Om lärande, dialog och tillfällig sinnesförvirring

Den mest intressanta boken just nu – möjligen extra intressant eftersom jag inte har den ringaste aning om hur jag ska kunna använda den i någon form av konkret arbete, vare sig i kursarbetet eller senare – är den jag nämnt tidigare: Ledning och förståelse (Bokus/Adlibris). Jag tror att den möjligen gör med mig det den handlar om, nämligen får mig att skifta förståelse av förståelse, lära mig något om lärande, reflektera över reflektioner. Very meta – men jag gillar ju sånt.

Senaste veckan har varit en frustrerande vecka. Jag har skrivit – tro mig, jag har skrivit många mil av texter tänkta för bloggen, men det har blivit texter som bara gått i cirklar utan att jag lyckats få dem i mål.

Vad fan har flugit i mig? har jag tänkt. Varför kan jag inte skriva om det här? Om allt det som faktiskt rör sig i huvudet just nu, om det jag läser, om det jag lär mig. Det är ju hur spännande som helst – och jag tänker ju så bra när jag skriver. Varför har jag så svårt att formulera det jag ändå tänker mest på? Sätta ord på det abstrakta brukar ju vara det jag kan bäst?

Sen slår jag upp den där boken, hamnar några sidor längre fram än jag senast slutade, och läser det här:

”När människor utvecklat en ny förståelse av t.ex. en uppgift eller en roll, kommer de under en period att arbeta långsammare än de gjorde med sin tidigare förståelse. De /…/ måste ägna mer energi åt att reflektera kring möjligheter och pröva angreppssätt som de inte varit vana vid.”

Jaha. Så det är det jag håller på med? Jamen, jo… Så kan det ju vara, förstås.

Strängt taget är det ju själva reflekterandet jag vill göra här. Inte nödvändigtvis presentera färdiga, genomanalyserade artiklar, preparerade för läskonsumtion, utan texter från processen, från min process – där jag befinner mig. Det är sant, och jag har onekligen tänkt väldigt bra när jag skrivit de många milen av text jag skrivit den här veckan. Det är bara det att jag är ju också någonstans skribent till yrket, och känner mig inte riktigt bekväm med att släppa ifrån mig texter som inte är… ja, färdiga. Trots allt.

Hm. Jag tror bestämt att jag har byggt mig ett litet moment 22 här…

(Och sen bestämde jag mig för att inte fylla bloggen med skräptext bara för att fylla den med något, och får väl anse mig avhoppad från #blogg100-loppet för i år. Mest troligt för alla år. Det är bara inte min grej, det där.

Vi har alla olika ambitioner och mål med det vi gör. För många är det säkert ett mål i sig att skriva, skapa text, uttrycka – och sedan är det klart. För mig är texten bara förarbete, startskott för det verkligt spännande. Samtalet, dialogen – lärandet. Det är det jag vill åt. Men det är ju inte så det funkar idag.

Mina försök att inleda dialog med andra Blogg100-skribenter har resulterat i två saker: Tystnad (deras) och förvåning (min). Folk vill bli lästa, få trafik till sin sida, nya följare, många sidvisningar – bra statistik. Men så snart ett inlägg är postat är det färdigt, och skribenten börjar fundera på nästa postning.

För mig är det där symptomatiskt. Vem har tid att lyssna på vad andra säger, vi är ju alla upptagna med att tänka ut vad vi själva ska säga härnäst. Och jag är motvalls som vanligt, för jag vill verkligen inte det där längre. Ett tag tyckte jag att det var lite spännande – att kunna publicera sig, nå ut, bli läst! Men nu är det gjort. Såå 2014. Eller… ännu äldre egentligen. 2008 kanske…?

Men i alla fall: Blogg100 2015 blev ett kort kapitel för mig. Jag ser det inte ens som ett avhopp, jag ser det som tillfällig sinnesförvirring att jag ens startade.)

Boken fortsätter med att det är lätt hänt att man förkastar sin nya ”förståelse”, den nya kunskapen man fått men ännu inte riktigt hunnit göra till sin, och tycker att ”det gick ju bättre när jag gjorde som jag brukade”. Och så går man tillbaka och gör så. För att det går fortare, kräver mindre ansträngning, möter mål och förväntningar enligt modellen ”good enough”.

Det enda det gamla ”good-enough”-sättet inte gör är att leda vidare. Vi når det mål vi föresatt oss – men aldrig längre.

Lösningen är givetvis att vara medveten om att det fungerar så här, acceptera fasen av reflektion och ”applicerat lärande” – och i bästa fall försöka underlätta den där första omställningen genom att finnas där som bollplank och reflektionsstöd. För det är ju det ”omställningen” går ut på – att man behöver få det nya perspektiv man fått att passa in på rätt plats – både hos en själv, och i det jobb man ska göra, om det så bara handlar om att skriva blogginlägg om det man lär sig i ledarskapsutbildningen.

Det fina i kråksången med att ge tid och utrymme för reflektion och tankebollande är ju att även den som ”bara” agerar bollplank kan råka att lära sig något, eller få sina invanda cirklar en smula rubbade på kuppen. Och det det gör – såvitt jag vet – inte heller ont.

***

Överhuvudtaget tror jag att dialog är ett underskattat verktyg för ungefär allting. Men det får vi tala mer om i ett senare inlägg.

4 comments
  1. Jag tycker oftast att det är resan som är det spännande och intressanta? Vägen dit och det man lär sig på vägen. Oftast hakar jag på utan att ha koll på målet bara för att jag är så nyfiken. För mig är resultatet bara en produkt av den förhoppningsvis roliga resan. Det gäller många olika saker tycker jag.

    Möte med människor man lär känna.
    Nya saker man är nyfiken på.
    Saker man skapar
    m.m. m.m.

    Ibland blir resultatet sol, ibland blir det pannkaka. Men så är ju livet i stort.

    Njut av dina spännande ”resor”. Du verkar trivas tycker jag.

    1. Ja – det gör ju jag också, egentligen. Men jag tror att det som spökar är min yrkesroll – där texter är presentationsmaterial, som icke må publiceras ofärdiga! Det är dumt – ett hinder, helt klart. Och som jag sagt redan så många gånger (främst till mig själv, tror jag) är ju bloggen till för att vara en plats för ofärdiga tankar och texter. Jag har bara så svårt att faktiskt… släppa kontrollbehovet…? Ehm. Kanske det.

      Men jag jobbar på’t!

  2. Hm, den där boken verkar ju straight up my alley också.

    Känner mig också tveksam till blogg100, men vill gärna klara det. En och annan skräptext blir det nog, men nu börjar känna att skrivmuskeln faktiskt börjar arbeta. Och det är först nu jag känner att jag hinner/orkar läsa fler andra … synd att du slutar nu!

    1. Nåja, slutar och slutar… Blogga fortsätter jag ju med – det är bara det där med att massproducera textmassor utan att ge texterna tid att faktiskt BLI något som jag väljer bort den här gången.

      (Sen är det klart att jag själv också tycker att det blivit lite långt mellan inläggen sedan jag hoppade av utmaningen – och det stör mig lite. Varför ska det vara så förbaskat svårt att undvika antingen-eller-fällan?!)

      Ja, jag rekommenderar boken – den är ganska akademisk, men de där tankeväckande kornen som den bjuder på gör den ändå väl värd att läsa. Åtminstone hos mig har den satt tankar i rörelse, och sådant är ju alltid spännande.

      Berätta gärna om du läser den, och vad du tycker! Jag är nyfiken på om andra gillar den lika mycket som jag… (Jag misstänker att de flesta av mina kurskamrater kommer att läsa den extensivt, eftersom den inte direkt kommer att examineras… alls.)

      Jag önskar dig all lycka till med #blogg100, och fortsätter gärna komma förbi och läsa – och kommentera. Vet åtminstone för egen del att jag blir peppad och inspirerad av kommentarer och diskussioner – kanske kan det funka för dig också!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *