Jcravings liksom, även om vårt mål inte är size zero så att säga!!
    Kraaaaaaaaam

    1. Heh – min är definitivt på ”skulle inte tro det”-stadiet… i den mån jag nu ens ställer frågan. *ehm*

      Och nej, size zero är väl inte många som satsar på – men det är rätt vanligt att man förväntar sig att gå ner till vad man vägde när man tog studenten, och det är inte heller riktigt realistiskt. Särskilt kan jag känna att man gör FÖR stor sak av de sista kilona innan man når den där tonårsdrömvikten. Om kroppen bestämmer sig för att fem kilo mer är lagom här och nu – vad spelar det för roll att jag för tjugo år sen vägde 5 kg mindre och har fått för mig att jag vill göra det igen?

      Mysvolanger och B&J-cravings – jorå, såna känner man till… Båda delar! 😀

  3. Applåder för bra och nyanserat inlägg!
    Hälsa är inte vikt. Hälsa är hälsa, och det viktiga är att ta hand om sig själv så att man mår bra för sin egen skull – vilket är nog så svårt, tycker jag, oavsett vad man behöver. Träna mer, vila mer, äta mer eller mindre … Då måste man ju ge sig själv tid, ta sig plats. För egen skull, inte för att passa in i någon utseendemall eller ska-vara-mall utifrån hur man tror att andra ser det.

    Bra tips att fokusera på den sköna känslan, det ska jag ta till mig och försöka göra, för att göra någon slags träning whatsoever. Yes, jag kan!

    1. Nej, det är verkligen inte synonymt med vikt och hälsa. Och som du säger – hälsa handlar om så många parametrar.

      Stress – och alla följdproblem den orsakar – är en av de vi egentligen känner till, men ändå inte riktigt tar på allvar. Åtminstone inte på så stort allvar som vi borde – jag tror att stress, på olika nivåer, är den absolut starkaste hälsorisken vi har i vårt moderna liv och leverne.

      Av stress blir man tjock, sover dåligt och utvecklar en mängd sjukdomar – om stressen får härja oinskränkt länge nog. Men fortfarande handlar jobbannonser om stresstålighet som den viktigaste egenskapen hos medarbetare, och man vinner i många kretsar status genom att beskriva hur stressad man är… Till exempel.

      Egentligen borde man göra stress till något fult och oacceptabelt. ”Stressar du? Fy skäms!” – som en ren folkhälsoåtgärd, menar jag…! 🙂

    2. Och efter alla kommentarer här ovan och nedan, så vill jag förtydliga att jag också kan förstå att vikt och hälsa har en relation till varandra, precis som stress och hälsa, och framför allt motion och hälsa, som jag tog med mig från det här inlägget när jag läste det första gången.

      Vad jag gillade var tanken om att faktiskt ge sig själv utrymme, i fråga om tid och kraft, att äta mer rätt och motionera på ett sätt som är roligt och sunt, oavsett utgångsläge från början. Den som har låg kroppsvikt är inte nödvändigtvis hälsosam – många smala har ofta huvudvärk, som någon skrev i något länkat inlägg någon annanstans (har glömt var).

      Jag tror att det där självutrymmet – att allmänt leva sundare för sin egen skull, och inte för att passa in i andras bild av hur det ska vara, motverkar negativa effekter av stress och har positiva effekter på såväl vikt som kondition. Men det är svårt att ta sig den tiden, upplever i alla fall jag. Inte för att jag är så fruktansvärt upptagen, utan för att det leder till ett ”varför ska väl just jag …”, och någon form av känsla att ”jag borde väl klara ändå” etc, kopplat till en självbild där jag tillmäter mig själv för lågt värde.

      Jag skulle ha lättare att lägga ner den där tiden för andras skull, än för min egen (för att det krävs, för att passa in, för att det förväntas – etc, men jag vägrar göra det medvetet). Det är just den gropen jag inte vill falla i, därför att det är när man gör det för sin egen skull, för sitt eget bra-mående, som det blir rofullt, lustfyllt och verkligt hälsosamt. Tror jag.

      Och just därför låter det så friskt och skönt och trösterikt när du skriver om enkel mat och rutiner och träning och hälsa (vilket jag annars sällan läser om, trots att jag ”borde”, för att ta hand om mig bättre – ifall jag nu vill ge människor mandat att döma över hur andra lever). Och jag får lust att träna. Det är ett bra betyg för en text! =)

  4. Hm, jag är lite kluven här inser jag. För hälsa har faktiskt med vikt att göra. Man har ju nu insett att även en ”liten övervikt” faktiskt påverkar hälsan väldigt mycket och leder till följdsjukdomar.

    Men jag håller med om att fokus borde ligga på att ha en kropp som är i form och orkar med det vardagliga livet. Problemet är väl att vi människor inte ännu insett att vi inte skapade för att sitta stilla, att våra kroppar behöver få jobba för att vi ska kunna sova ordentligt, kunna hantera stress på ett bra sätt och fungera i ett tempo som många gånger är för högt.

    Det är ju bättre att förebygga problemen, och försöka hålla sig i så god form som möjligt, för att kunna njuta av livet i fulla drag, tills den dag man trillar av pinn.

    Och den som säger sig inte ha tid att träna, den ljuger. För att ta hand om sig själv handlar om ändra sina prioriteringar. Alla har tid att träna. Men att vilja träna eller ha motivationen att göra det, den kan man sakna, men aldrig tid.

    1. Mja, nu tror jag du läser som Fahn läser Bibeln – jag har aldrig påstått att hälsa inte har med vikt att göra. Jag påstår – och vidhåller – att hälsa och vikt inte är samma sak.

      Jag tror, som jag skrev tidigare, inte att övervikten i sig är själva roten till det onda, utan ett symptom på en övergripande ”livsstilssjukdom”. Dvs vi BLIR tjocka om vi inte lever på ett bra sätt. Sen uppstår en ond cirkel, för det är lättare att röra på sig om man INTE väger för mycket och stannar man i soffan med pralinasken blir man ÄNNU tjockare. Osv.

      Sen är jag ingen vän av generaliseringar – det är lätt att peka finger och säga att ”Alla hinner träna, det är bara att prioritera”. Visst. Jag kan också livligt föreställa mig att den tid man inte lägger på träning eller hälsotänkande ”i tid” – den förlorar man så att säga i andra änden. Men jag kan tänka mig åtskilliga fall där tiden – eller orken – helt enkelt inte räcker till.

      Det är inte så många månader sedan A och jag båda jobbade heltid + pendlade två timmar/dag för att stressade och utmattade komma hem till småbarnsskiftet. Vi hann oftast träna/motionera/röra på oss någon gång i veckan var, men då var vi ändå TVÅ föräldrar som hjälptes åt. Jag vill inte ens tänka på att försöka ratta den cirkusen på egen hand. Till exempel.

      Men visst. I många fall är det rena och skära bortförklaringar – men det är också vuxna människors val, som de får ansvara för själva, tycker jag.

  5. Samtidigt är ju vikt och hälsa intimit sammanlänkande. Övervikt, inte extrem utan ”vanligt tjock” lär ge en minskning av beräknad livslängd på 15-20 år. Idealet för längsta beräknade livslängd så jag någonstans låg runt 22 i BMI.
    Men hälsoproblemen ökar mer vid för hög vikt än vid för låg så länge man inte är undernärd eller har en ätstörning eller bantar osunt så man skadar kroppen.
    Det är ju bara den krassa verkligheten.
    Sen är det väl bättre att vara nöjd med den man är oavsett om man är lite över- eller underviktig. Att vara nöjd med sig själv genererar hälsa och tvärt om.

    Att banta är något jag inte tror på. Aldrig – no way. Alla kurer folk går igenom som allihop funkar om man sköter dem. Men som allihop ger efekten jojo-bantning eftersom bantning eller ”kur” i sig anger att man gör något tillfälligt.

    Att gå upp och ned i vikt är ju i sig inte bra och dessutom innebär jojo-bantning att slutvikten höjs var gång

    Vill man gå ned i vikt så är min övertygelse att det bara finns ett sätt som är funktionellt och sunt. Man lägger om vanorna på ett sätt som är avsett att vara permanent. Då minskar risken för att man åter går upp och då minskar risken att man åker på någon form av ätstörning. Även att vara överviktig är ju egentligen en slags ätstörning även om det är en mild form. ller snarare en följd av att något är i obalans mellan vad man äter och hur mycket man rör sig

    1. Men jag säger ju inte att man ska fortsätta med sitt störda ”tjockätande” (och ja, jag håller med dig helt i att många tjocka nog har en slags omedveten ätstörning – och jag vet inte ens om jag vill kalla den ”mild” med tanke på vad den leder till), jag säger inte att det är sunt att vara tjock. Det jag säger är att det är osunt att enkom banta (vad man väljer att kalla det är ju bara en fråga om semantik – jag är rätt övertygad om att var och en som går in i en ”bantningskur” gör så i ärlig avsikt att förändra sitt beteende permanent. Att man misslyckas är mänskligt, och återigen något som knappast blir bättre av andras pekfingerviftande) för utseendets skull.

      Jag tycker inte att ditt resonemang håller riktigt, för å ena sidan säger du att en ringa övervikt förkortar livet (det där med 15-20 år köper jag inte, för då skulle tekniskt sett alla tjocka trilla av pinn före 60 alternativt alla smala leva till 100…! Och så är det ju inte, det vet vi alla. Kort sagt – livslängd påverkas av en ofantlig mängd faktorer, det är omöjligt att tala om en enda faktor som ensam skulle ha så stor inverkan på livslängden) och att vikten därmed är A och O för hälsan – i nästa stund kritiserar du att folk medvetet försöker gå ner i vikt på de sätt de känner till och tror på.

      Ärligt talat – och det mitt ursprungligen planerade inlägg skulle ha handlat om – jag är säker på att om folk bara kunde få sköta sin viktkontroll utan andra människors långa näsor och tykna kommentarer inblandade, så skulle de ha långt mycket lättare att hålla ut och verkligen leva sunt livsvarigt. Men varje gång jag fallit ur ett gott initiativ att äta och leva sunt, så har det varit för att folk kommer med sina långa näsor i min lunchtallrik på jobbet till exempel. ”Åh, det där ser nyttigt ut”, säger de – och i nästa ögonblick känner jag hur de skärskådar min kropp och mina valkar och paniken bara växer. Det är garanterat en psykologisk kvarleva sedan tonåren och knappast något som andra människor kan veta något om, men det hjälper ju inte mig. Paniken gör hela ätandet till en oerhört laddad historia, och jag grejar inte det.

      Jag är med i ett forum där vi normalt pratar om helt andra saker, men det finns också en vikttråd för oss som håller på att förändra vårt ätande och ”levande”. Där är alla former av kritik bannlyst, ingen får ha åsikter om någon annans valda metod – och det är en ofantligt skön miljö. Om någon skulle ha valt att banta med sega råttor, så skulle vi heja på henne lika förbehållslöst som vi hejar på den som lägger om kosten på mer konventionella sätt. Så ser verkligheten rätt sällan ut – och det är synd. När man har en plats att gå till där det ÄR så, då märker man vilken oändlig respekt som ligger i en sådan bejakande attityd – och som saknas i andra sammanhang.

      Sista poängen: Jag säger inte att det är sunt att vara tjock. Men jag säger att det kan vara sjukt att bli smal av fel skäl. Och om man väljer att bli smal av fel skäl (utseendet, typ), så tror jag att risken ökar för att man tappar motivationen när man ”gått i mål” så att säga, och börjar äta ”som vanligt” igen.

      Om man redan från början fokuserar på sitt mående (och ärligt talat… Det är nog inte många tjocka som VERKLIGEN mår bra med sin övervikt. Det är tungt, många utvecklar diabetes, många har problem med såväl energi- som hormonsvängningar, helt enkelt för att näringsbalans och signalsystemen och alla dessa finjusterade kemiska funktioner i kroppen sätts ur funktion med fel kost) och sin hälsa, blir det livslånga perspektivet naturligt.

      Så egentligen tror jag inte att vi har så värst olika åsikter om kärnfrågan, däremot argumenterar vi väldigt olika – och kommer till olika slutsatser.

  6. Ojoj så fel jag uttryckt mig. Jag håller nämligen med om allt det du skriver i ditt svar till mig!
    De 15-20 åren skulle varit 10-15 till att börja med, och jag hörde denna siffra i ett program som handlar om USAs presidentfrus kampanj mot övervikt – amerikansk övervikt är ju lite mer än vår och jag vet inte hur faktaunderbyggt det var. Sorry

    Men förlåt mitt mycket slarvigt formulerade inlägg!!!
    Jag avsåg svara endast! på meningen att hälsa inte är synonymt med vikt. Sen skenade det iväg.
    Stryk gärna mitt inlägg för jag vill inte kritisera vare sig dig eller någon för deras ätande, ickeätande eller vad som helst. Och jag är medveten om att mina tankar ska tas med en nypa salt eftersom jag ÄR ätstörd.

    Det du säger att folk kommenterar vad du äter. Det är exakt det som byggt upp min stora ovilja att äta med folk. Alltid kommer kommentarer ”o vad det ser nyttigt ut. Det skulle jag vilja ha istället” varpå jag efter att ha hört det alldeles för många gånger bara vill skrika här, ta den då, varför beställer du inte det då”. Det och att folk alltid klagat på hur lite jag äter hjälper till att hålla min ätstörning vid liv.

    Jag är ätstörd. Mina tankar är därför inget att ha. jag borde låta bli att skriva kommentarer för det blir lätt fel.

    Kritiserandet av folk som gör sitt bästa att gå ned du nämner. Jag menade inte att kritisera personerna utan metoden. Även där uttrycker jag mig dåligt

    Jag sätter mig inte på höga hästar på minsta sätt. Jag ÄR skruvad när det gäller mat

    Ditt inlägg om ätstörningar är ett av de bästa jag läst om ätstörningar. Jag tar till mig din kritik i högsta grad och den hjälper mig att fatta beslutet att en gång för alla lägga ned min blogg. Mina tankar, eller snarare min oförmåga att uttrycka dem, bör jag sluta att sprida

    1. (Jag har svarat Nixpro per mejl, men klistrar in delar av svaret här, så jag inte helt framstår som en okänslig buffel… 🙂 )

      Jag vill börja med att be om ursäkt om jag gick för hårt fram i mitt svar – jag är rätt van vid livliga diskussioner och tycker att det är roligt att argumentera – fast om jag diskuterar med folk som inte har samma vana, så kan jag lätt framstå som överdrivet… tja, driven kanske. Förlåt mig, jag menade inget illa – och även om det kanske inte verkar så, så uppskattar jag att få mothugg – det är ju det roligaste som finns! 🙂

      Jag tycker dessutom inte alls att du ska lägga ner din blogg. Jag har läst om din ätstörning, och även om jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår eller kan tänka mig in i exakt hur den funkar (och så är det nog med ätstörningar generellt, att man inte förstår om man inte varit där), så öppnade den dörren lite mer för mig, för en del av begreppet ätstörning som inte ens jag visste om. Sånt är viktigt.

      Jag tror till exempel att ingen tog min ätstörning på allvar för att jag aldrig hann gå ner så mycket att jag ”såg anorektisk ut”. Jag gick ner så långt som till 50 kg för 175 cm längd – och det är iofs illa nog, men för att verkligen se sjuk ut måste man ner ännu längre i vikt. Och det är ju HELT rubbat att ätstörningar inte tas på allvar förrän det gått så långt – vid det laget är ju många av skadorna permanenta!

      Så din blogg behövs och är viktig!

      Sen vill jag be om ursäkt för att jag svarade dig utan tanke på att ditt svar är präglat av en pågående ätstörning. För mig är det bara tunna skuggor kvar av det som en gång var – hjärnspöken som detta med att inte kunna hantera folks kommentarer om vad jag äter – men du lever ju i det där även nu, på ditt sätt. Det var oerhört klumpigt av mig, och jag ber om ursäkt för det.

      Jag hoppas att du såg mitt sista stycke – jag tror inte att vi har så olika åsikt egentligen, bara olika sätt att resonera. Jag håller med om att man bör se sin vikt (och hälsa!) i livslångt perspektiv – men jag har också misslyckats tillräckligt många gånger för att veta att det inte är så jädra lätt alla gånger.

      Dessutom har jag lärt mig att många som haft en ätstörning tidigare i livet, får problem med vikten senare – många får en kraftig övervikt, till och med rejält större än min (jag behöver idag gå ner ca 15 kilo för att nå BMI=25. Nu är jag kritisk till BMI-måttet också, och det är ännu ett skäl till att jag är kritisk till studier som påstår att ringa övervikt förkortar livet. ”Ringa övervikt” är så vagt – och då föredrar jag att använda hälsan som mått, och är övertygad om att en kropp som mår bra och får rätt näring SJÄLV reglerar vikten till vad som är rimligt och bra! Det kan inga mänskliga uträkningar överträffa), och har oerhört svårt att gå ner.

      Förutom de psykiska hjärnspökena har man rent FYSISKT svårt att gå ner i vikt – som följd av att man förstört kroppen med störda ätbeteenden i sin ungdom. Signalsystemen funkar inte som de ska, vilket ställer till med allt möjligt strul.

      Att förstå att många ätstörda har svårt att gå ner i vikt senare i livet, och att det inte bara är ”mig det är fel på” har varit en viktig milstolpe för mig – och min självbild. Det är inte bara jag som är ett karaktärslöst mähä – det ÄR svårt, och många faktorer komplicerar saken ytterligare, förutom det som gör att viktkontroll ALLTID är jobbigt (klart att det vore roligare att leva på glass, om det då inte vore för att det är onyttigt och gör en tjock…! 😉 ) – för alla.

      Men jag är rädd att jag gick på för hårt i mitt svar – egentligen var mycket av det jag skrev inte alls riktat till dig. Jag tror inte alls att du är en sån som sitter med näsan i andras tallrikar och kommenterar vad de äter… Tvärtom – jag är rätt säker på att du INTE gör så! Jag blev bara engagerad i det jag skrev, och… Ja, som du skrev: Det skenade iväg!

      Vikt och hälsa är laddade frågor – och jag är glad att få svar och åsikter från andra. Jag kommer inte alltid att hålla med – men jag uppskatar diskussionen! Kliv inte ur den – din åsikt och dina tankar är viktiga! Jag menade aldrig att kritisera dina åsikter (eller någon annans) – utan avsåg att bemöta dem med mina egna. Jag är ledsen om jag gjorde det på ett sätt som kändes som personlig kritik – så var det verkligen inte menat!

  7. Mycket välskrivet om ett extremt viktigt ämne – och ett komplicerat ämne. Vikt och skönhetsideal och självkänsla och hälsa. Så många aspekter, och var börjar man?

    Det är så jävla genomvidrigt hur den så kallade skönhetsidustrin – och massmedia som hejduk – har förstört generationer av unga kvinnors självkänsla. De var redan vackra. Nu känner de sig fula. Men det var det värt, för några svin blev rika på det. Man kan bli äcklad för mindre.

    Jag ser tillbaka på mig själv för femton år sedan. Jag tyckte att jag var fet och ful. Jag var smal och söt; det ser jag nu efteråt. Det är inte en ovanlig historia. Men det är nu det blir lite komplicerat för mig personligen. Jag bär på tjugo kilo mer nu än då, och känner mig för första gången vacker. Jag har bestämt att bejaka varenda hulligt kilo på denna kvinnokropp.

    Men Jenny – hälsan… Hälsan på sikt, om inte annat. Det är där jag verkligen drabbas av hur rätt du har, hur klokt du tänker. Det var ju fint att jag känner mig skön trots alla extrakilon liksom, men… Inte vill jag få ont eller bli sjuk och dö i förtid?

    Jävlar. Jag måste nog tänka över det här.

    KRAM till dig för dina ord och för annat.

    Elin

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.