Ingen ser på mig och tänker anorexia eller ätstörning, det kan jag försäkra.

Det gjorde de inte för 18 år sedan heller, men likafullt var jag sjuk då och i ett antal år därefter. Men eftersom jag aldrig kom till det utmärglade, livshotande stadiet, var det aldrig någon som tog signalerna på allvar. Mina klasskamrater kommenterade att jag borde äta, att jag inte borde gå ner mer, men de nöjde sig med mina bortförklaringar. Mina föräldrar försökte tvinga mig att äta, lagade mat, lirkade, tjatade och grälade. Utan resultat.

Jag tog mig ur sjukdomen, mestadels av egen kraft (var den kom ifrån vet jag inte riktigt, men den har alltid funnits där när jag mest behövt den och minst anat att den fanns). Idag tänker jag sällan på den där tiden – förutom när jag snubblar över saker omkring som pekar på den där oförmågan vi människor har att se varann, i tid.

Kort tillbakablick: Det började med en pojkväns pikar om att jag var tjock, och jag intalade mig att jag kunde vara hos honom en hel helg utan att behöva äta (Vad tusan var hans föräldrar för jävla nötter som inte reagerade?). Plötsligt hade jag gått ner de kilon som kanske faktiskt var lite för mycket – och fick en enorm kick. Folk såg mig, berömde, kommenterade… Självförtroendet fick sig en välbehövlig boost… och jag hade funnit ”drogen” som var nyckeln till alltihop: Kontroll.

Snart hade jag memorerat en komplett kaloritabell och den tillåtna dagsnivån sänktes för varje vecka. 500 kcal om dagen. 400 kcal om dagen. 200 kcal – men bara om jag tog en 2 timmar lång löprunda i skogen efteråt. Som värst åt jag en apelsin – varannan dag. Det märkliga var att jag även då tyckte att jag åt tillräckligt – sjukdomen hade satt min inre logik ur spel. Och jag lyste av stolthet över hur duktig jag var, hur jag övervunnit kroppens besvärliga signalsystem som försökte få mig att äta mig mätt.

Först blev jag vän med hungern. Jag kunde sitta i timmar och stirra på klockan medan den rev och slet i mig. 8 timmar sedan jag åt. 9 timmar. 11 timmar. 12 timmar – ”nej, jag går och lägger mig istället. Jag kan lika gärna äta imorgon”.

Sen lämnade hungern mig. Utan att göra något väsen av sig, gjorde den sorti och jag saknade den inte. Jag hade segrat. Jag och min nya bästis: Kontroll.

Jag vet inte riktigt hur mycket jag gick ner. Jag vet att det gick fort, och jag vet att jag hade minnesluckor på slutet. Jag tror att det rörde sig om 25-30 kilo på ett drygt halvår. Jag var 18.

Sista året i gymnasiet gick jag inte ner mer i vikt. Jag låg stilla på en undernärd nivå – men kämpade med ångesten istället. Jag bannade mig själv för att jag förlorat karaktären (och kontrollen!) och inte längre klarade att låta bli att äta. För att hungern kommit tillbaka och nu inte längre var min vän. Nu var den en lömsk och lismande djävul som lurade mig att falla för frestelsen att äta.

Mina nya bästa vänner blev höger pek- och långfinger. Jag hetsåt inte och de ynkliga små mängderna mat jag fick i mig var ett helvete att försöka få upp igen, men jag var envis redan då. Kontroll. Jag var fast besluten att ta kontroll över de spratt min kropp försökte spela mig – som att äta när jag var hungrig. Jag vann – igen.

***

Det här är en del av min historia. Som jag sa – det är inget jag tänker på, men nog har det format mig och mitt sätt att tänka och relatera till människor, inklusive mig själv. Jag har många starka triggerpunkter förknippat med den här tiden, inte minst vad gäller människors förmåga (eller val) att se varandra, eller låta bli. Hur kan en högpresterande 18-åring tillåtas gå ner 30 kilo på ett halvår utan NÅGON reagerar eller agerar på något sätt? Måste en uppenbart sjuk månniska nå den punkt där sjukdomen blir livshotande för att bli sedd? När anorexian gått så långt att omvärlden äntligen reagerar, när kroppen ser ut som en anorexiakropp – då har den redan gett bestående skador, både fysiska och psykiska.

Få sjukdomar är så behäftade med förutfattade meningar och snävsynta attityder som anorexia, eller ätstörningar generellt för den delen.

De flesta handlar om att anorexia skulle ha med mat att göra – eller vikt. Men maten har inget med saken att göra. Ingenting. Mat, viktkontroll – allt det är bara symptom, ett uttryck för ångesten, det verkliga såret. Anorexia handlar uteslutande om behovet att kontrollera.

Man upplever kaos omkring sig, världen snurrar för fort, är för obegriplig, svårgripbar eller helt enkelt förvirrande. Och mitt upp i den där mäktiga strömmen av LIV som dånar omkring en, så hittar man en enda sak som man kan kontrollera. Maten – och i förlängningen sin egen kropp. Kroppen får stå symbol för livet, och man inbillar sig att man genom att kontrollera kroppen kan kontrollera livet.

Handen på hjärtat – världen ÄR ett rätt förvirrande ställe, fast det är liksom aldrig riktigt comme-il faut att erkänna det. Inte när man är tonåring, och verkligen har alla skäl att vara förvirrad. Inte när man är vuxen och borde veta bättre än att lyssna till bakgrundssurret snarare än sin egen inre röst. Vi pratar om sjuka ideal, men kan ändå inte sluta jaga – utseendet, pengarna, prylarna… Ytan. Det som egentligen är ingenting – men man gör det till ”allt” för att det är kontrollerbart. Nyckelordet är kontroll, hela tiden kontroll.

En annan fördom, eller missuppfattning, är att anorexia är en sjukdom som uteslutande drabbar tonårstjejer. Det är inte sant. Ätstörningar är ett av många uttryck för dagens psykiska ohälsa, och den bryr sig inte om ålder. Därför skär det extra i mig, när vi möjligen reagerar på ungas och tonåringars kroppsideal och försök att kontrollera sin vikt genom olika former av självsvält – men när en vuxen kvinna gör exakt samma sak, då pratar vi om karaktär och duktighet. Visste man vad ätstörningar handlade om, så skulle man kanske inse att det är just det – just duktighetsbekräftelsen som är själva knarket, kicken som driver kontrollbegäret vidare – och vidare.

***

När jag mådde som sämst, skrämde jag slag på alla omkring mig. Mina närmaste ”vänner” backade undan och försvann, visste inte vad de skulle göra, och valde att låta mig sköta mitt. Jag har ingen kontakt med dem idag, och har inget intresse av att få sådan kontakt heller. Vad ska man med fega vänner till?

Så. Vad gör man – om man märker att någon i ens närhet börjar få ett överdrivet kontrollbehov, det kan givetvis handla om annat än om mat, men ätstörningar är det jag ”kan” och har erfarenhet av, så jag håller mig till det.

Ärligt talat, gör vad som helst – bara du gör något. VAR där, visa att du ser, visa att du bryr dig. Alltihop handlar om självkänsla, så visa att du ser och tycker om din väns personlighet, trivs i hans/hennes sällskap, tycker om för den han/hon är. Fråga – hur är det? Hur har du det? Kan jag göra något? Ska vi hitta på något tillsammans?

Var där. Det behöver inte vara svårare än så. Ibland är det svårare än så, och då handlar det mer om att se till att din vän får hjälp – och fortfarande visa att du finns där. Vård och vänskap utesluter inte vartannat – man behöver båda delar.

***

Det här inlägget har blivit lite av en ”propp”. Just för att det var så viktigt för mig att skriva det, så låste det alla andra skrivtankar. Jag ville att det skulle bli det bästa jag skrivit, men… just nu tror jag mest att jag vill lösa undan proppen och få gå vidare. Jag mår inte dåligt av det som var, men det är inget jag har lust att uppehålla mig alltför länge vid heller. Så – nu får ni storyn som den är. För den här gången. Kanske kommer den igen, i någon annan form – vid något annat tillfälle.

***

Angående rubriken: Några kompisar till mig skrev C-uppsats om en informationskampanj om anorexia. Jag var på Söderpromenad med en av tjejerna vid samma tidpunkt, hon hade sin kamera med sig – och på ett ställe skulle vi tränga oss genom mellan en kyrkvägg och en grindstolpe av något slag vid Katarina eller Maria kyrka (lär mig aldrig vilken som är vilken). Och där hade någon skrivit, med vit penna på väggen: Hoppas du är smal. Det blev titeln på deras uppsats, och en självklar rubrik för det här inlägget.