Kulturtant på grönbete, del 2: ”Inspirerad pessimism”

Dagens eftermiddagspass på det kulturella grönbetet bjöd på mera foto på Galleri Kontrast – porträttfotografier från diverse filminspelningar – och installationskonst på Bonniers Konsthall.

Mest intressant var ett par ”profeter” som kom och delade ut ett blad med reflektioner och sanningar om vad som kommer att hända de närmaste 24 timmarna. Dagens tema var optimism kontra pessimism, och jag parades ihop med en äldre kvinna som talade om att ”man måste ju vara optimist för annars deppar man ihop” och  att ”man måste ju tro på de yngre, de är ju så engagerade”.

Själv stod jag och kände skam över min egen pessimism över tingens tillstånd i världen, och försökte lite halvlamt förklä den med en känsla av konflikt över frågan: ”Det blir svårare och svårare att vara optimist”.

Sen insåg jag – sociolog at heart som jag nu är – att optimismen är normativ i vår kultur. Vi är fostrade och socialiserade till optimism – medan motsatsen, pessimismen, är ”fult” och ”fel”. Därav mina inlärda skamkänslor. Analyze that…

Samtidigt – vad gör optimismen med oss? Får den oss att agera för att skapa ett bättre samhälle och en hållbar planet? Eller gör den oss blind, och får oss att helt enkelt hoppas på att nästa generation ska vara ”engagerad” nog att lösa problemen – som viskapat med vår ”det ordnar sig nog”-optimism…?

Ja, ja, jag provocerar. Ingenting är helt svart-vitt. Men det är väl just detta konsten ska göra – provocera? Se det som att grönbetesdagen har inspirerat.

”Inspirerad pessimism”.

Tänkande och ifrågasättande

Jag köper en tidning och läser på tåget. Sans. Jag vet inte vad den står för, men den kallar sig existentiell och är inriktad på filosofi, samhälle och vetenskap.

(Chefredaktören är väl mest känd som religionsskeptiker i största allmänhet och tanken med tidningen är väl att sprida den skepticismen, men jag tycker ändå att de gör det rätt snyggt…)

Grejen med artiklarna i den här tidningen är att de ifrågasätter saker vi tar för givet. Numret jag köpt rymmer den mest begripliga presentation av postmodernismen som jag hittills lyckats hitta – och ja, jag har letat. Det rymmer också en intervju med en forskare som förespråkar ett post-demokratiskt ideal, det vill säga en idé om att demokrati väl ändå är överskattat. Demokrati som är ett av vår tids mest förgivettagna grundpelare. Här ifrågasätts det – och på ett åtminstone tänkvärt sätt.

För något år sedan skrev jag en statsvetenskaplig analys av globaliseringen, där jag konstaterade att globalisering på en och samma gång förstorar och förminskar ”världen”, vilket innebär att helheten, dvs ”det globala”, kommer närmare individen, vilket gör att individen faktiskt ”krymper” även i relation till sin egen lokala livsvärld. Den var lite flummig, det erkänner jag – men jag gav mig på att problematisera demokratibegreppet i förhållande till globaliseringen, och det lät sig inte riktigt göra på ett konkret plan.

Och här fann jag alltså en artikel som delvis bekräftar mina reflektioner och problematiseringar från den gången. Hur demokratiskt är samhället när majoriteten av individer inte har tillräckliga förutsättningar, eller ens intresse av, att sätta sig in i det komplexa globala samhället?

(Okej, nu är jag väl fortfarande idealist nog att tycka att det är bättre att försöka göra individerna kunniga och intresserade – men vet ju också av många års yrkeserfarenhet som statsanställd kommunikatör hur svårt det är i praktiken. Och huvudgrejen med den här artikeln är ju själva vridandet och vändandet på det vi annars tar för givet.)

Det händer saker i huvudet när jag läser sådana artiklar. Gamla helheter bryts upp och nya samband framträder – ”men om det ÄR så, då skulle man ju också kunna tänka sig att… Och hur blir det då? Skulle det innebära att…?”

Jag tycker verkligen om sådant tänkande. Det får mig att känna mig levande, och fri. För i det traditionella, ”fördefinierade” tänkandet känner jag mig fastlåst, ofri och halvkvävd. Och någonstans reducerad från en människa med förmåga att definiera världen omkring mig till en existens på ”need-to-know-basis”, och som inte behöver veta, inte behöver förstå, inte behöver tänka. Allt är redan färdigt, gapa och svälj. Som de mänskliga batteriodlingarna i the Matrix, en av de mest skrämmande narrativa bilder jag vet. Kanske just eftersom jag inte är så säker på att den BARA är ett narrativ, för att jag ser den omkring mig, här och nu.

Jag tror att det är bra att ifrågasätta. Nyttigt för hjärnan, nyttigt för själen. Nyttigt för samhället, för vår kollektiva själ och utveckling. Jag vet att jag är otidsenlig som pratar kollektiv när alla är upptagna med att vara individualister. Och det finns tillfällen då jag förbannar min förmåga att se genom Matrix-koden och önskar att jag bara kunde följa lämmelströmmen som alla andra. Men andras ifrågasättanden, skitsamma vad deras uppfattningar och argument här, bara det att se andra ifrågasätta det självklara, visa att ingenting är självklart, ingenting är FÄRDIGT – allt kan förändras, definieras om. Det ger mig kraft att välja bort lämmeltåget, trots allt.

Om förmågan att tänka större än en rät linje

Det absolut bästa med allt mitt pluggande, lärande och ständiga drivande efter att hitta nya vinklar och perspektiv på allting, är den där känslan… nej upplevelsen, när allt flyter ihop. När man inser att alla delar hänger ihop och bildar en oändligt komplex och fascinerande helhet. Att det inte finns några ”olika ämnen”, att all kunskap är en och samma, allt vetande är ett – eftersom världen vi lever och rör oss i, forskar i, lär oss om, också är en och samma. Det är en svårbeskriven känsla – den närmaste synonym jag kan komma på är magi. Som att världen plötsligt blir begriplig, i all sin obegriplighet.

Det är en underbar känsla.

Men det är också den största frustrationen. Man har den här fullständigt överväldigande känslan av helhet, av att kunna se samband, hur saker hänger ihop – men allt människor omkring en är intresserade av är när man är ”färdig” och vad man pluggar ”till”.

Inte en enda gång, under alla år, har jag mött någon som varit intresserad av vad jag lär mig, och hur det utvecklar mitt sätt att se världen. Som velat prata och diskutera med mig, lyssna och ta del av. Berika och berikas.

Inte. En. Enda. Gång.

Jag vet att jag tagit upp det här tidigare. Stört mig på kommentarerna, snävsyntheten. Tänkt att ”livslångt lärande” är något fler borde ägna sig åt, som borde vara en naturlig självklarhet – inte ifrågasättas och reduceras till simpla etiketter.

Men det är mer än så, eller hur…?

För min egen del är det förstås en enorm frustration – att inte kunna förmedla all den här magin jag får uppleva, helt enkelt för att inte en jävel bryr sig. Ingen har tid att lyssna på något som kräver mer än en tweet eller trettio sekunder att förklara. Våra liv är så inrutade, så fyllda av uppgifter och brådska – har vi ens tid att förstå vad det är vi gör längre?

Grejen är: Vi tror att vi gör världen begriplig, eller åtminstone hanterbar, genom att reducera den till bitar vi kan ta in utan ansträngning. Då kan vi rada upp bitarna och beta av dem i tur och ordning, på ett strukturerat och till synes rationellt sätt. Men det vi missar är att begripligheten, meningen, ligger i själva ansträngningen med att lägga ihop delar till helheter, istället för dela upp helheten i delar. Och medan vi är upptagna med fragmenten, förlorar vi helheten ur sikte.

Och då undrar jag: Vad händer sen? Om vi glömmer bort helheten, och att det faktiskt finns ett värde i att anstränga sig för att se den som den är, UTAN att reducera ner den till fragment vi tycker är enklare att hantera…? För mig är det lite som att nöja sig med Reader’s Digest som kunskapskanal. Du får en färdigtuggad och friktionsfri bild, men vad kan du egentligen göra med den? Hur långt kommer den att ta dig?

Det handlar inte om mig, om att JAG ska få berätta om vad jag läst eller lärt, att just mina tankar skulle vara en särskild guldgruva världen går miste om. Vad jag vill åt är dialoger, samtal, diskussioner. Viljan att ta del av – och att själva bidra till något större. Jag får en rynka mellan ögonbrynen och en känsla av att vi egentligen reducerar oss själva. Oss själva och vår förmåga att tänka större än en rät linje.

Blogg100, dag 6: Vi är ett, och vi får vad vi mäter

Innan du läser dagens inlägg: Läs Bob Hanssons debattinlägg om utbrändhet som samhällsproblem. Bara gör det. Se det som en ouvertyr.

***

Jag såg det redan i december. Ett välbekant ansikte som fått en skrämmande, askgrå skuggning som aldrig funnits där förut; ögon som förlorat ljus och glimt och liv; en kropp som allt mer påminde om en vissnad blomma, slokande och hopkrympt. En person som tappat bort sig själv. Jag såg och jag visste så väl vad det betydde, men jag sa ingenting. Vad skulle jag ha sagt? Jag intalade mig att jag inte kunde göra något. Att det inte fanns något jag kunde säga som skulle göra någon skillnad.

När jag försöker beskriva vad jag upplevde i det där mötet, tänker jag på Michael Endes bok Den oändliga historien. Den är en av de bästa och vackraste böcker jag läst; en barnbok som håller för vilken vuxen omläsning som helst. Den handlar om hur ett grått, tyst och smygande Intet förtär världen Fantasien. Den handlar om att växa upp, förstår mitt vuxna jag. Om att bli vuxen och glömma bort sina fantasier och drömmar, och istället navigera en tillvaro av måsten, krav och oro. 

Bob Hanssons text får mig att dra djupt efter andan eftersom jag inser att där Ende beskrev en människas Fantasien på väg att förintas av ett grått absorberande Intet, beskriver Hansson precis samma sak – men ur ett samhällsperspektiv.

Jag skulle ha sagt något. Jag vet inte vad, eller hur, eller vad det skulle ha kunnat leda till. Men det spelar ingen roll. Jag skulle ha sagt något. Vad som helst. Visat att jag såg, och fattade.

Vi väljer, som kollektiv och som samhälle, att inte se. Vi väljer att intala oss: Det finns inget jag kan göra. Det finns inget jag kan säga. Det händer inte mig. Det rör inte mig. Men det är inte sant. Det rör oss alla. För innerst inne vet vi mycket väl att det inte handlar om några svaga individer som gjort något fel för att bli sjuka, och att alla starka, rationella individer går säkra, ”har koll”, ”jobbar proaktivt”, ”äger sin kalender” och allt vad det heter. Prestationssamhället är en struktur, lika mycket som patriarkatet eller något annat. En struktur kan inte övervinnas av någon individ, stark eller svag. Strukturen måste förändras av det kollektiv som lever i den – och för det krävs vakenhet och medvetande. Sjukdomsinsikt, som Bob Hansson kallar det.

För några veckor sedan fick jag lära mig uttrycket ”du får vad du mäter” av en klok kollega som inspirerar mig mycket. Känn på den en stund, och fundera på vad vårt samhälle mäter, och vad det innebär. Vad räknas idag? Vilka är vår tids hjältar? Vad tror vi på? Vad mäter vi?

Jag skulle ha sagt något. Men jag var tyst. Jag visste inte hur jag skulle kunna rädda dig. Förlåt mig. Jag skäms så för det. Även om jag kanske inte kunnat göra mer än en liten, liten skillnad för dig – så skulle jag åtminstone inte ha bidragit till att fortsätta normalisera att vårt samhälle bryter ner människor. 

Och det spelar egentligen ingen roll om det är du eller jag som drabbas, det är ett lotteri. Du är jag. Jag har varit du. Vi är ett samhälle, och vi bygger gemensamt strukturerna omkring oss. 

Vi är ett, och vi får vad vi mäter.

Om konst som når bakom masker och kulisser

Det värsta jag vet är när det känns som att hjärnan har stannat, eller går på tomgång utan att något egentligen händer. När man går på rutin och hjulen bara snurrar, fast hamstern är död och hissen har stannat en bra bit under vindsvåningen. Mentalt tunnelseende. Det är lite där jag är, den här hösten. Nog för att jag lär mig nytt hela tiden, men alltid på ett praktiskt doing-plan, till det associativa och reflekterande planet når jag aldrig. Jag kan ta mig tid för reflektion, men när jag väl gör det sitter jag där och stirrar i min tunnel och ser just ingenting.

Lite förvånad blir jag. Jag trodde nog att reflektion var second nature för mig, inte något som kan försvinna, bara sådär. Å andra sidan – jag skriver ju faktiskt den här texten just nu, så helt borta är den väl reflektionsförmågan inte heller. Så vad är det som saknas? Vari består tunnelkänslan…?

Jag tänker att den kanske består av brist på intryck. Allt är output, ingenting kommer in – förutom de rena ingredienserna för det som ska produceras. Men allt det andra då? 

Jag tittade på ett TED-föredrag häromdagen, kanske lite i jakt på det där ogripbara ”andra” som kanske ändå är lite viktigt. Performancekonstnären Marina Abramovic kanske är mest känd för en bredare allmänhet genom det virala klipp som seglade runt på Facebook för en tid sedan. Det handlade om en av hennes installationer, där hon satt framför en tom stol och människor fick komma och sätta sig mittemot. Två främlingar som ser varann i ögonen en stund; inte ett ögonkast, vilket kan vara starkt nog ibland, utan en stund. En minut, två minuter. När såg du någon i ögonen i två minuter senast…?

Jag lyssnar på hennes föredrag, som handlar om substansen i den flyktiga, immateriella konsten – performancekonsten som det heter – och fastnar bland annat för citatet: ”There’s nothing wrong with technology, there’s something wrong with our approach to technology”. 

Och jag tänker att det där sammanfattar hela samtiden. Vi går all-in på teknologi som egentligen är ett verktyg och ingenting mer, som aldrig kan bli mer än vad vi gör med det – men sen blir det ingenting mer. Det är lite som med ett barn som tjatat till sig en uppdragbar (eller elektronisk, gubevars) leksak, bara för att upptäcka att den inte gör SÅ himla mycket och egentligen är rätt värdelös att leka med. Skillnaden är att ungar märker sånt rätt snabbt, medan vi vuxna inte riktigt kan erkänna att den nya, dyra prylen inte är så kul som vi hade trott, eller att vi inte riktigt har fantasi nog att göra något riktigt kul med den. Så vi sitter där och glor på den, uppdaterar Facebookflödet och intalar oss att vi har jättekul. Att säga något annat är ju att vara en hopplös bakåtsträvare, och det vill man ju inte bli stämplad med precis.

Att påpeka det simpla faktumet att kejsaren är naken och att vi alla sitter och stirrar på en mekanisk apa vi sen länge egentligen är rätt trötta på, och mest stirrar på för att vi inte kommer på något bättre, rubbar cirklar för hela vår omgivning, hela samtiden. Inte undra på att det tar hus i helvete.

En av kursböckerna till kursen jag går nu är Erwing Goffmans Jaget och maskerna. Goffman beskriver där det sociala samspelet som ett skådespel där vi alla spelar roller i förhållande till varandra, antingen som medspelare eller som publik. Som skådespelare är vi alla måna om att ”the show must go on” och därför sufflerar vi och täcker upp för varandra, om någon i vår omgivning verkar ha glömt sitt korrekta, normativa manus. Om pjäsen fallerar, om själva skådespeleriets förutsättningar i form av sociala normer inte upprätthålls, då faller allt – för oss alla. Egentligen är det bara det sociala utanpåverket som faller, men det är illa nog. Vi har alla mycket investerat in det sociala kittet. Vår sociala status, våra internaliserade normer, allt vi lärt och putsat på och förfinat under vår uppväxt och insocialisering i samhället. Vem är avvikaren att komma och ta allt det ifrån oss genom att komma och påstå att kejsaren är naken? Vafalls??

Jag håller inte i varje detalj med om skådespelsmetaforen i Goffmans resonemang, men just det där tycker jag är så fascinerande. Hur vi gemensamt lappar och lagar i den sociala väven,  hjälps åt att fylla ut när någon ”medskådespelare” inte riktigt lyckas göra ett övertygande framförande – eftersom det ligger i allas intresse att upprätthålla spelet. The show must go on.

Och just där kommer jag tillbaka till Marina Abramovics föredrag – och till konsten rent allmänt. Jag har tidigare, för ganska länge sedan, varit inne på konstens uppgift att rubba cirklar och vara obekväm, ställa frågor vi själva inte ser att ställa, eftersom vi är så upptagna med att upprätthålla vårt spel och beundra kejsarens nya kläder. Konsten måste vara det som visar det vi ”glömmer” att se, fast vi har det rakt framför ögonen. Om det så bara handlar om att visa intensiteten i att se en främling i ögonen i två minuter.