Med natten kommer rastlösheten – paradoxalt nog. Jag kan vara avslappnad hela dagen – åtminstone tillräckligt upptagen för att kunna vila i det jag fokuserar på – men när natten kommer, när tystnad och stillhet lägger sig som en tung, blöt filt över allting, då kryper det i mina muskler och tankarna vill vränga sig ut och in.
Det är vuxenvärldens version av sådana skuggor på väggen som barnets fantasi förvandlar till monster. Halvt urskiljbara, och just därför så mycket mer skrämmande. Ansiktslösa, grå demoner, dansande som galna smådjävlar, halvt inom mig, halvt i rummet runt omkring mig. Gränserna är upplösta.
Rotlöshet. Jag sitter inte fast någonstans, utan tumlar makligt runt i ett trögflytande vakuum, som en bubbla i en sirapsflaska. När vi kom hit, trodde jag att bubblan var svaret, det jag ville, önskade – och behövde. Nu vet jag inte längre. Kunde jag ha gjort något annorlunda? Borde jag…?
Och om jag hade, skulle känslan nu ha varit annorlunda?
Ännu tumlar bubblan sakta mot sin yta, ännu finns det tid innan den når fram, och måste brista – som bubblor gör. Sen då? Tja, sen då…? Jag vet faktiskt inte. Och kanske är det just det rastlösheten viskar om – att jag faktiskt inte vet vilket som egentligen skrämmer mig: Bubblan i sig – eller att den snart kommer att vara borta?
