02 februari 2013
av Jenny
Inga kommentarer
”Ett inbäddat YouTube-klipp är också ett inlägg” heter det i #blogg100-reglerna. Jomenvisst, så är det ju. Så idag blir det filmtajm!
Och filmen, tja… Den kan tala för sig själv, faktiskt.
http://www.youtube.com/watch?v=aTLySbGoMX0
01 februari 2013
av Jenny
4 kommentarer
”Köp en tulpan, langa hit lite kosing,
lär dig din dönick, att nu ere vår!”*
Mja, alltså – dönick eller ej, våren känns ännu bra avlägsen, men tulpaner kan man i alla fall liva upp tillvaron med. Idag var en orange tulpandag bestämde jag, och slog till på 20 stycken för att vara på den säkra sidan att upplivningsansträngningarna ska ge resultat… Det behövs.
Idag är också dag 10 i #blogg100 – knappt har man hunnit börja innan första 10 procenten är avklarade. Det går undan när man har roligt…! Och det har jag fortfarande. Ute är grått och inombords känns livet en smula rörigt, och vare sig skriv- eller livsinspiration vill riktigt infinna sig. Men blogga blir jag just nu glad av, och det känns fint.
En nätkompis hoppade för några dagar sedan av #blogg100, och menade att hon inte ville fylla sin blogg med ”meningslösa inlägg” om vardag, förkylningar och ingenting-särskilt, och det är klart – så får man känna, och det är inget ont i att kliva av om något inte känns rätt. Fast jag var tvungen att le, för jag kom att tänka på en gång för några år sedan:
Jag var ganska nyfrälst på scrapbooking, och sådär fånigt, härligt nördig som man kan bli om man upptäckt någonting som man tycker är genuint roligt – och dessutom ett gäng roliga människor man kan vara nördig tillsammans med. Ett forum hade ett år tidigare arrangerat en stor träff som jag hört massor om, och nu – nu var det dags igen. Jag hade registrerat mig på arrangörsforumet, var kanske inte jätteaktiv medlem, men tyckte att jag ändå redan kände de flesta där – från andra sammanhang.
Den kvällen, då biljetterna till det stora eventet skulle släppas, hade jag bänkat mig vid datorn i god tid. Det var en sån grej alla pratade om, och jag visste att det skulle bli konkurrens om platserna och gällde att vara snabb. 19:58. 19:59. Och nu, NU! 20:00.
Antiklimaxen var fullständig, som en snyting från ingenstans. ”För att få boka biljett måste du ha varit medlem på forumet minst en månad (det hade jag) och ha skrivit minst 300 inlägg.” 300 inlägg? Jag hade 152.
Om jag berättar att jag faktiskt grät en skvätt så låter det givetvis otroligt fånigt – herregud, vuxna människan! Men jag var föräldraledig, led av lappsjuka av att bo ute i spenaten långt ifrån ära och redlighet, och jag hade sett fram så enormt mycket emot den där långhelgen med pyssel-pyssel-pyssel. Dessutom var det ungefär såhär dags på året, mörkt och grått och eländigt, som säkert också påverkade. Så ja – jag grät en skvätt, allt medan biljettbokningen rasslade på i forumtråden.
Fast sen bestämde jag mig. 148 inlägg. Innan biljetterna tog slut. ”Dä ä bar å kör”. Fast någon stolthet hade jag ju också – jag ville inte göra mig känd (eller ökänd) på forumet (och därmed träffen) som ”hon den där som spammade sig till biljetten”. Det måste vara meningsfulla inlägg. Jag kommenterade folks bilder, drog igång diskussioner om pysseltekniker, ställde frågor, svarade på frågor – ärligt talat minns jag inte riktigt vad jag skrev – men 20 timmar efter antiklimaxen vid biljettsläppet hade jag mina 300 inlägg och kunde boka plats på eventet.
Efteråt sa flera att det roliga var att jag var överallt och svarade i precis alla trådar på forumet – men utan att någon kunde tycka att jag spammade. Jag skrev inlägg, helt vanliga inlägg – fast ovanligt många på ovanligt kort tid, förstås. Många av de andra medlemmarna fattade vad jag höll på med, och hjälpte till genom att ställa följdfrågor och driva diskussioner vidare, så att jag hade nåt att svara på. Men det var dialog – inte spam.
Lite sådär känner jag för #blogg100. Nej, alla inläggen blir inte filosofiskt djuplodande eller analytiskt fullfjädrade (på minsta vis). Vissa av dem blir enkla och ptja, kanske rent av ytliga. Men jag tycker inte att de blir meningslösa för det. De reflekterar vad som rör sig i mitt huvud – eller något av det i alla fall – och vet ni vad? Jag är inte vare sig filosofisk eller analytisk 365 dagar om året. Surprise, va?! 😉
Vissa dagar är massiv tulpanöverdos faktiskt det mest intressanta som händer. Och det är okej det med.
*) Citatet är hämtat ur en sång/sketch av Lars Ekborg, och hör till min barndoms många ljudminnen. Klassisk, åtminstone för mig!
[iframe src=”https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:3IJgiCkY41PGkvt9ym72WY” width=”300″ height=”380″ frameborder=”0″ allowtransparency=”true”]
31 januari 2013
av Jenny
Inga kommentarer
Den här filmen är inte ny, fast jag hade inte sett just denna – bara föregångaren som finns här – men jag tycker att den här gott tål att påminnas om.
Förutom att filmerna har viktiga budskap som handlar om vår värld och vår människosyn och vår (ja, faktiskt – allas vår) framtid och bara av det skälet är värda fem minuter av din tid, så är jag så fascinerad av hur så enkla animationer kan bli så starka. Det är streckgubbar, animerade ikoner – men de går rakt in i hjärtat ändå.
Starkast för mig är sekvensen med flickan som springer med sitt barn, och den för mig tillbaka till en av mina första dagar i Manila, december 1994. Jag besökte en barnmission som en slags korttidsvolontär. Första gången jag följde med missionsgruppen ut, åkte vi till en park nära ett område där det fanns många lyxhotell för turister. Företrädesvis manliga, ensamresande turister.
I parken mötte vi flickor precis som den där springande ikonen, magra och blyga flickor med hästsvans – och svällande gravida magar. Kring den lilla gruppen med flickor lekte nästa generation – flickornas barn, försumbart yngre än sina mammor.
Jag var själv 21 år, kände mig långt ifrån vuxen – men här stod jag inför en grupp barn, många år yngre än vad jag var – men med egna barn, och oändligt långt ifrån sin egen barndom. Det var omöjligt att förstå, eller hantera.
30 januari 2013
av Jenny
2 kommentarer
Ja, det kan ju tyckas som en märklig timing att börja yra om ”offline onsdag” såhär en dryg vecka in på ett högst digitalt och påkopplat projekt som #blogg100. Men så hemskt konstigt är det ju egentligen inte – ibland behöver man stänga av, bubbla in, fokusera och koka ner till ett mustigt koncentrat. För att komma igen i ny, full blom sen.
Så så får det bli, medan ni läser det här, är jag själv nedkopplad och analog – eller ja, helt och hållet analog vete tusan om jag kommer vara, tanken är att jag ska skriva. Kanske med papper och penna – att bryta idétorkor kan ibland vara enklare med analoga redskap, ibland inte. Det får vi se. Kanske blir det en fingrarnas flygande mazurka över tangentbordet – vem vet.
Men under tiden får ni helt enkelt roa er med några bilder av analogpyssel jag roar mig med ibland.
(Bilderna är hemskt gräsliga ser jag nu, vet inte vad som flugit i mig när jag grejade med dem… Antagligen såg de okej ut på den andra datorn, eller också var jag hemskt trött när jag fixade bilderna, men jag orkar tyvärr inte gå tillbaka till ritbordet med dem, så ni får leva med dem som de nu är. Pilutta!)
Sånt här sitter jag och roar mig med framför TV:n ibland. Handen, som var den första jag gjorde, kan några av er ha fått se i ofärdigt skick, instagrammade processen i något eller några skeden. Den var riktigt rolig att göra – och den kom till just som jag sa, framför TV:n. Det står ”Zendoodles” i ett av fälten, och det kan det här kallas – det har väl att göra med att det är ett rätt avslappnande och kravlöst skissande/ritande/klottrande, som är lite som en slags yogaträning för hjärnan. Stärker och slappnar av på samma gång.
(Sen finns det en hel, sektliknande rörelse kring det här sättet att avslappningsklottra också. Fast dem struntar vi i tycker jag.)
Den här bilden (nedan) gjorde jag för övrigt med början på sjukhuset, medan sonen var på operation. Det var ett rätt fiffigt sätt att hålla mammanerverna i styr. Zen, typ…
(Och med det här har jag förbrukat de två förberedda, nästan klara inläggen jag hade i bakfickan inför #blogg100. Bränt livlinorna första veckan – framöver blir det frihandsbloggande för hela slanten. Som att gå på slak lina utan skyddsnät – huga!)
29 januari 2013
av Jenny
6 kommentarer
Det började med att jag bestämde mig för köpa ett riktigt bra objektiv till min systemkamera. Men sen började systemkameran krångla – inte jättemycket och bara ibland, men det blev ändå att jag började inse att den kanske inte kommer att hålla för evigt, trots allt.
Och köpa dyrt glas att skruva på en skraltig kamera kändes ju dumt, så då började jag titta på nytt hus, kamerahus alltså. Så följde en period av ”jamen å ena sidan, fast å andra sidan” och räknande och budgeterande och grejande. Sen råkade jag slänga ur mig en fråga på ett fotoforum, och fick rådet att kika på en systemkamera från Sony.
Sony?
Det kändes jättejobbigt, hela idén med att byta system sådär – men kameran jag fått tips om (Sony A77 heter den, för den som är nyfiken) verkade onekligen som mycket godis för pengarna, jämfört med Canons motsvarigheter. Plus en sån där riktigt bra optik på köpet, ungefär som den jag tänkt köpa från början. Så nu blev det mer ”jamen å ena sidan, fast å andra sidan”, räknande, budgeterande och ett intensivt frossande i video-reviews på YouTube.
Sen brakade min rygg ihop. Bara tillfälligt, några dagars ynkande bara – men tillräckligt för att jag skulle börja fundera på hur smart det egentligen är att kånka runt på en stor tjockkamera – med glas till. Vi hade börjat prata om att resa bort över min 40-årsdag senare i vår – och jag funderade på hur mycket kamerautrustning jag egentligen ville kånka runt på under de dagarna…
Jag började titta på en sån där spegelfri systemkamera – också en Sony, för övrigt, Nex-6 heter den. Killen som tipsade om A77:an har själv närmast övergett tjockkameran, och använder en sån där lattjo liten pryl istället. Med synnerligen gott resultat.
SÅ – nu började givetvis ytterligare en period av ”jamen å ena sidan, fast å andra sidan”, frenetiskt review-tittande, räknande och budgeterande.
Nu vet jag allt tekniskt krafs som finns att veta om båda Sony-modellerna OCH Canons hela produktlinje – och är ändå mer förvirrad än någonsin och vet absolut inte vad jag ska eller vill. Vad behöver jag? Vad vill jag? Vad ska jag alls med en kamera till? Vad vill jag fotografera? Varför vill jag fotografera? Har jag något att säga med mina bilder? Vill jag verkligen fotografera?
Jag har ju knappt fotograferat något sen vi flyttade hit. Jag såg framför mig att jag skulle upptäcka en ny stad, ett nytt land, med kameran i hand. Varför blev det inte så?
Jag slutade bli nöjd med bilderna jag tog, tyckte allt bara blev fult och ointressant. Jag var med på en Kelby Worldwide Photowalk här i Hamburg 2010, men var för blyg för att våga prata med någon på min då rätt knackiga tyska – utan gick ensam och kände mig dubbelt misslyckad för att jag vare sig vågade prata med någon eller tog några vettiga bilder.
Och sen tror jag att tröskeln var ett faktum. En hög en, med taggtråd högst upp.
Frågan är om någon kamera hjälper mot sådana trösklar. En kamera är ett verktyg, den ska vara en förlängning av mitt öga, i min hand. Inget mer, inget mindre.
För att forcera trösklar behövs andra verktyg.
Och så den gnagande frågan… Borde jag hellre lägga ner allihop? Om jag inte riktigt vet vad jag vill fotografera, eller varför, eller är särskilt bra på det – eller ens obevekligen drivs att envist och oförtrutet ta reda på saken – då kanske det redan är förbi, och jag försöker hålla fast vid helt fel saker? Av helt fel skäl?
Som en vän sa en gång, i ett liknande sammanhang: ”Det blev några kreativa år, och det får man vara nöjd med.” Kan det vara så? Hur vet man?