För några dagar sen fick jag en kommentar, där en tjej ville få länka till min gamla text om ätstörningar. Det fick hon såklart, jag har ju skrivit den för att den ska finnas där för de människor som berörs av den, vara sökbar och tillgänglig. Om någon vill länka till den – dess bättre. Men självklart blev jag ju nyfiken och ville veta vilken slags blogg den skulle hamna i – missförstå mig rätt nu, självklart begrep jag vilken slags blogg som vill länka till en text som min, men… Det blev ändå ett sorgligt möte med en hård och iskall verklighet som en gång också var min. Räknandet, kalkylerandet, de vettlöst befängda förbränningsteorierna, ångesten, identiteten reducerad till en nyckfull siffra på vågen. Lika verkligt idag som då. Med skillnaden att idag läser jag bara om det, mardrömmen är en dröm och ett vagt minne – inte en daglig verklighet. Inte för mig, inte längre. Jag är den som slapp undan.

Jag har velat skriva om det – men inte riktigt lyckats fånga tankarna. För samtidigt befinner jag mig mitt i en process som utan förskönande omskrivningar bara kan benämnas ”välbehövlig bantning” – och innan frågan om att få länka till ätstörningsinlägget hade jag faktiskt tänkt skriva ett klämkäckt och kaxigt inlägg på temat ”Jaså, du bantar”, vilket är en spydig kommentar jag tror de flesta som någonsin försökt gå ner i vikt har åkt på från mindre taktfulla medmänniskor. Men sen kom jag av mig, och påminnelsen om medaljens baksida och alla människor som lever (och dör) där i ojämn kamp mot inbillade kilon, fick mig att börja fundera.

Vi pratar mycket om hälsa i vårt samhälle – fast egentligen fokuserar vi mest på utseende, vikt och kroppsform. Idealmodellerna omger oss – överallt, så att vi inte ens medvetet ser dem längre. Men omedvetet präglar de oss och vårt sätt att se på både oss själva och varandra. Inte så att vi alla fastnar i en besatthet att nå ”size zero” – men genom att vi får ett enormt fokus på hur man ska se ut.

Jag läste för några år sedan en intervju med en svensk sångerska (ingen nämnd, ingen glömd). Reportern frågade vad hon gjorde för att hålla sig i form, och fick svaret: ”Jag behöver inte träna, jag är naturligt smal”. Och det är så lätt att skratta åt det där, fnysa åt att en kändis kläcker ur sig något så dumt (och i en reporters närvaro, ”on the record”, dessutom) – men är det inte lite så? Att vi mäter hälsa i kilo och förmågan att klämma in sig i plagg ur H&M’s ordinarie kollektioner. En smal person måste automatiskt vara sund, en tjock är per definition osund.

Och visst. Visst hänger det ihop. Men jag är böjd att se övervikten som ett symptom på sjukdomen, på att kroppen inte mår bra och inte får den balanserade näring den behöver för att fungera som den ska. En frisk kropp, som får rätt näring och rätt slags bränsle, blir inte tjock. Däremot tror jag att en tjock kropp som ”blir frisk” genom att man börjar äta rätt och röra på sig – inte nödvändigtvis går ner till en size zero eller någon annan slank storlek som motsvarar våra inlärda ideal.

Men vi hetsar och stirrar på vågen och tänker att det är något fel på oss, att vi inte försöker tillräckligt mycket, inte gör rätt, inte har karaktär nog… Siffrorna på vågen lyser starkare än insikten om att vi redan gör rätt, och att kroppen egentligen redan är så glad den kan bli. En väninna skrev idag: ”Jag säger Hoppa! och kroppen svarar Hur högt?” Jag hoppas att hon inser hur klockrent fantastiskt det där är! För mig är det där som själva definitionen på hälsa: En kropp som mår bra, och orkar det man vill att den ska orka. So what om den drar en 36:a eller en 42:a på H&M?

(Nu handlar det här på intet sätt om väninnan, jag tyckte bara att uttrycket var så himla bra – för att det illustrerar vad vi BORDE sträva efter, istället för en tom siffra på vågen.)

Jag har funderat den här veckan på varför jag själv ”bantar” eller vad man nu ska kalla det. Är det egentligen för hälsan eller figuren? Jag kan börja med att berätta att jag inte har haft några som helst känningar av de gamla ”demonerna” under de veckor jag hållt på nu. Annars är det lätt att man börjar utveckla samma gamla besatthet när man återigen håller på och håller igen, väljer vad som är tillåtet och inte, strävar efter en förändring som ska ge resultat – på vågen. Men den här gången (för jaa, det har varit åtskilliga gånger genom åren) har jag sluppit ifrån sådana känslor.

Jag kom fram till att det faktiskt måste vara för hälsan – för jag lider inte av hur jag ser ut. Det jag lider av är när klenryggen inte orkar med mig, för att jag helt enkelt är för tung. När jag blir rörelsehindrad av att få så ont att jag inte orkar göra det jag vill. När jag säger Hoppa och kroppen säger – Nä! Men vad gäller valkar och ”volanger” så kan jag förvisso reta mig på att de är i vägen – men de påverkar inte min självbild. De påverkar inte vem jag är, eller hur jag ser på mig själv. Och kanske är det just därför som demonerna inte kommer åt mig den här gången. För att de måste komma in via självbilden, via förvirringen att identiteten på något sätt är kopplad till siffrorna på vågen, eller på storlekslappen i ens kläder.

Jag tänker att det kanske är det som ska göra att det funkar den här gången. Jag är trött på att banta, trött på att ta mig i kragen och börja om. Igen. Jag läste nånstans att det tar två år att nöta in nya vanor och göra dem till sina egna. Tja. Då får det väl ta tid. Vem har bråttom?

Imorgon kommer träningsmaskinen vi beställt. En crosstrainer. Minns ni när jag gick på Friskis i Stockholm och tränade på crosstrainer? Jag minns det. Känslan – friheten. En kropp som hoppar när man ber den. Jag märker att när jag tänker på träningen som ”ett medel för att nå ett mål” – dvs gå ner i vikt, bli smal, få kondition, bli stark i ryggen, vad som helst – då kommer prestationsångesten, strutsimpulsen och motviljan smygande. Uppskjutandets ädla konst. Men när jag tänker på den där känslan jag hade då, på den meditativa friheten i själva träningen – DÅ infinner sig en känsla av… ja, inte är det längtan, det ska jag inte påstå. Jag vet vad min kondis går för… Men beslutsamhet kanske. Tillförsikt. Att det är något jag bara ska göra, och sen, efter en tid, kommer det att kännas sådär igen – som frihet.

Ja, jag är trött på att börja om och börja om och börja om. Kanske lika trött som den där sista gången jag slutade röka, och på fullt uppriktigt allvar sa åt mig själv att det var sista försöket. Grejade jag det inte denna gången, så fick det vara så. Varje gång – och det var åtskilliga, kan jag meddela – jag var grinfärdig och på väg att ge upp, tänkte jag på det där. Var jag verkligen beredd att ge upp – permanent? Och det var jag aldrig. I december blir det 11 år.

Så – om 11 år från idag? Vill jag verkligen ha åkt jojo upp och ner i 11 år till? Ni minns väl min ryggläkare och hans pedagogiska kommentar om att på stenåldern hade det inte spelat nån roll att min rygg var dålig, för då hade jag ändå varit död vid 35… Nå, men nu lever jag inte på stenåldern utan har lyckats överleva 35, och tänkte nog försöka ta några hel- och halvdecennier till innan jag lämnar in. Men hur mår min rygg om 11 år om jag inte gör något nu? Vill jag verkligen veta det?

Nej. Jag vill inte veta det. Och jag orkar inte ladda om och börja om från början hela tiden heller. Så jag antar att det här får bli den sista gången. Den gången som varar.