Blogg100, dag 27: Om spinnande infernon, käpphästar och prestationszoner

Som sagt. Det var inte såhär jag föreställde mig mitt Blogg100-fuskande, med flera veckor mellan inläggen. Några texter i veckan skulle jag posta, hade jag tänkt – inte alltid långa, men alltid eftertänksamma, reflekterande och baserade på allt som rör sig i huvudet – för det gör det. Konstant, på gott och ont.

Istället fick jag ännu en påminnelse om det inferno jag valt att leva i. För ja, jag har valt det själv, och jag väljer om det varje gång jag bemöter mina tvivel med eftertanke – jo, jag vill faktiskt göra det här, hur galet det än är. Men sen glömmer jag igen, infernot spinner så snabbt att jag faktiskt inte hinner fundera på det – jag åker med, försöker andas där jag kan, hålla tempot och INTE. TAPPA. TAGET. Slinter jag så dör jag. Simply put. 

Just nu är det dags för deadline, en liten rackare som ska in nästa onsdag. Liten – men SVÅR. Folk frågar mig, men allt jag kan svara är att jag inte heller fattar – inte uppgiften och inte litteraturen heller, och ska sanningen fram är jag inte säker på att rapporten jag valt att skriva om var så himla väl vald, fast examinatorn gett sitt ystra bifall. Så egentligen kokar det väl ner till att jag egentligen inte förstår uppgiften – och å andra sidan har jag varit med så länge nu att jag inser att det inte tjänar något till att mejla examinatorn och fråga, jag lär ändå inte bli klokare av svaret. 

Klokast lär vara att skriva ihop något, om det så blir det sämsta jag skrivit, lämna in och invänta feedback från examinatorn. SEN kan jag komplettera, om det behövs.

En tidigare kollega kallade mig en gång för många år sedan ”kompromisslös”, och jag lär väl aldrig få veta vad han egentligen menade med det. Men det ligger något i det på så sätt att jag håller mig med ett helt stall käpphästar. En av dessa är att vår samtid är så förb… rädd att göra fel. Vi säger att vi ”lär av våra misstag”, men i själva verket vågar vi inte riktigt ta ut svängarna bortom bekvämlighetszonen – som i det här fallet ofta sammanfaller med en prestationszon, ett område där vi vet att vi klarar att prestera.

Jag säger att det där hämmar oss. Det gör att vi klarar att prestera med det vi har, här och nu – men vi kommer aldrig någon vart. För att utvecklas måste vi kunna kliva över stupet och lita på att vad som än händer – oavsett om vi flyger eller faller – så blir det bra. Det ordnar sig. 

Tarotkortet The Fool, Dåren, som muntert kliver ut i det okända, med just den sorts naiv tillit som vår tid lider sådan förtvivlad brist på.

Jag tycker generellt att vi idag är duktiga på att prata om vår tillåtande attityd, lärande kultur och utrymme för olikheter. Men alltför ofta ser jag fall då vi agerar precis tvärtom, och den som inte presterar ”rätt” snabbt blir paria och åker ut i kylan. Istället för att samlas, och gemensamt lära och utveckla det som kanske är fel, kanske bara annorlunda, dömer vi ut och bort och stänger dörren om det trygga ”korrekta”. 

Min erfarenhet är, att jag aldrig lärt mig så mycket som de gånger – kurser eller andra sammanhang – då något blivit fel. 

Ett klassiskt exempel från min (dåvarande, dock höggradigt relaterad till min nuvarande) arbetsplats är den gången då en informationskampanj gick snett och kundtjänsten blev fullständigt nedringd av kunder som undrade ”vad tusan?”. 

Det blev ”all-hands-on-deck” för att svara i telefonerna, och det VAR verkligen ALL hands. Generaldirektören satt mitt emot mig i kontorslandskapet och svarade i telefon med stor inlevelse och engagemang. Jag minns inte vilket år det var, men säkert närmare 15 år sedan och fortfarande en av de där händelserna jag minns och reflekterar över ibland. Jag var både ung och ganska ny på jobbet, men jag var inte den enda som efteråt hävdade att det där hade varit ganska häftigt – trots att det var en slags kris som inträffat på grund av att någon haft lite otur när de tänkte.

Problemet är, tror jag, att vi lätt kan räkna ut vad krisen kostade – men vi har inga ekonomiska modeller för att värdera det vi lärde oss, eller den kulturbärande berättelsen som många av oss bär med oss än idag. Hur många kronor och ören är den värd?

Det här funderar jag på, medan jag kämpar med obegriplig litteratur och en abstrakt kursuppgift och alltmer inser att den här gången kan det blir en av de i särklass sämsta texterna jag någonsin skrivit, alla kategorier, som jag till slut skickar in för bedömning. 

Men det är okej. Alltid lär jag mig något. 

Om lärande, dialog och tillfällig sinnesförvirring

Den mest intressanta boken just nu – möjligen extra intressant eftersom jag inte har den ringaste aning om hur jag ska kunna använda den i någon form av konkret arbete, vare sig i kursarbetet eller senare – är den jag nämnt tidigare: Ledning och förståelse (Bokus/Adlibris). Jag tror att den möjligen gör med mig det den handlar om, nämligen får mig att skifta förståelse av förståelse, lära mig något om lärande, reflektera över reflektioner. Very meta – men jag gillar ju sånt.

Senaste veckan har varit en frustrerande vecka. Jag har skrivit – tro mig, jag har skrivit många mil av texter tänkta för bloggen, men det har blivit texter som bara gått i cirklar utan att jag lyckats få dem i mål.

Vad fan har flugit i mig? har jag tänkt. Varför kan jag inte skriva om det här? Om allt det som faktiskt rör sig i huvudet just nu, om det jag läser, om det jag lär mig. Det är ju hur spännande som helst – och jag tänker ju så bra när jag skriver. Varför har jag så svårt att formulera det jag ändå tänker mest på? Sätta ord på det abstrakta brukar ju vara det jag kan bäst?

Sen slår jag upp den där boken, hamnar några sidor längre fram än jag senast slutade, och läser det här:

”När människor utvecklat en ny förståelse av t.ex. en uppgift eller en roll, kommer de under en period att arbeta långsammare än de gjorde med sin tidigare förståelse. De /…/ måste ägna mer energi åt att reflektera kring möjligheter och pröva angreppssätt som de inte varit vana vid.”

Jaha. Så det är det jag håller på med? Jamen, jo… Så kan det ju vara, förstås.

Strängt taget är det ju själva reflekterandet jag vill göra här. Inte nödvändigtvis presentera färdiga, genomanalyserade artiklar, preparerade för läskonsumtion, utan texter från processen, från min process – där jag befinner mig. Det är sant, och jag har onekligen tänkt väldigt bra när jag skrivit de många milen av text jag skrivit den här veckan. Det är bara det att jag är ju också någonstans skribent till yrket, och känner mig inte riktigt bekväm med att släppa ifrån mig texter som inte är… ja, färdiga. Trots allt.

Hm. Jag tror bestämt att jag har byggt mig ett litet moment 22 här…

(Och sen bestämde jag mig för att inte fylla bloggen med skräptext bara för att fylla den med något, och får väl anse mig avhoppad från #blogg100-loppet för i år. Mest troligt för alla år. Det är bara inte min grej, det där.

Vi har alla olika ambitioner och mål med det vi gör. För många är det säkert ett mål i sig att skriva, skapa text, uttrycka – och sedan är det klart. För mig är texten bara förarbete, startskott för det verkligt spännande. Samtalet, dialogen – lärandet. Det är det jag vill åt. Men det är ju inte så det funkar idag.

Mina försök att inleda dialog med andra Blogg100-skribenter har resulterat i två saker: Tystnad (deras) och förvåning (min). Folk vill bli lästa, få trafik till sin sida, nya följare, många sidvisningar – bra statistik. Men så snart ett inlägg är postat är det färdigt, och skribenten börjar fundera på nästa postning.

För mig är det där symptomatiskt. Vem har tid att lyssna på vad andra säger, vi är ju alla upptagna med att tänka ut vad vi själva ska säga härnäst. Och jag är motvalls som vanligt, för jag vill verkligen inte det där längre. Ett tag tyckte jag att det var lite spännande – att kunna publicera sig, nå ut, bli läst! Men nu är det gjort. Såå 2014. Eller… ännu äldre egentligen. 2008 kanske…?

Men i alla fall: Blogg100 2015 blev ett kort kapitel för mig. Jag ser det inte ens som ett avhopp, jag ser det som tillfällig sinnesförvirring att jag ens startade.)

Boken fortsätter med att det är lätt hänt att man förkastar sin nya ”förståelse”, den nya kunskapen man fått men ännu inte riktigt hunnit göra till sin, och tycker att ”det gick ju bättre när jag gjorde som jag brukade”. Och så går man tillbaka och gör så. För att det går fortare, kräver mindre ansträngning, möter mål och förväntningar enligt modellen ”good enough”.

Det enda det gamla ”good-enough”-sättet inte gör är att leda vidare. Vi når det mål vi föresatt oss – men aldrig längre.

Lösningen är givetvis att vara medveten om att det fungerar så här, acceptera fasen av reflektion och ”applicerat lärande” – och i bästa fall försöka underlätta den där första omställningen genom att finnas där som bollplank och reflektionsstöd. För det är ju det ”omställningen” går ut på – att man behöver få det nya perspektiv man fått att passa in på rätt plats – både hos en själv, och i det jobb man ska göra, om det så bara handlar om att skriva blogginlägg om det man lär sig i ledarskapsutbildningen.

Det fina i kråksången med att ge tid och utrymme för reflektion och tankebollande är ju att även den som ”bara” agerar bollplank kan råka att lära sig något, eller få sina invanda cirklar en smula rubbade på kuppen. Och det det gör – såvitt jag vet – inte heller ont.

***

Överhuvudtaget tror jag att dialog är ett underskattat verktyg för ungefär allting. Men det får vi tala mer om i ett senare inlägg.