Himmel & Ord

18 februari 2013
av Jenny
5 kommentarer

#blogg100: Släppa ut barnen på nätet…?

Nu är det sportlov, och efter snabbvisiten på nordliga breddgrader ska vi fira hemmasemester i stan, och göra alla utflykter som man aldrig riktigt hinner med – vare sig under skolveckorna eller på helgerna.

Dessutom har jag tänkt passa på att IT-uppdatera barnen lite grand under lovet.

I förra veckan hörde två mammor till barn som storsonen lekte mycket med på dagis av sig med hälsningar från sina söner, som undrade om E inte har Skype. På skolan hemma i Norra Utposterna har barnen fått iPad och det har blivit populärt att barnen Skype-ar på kvällarna, och även spelar Minecraft tillsammans.

Här är ju skolan så att säga lite mer ”low-tech”, så barnens enda kontakt med iPad och annan IT har varit hemma på helgerna när de spelar Minecraft och kollar på YouTube. iPadens potential för tvåvägskommunikation har jag inte riktigt visat dem ännu…

Jag funderade lite på barn och IT när väninnans dotter lade till mig på Facebook. Jag blev lite ställd där, faktiskt, och tyckte mest att det där verkade lite i tidigaste laget… Skype har jag också tänkt på som hastigast – fast i relation till andra vänner, och sen har det inte kommit längre. Förrän nu.

Och det är klart de måste få lära sig – och egentligen ett jättebra sätt att hålla kontakt med kompisar hemma. Fast jag blir ändå nyfiken – hur gör andra? Vilka nättjänster får dina barn använda, under vilka former, grad av kontroll och så vidare? Och från vilken ålder?

Är det förresten vanligt att barnen får iPads från skolan? Vanliga kommunala skolor? Jag blev lite förvånad över det, måste jag säga – och blir lite nyfiken på hur skolor använder iPad som undervisningsstöd…? Jag är helt övertygad om att det är bra – att det kan stimulera lärandet på helt andra sätt än papper och pennor, så det är inte som jag ifrågasätter, jag är bara nyfiken.

Berätta, berätta!

 

17 februari 2013
av Jenny
5 kommentarer

#blogg100: En ekfras

Min Gud, var med mig nu,
gör mig stark, led min hand.
För min hand är i natt,
folkets hand,
och din, min Gud.

Svärdets dunkla tyngd
vilar i min hand.
Ännu ett ögonblick
kan jag vänta.
Ännu ett ögonblick
kan jag tveka.
Ännu ett ögonblick
ser jag håret flyta över bädden,
hör ljudet av den drucknes sömn.

Nej!
Ett djur är han,
ej människa!
Han ville bara ont,
för mig, mitt folk, oss alla!
Ett ondsint rovdjur som nu,
i stål och blod ska drivas bort!

Hans död
för min hand,
är ljuset,
livet,
för mitt land.

Min Gud, var med mig nu.
Gör mig stark.
Led min hand.

Nu.

judith_beheading_holofernes_by_caravaggioKonstverket är Caravaggios Judith och Holofernes, dikten min egen ”ekfras” till bilden. Det hela var en uppgift till skrivkursen jag går nu, även om jag nu råkat missförstå den – tanken var tydligen att vi skulle skriva en prosatext, inte en dikt. Men min lärare var nöjd med texten och lät saken bero.

Jag fastnade så för hennes ansiktsuttryck, för vämjelsen och rynkan mellan ögonbrynen. Hennes ansikte är annars så vekt och skört, och hon ser så ung ut – knappt mer än ett barn.

(Har ni hört berättelsen? Jag läste den här, där den förvisso illustreras av ett annat konstverk på temat – som också är intressant, kanske en smula mer realistiskt, rent av?)

Jag valde att låta texten utgå från sekunderna innan Caravaggios bild skildrar, Judith samlar mod och intalar sig att den hon strax ska döda är ett djur, inte en människa. Dehumanisering, heter det, det har vi hört – fast vi tänker oss nog oftast ett annat ansikte än Caravaggios Judith när vi hör det. För mig var Judits sköra ansikte som motpol till det hon håller på att göra i bilden den huvudsakliga inspirationen i skrivprocessen – kontrasten. Dubbelheten.

Och så dådet i sig, förstås. Moralen. Rättfärdigandet, att döda i Guds namn. Vad säger Gud om sånt – egentligen?

 

 

 

 

16 februari 2013
av Jenny
6 kommentarer

#blogg100: Felexponering och genomlyst skörhet

SingleTulip_

 

Ibland är det de misslyckade, felexponerade och tekniskt sett ”dåliga” bilderna som trots allt sticker ut och slår an strängar. De där som inte alls blev vad man tänkt sig, som tog sig friheten att bli som de ville, gå en annan väg än den jag valt åt dem.

Jag tycker om det där. Tycker om tanken att saker kan bli bra, även om man släpper kontrollen och låter saker hända som de vill. Come what may.

Fast det är förstås betydligt enklare med pixlar än med sig själv. Med pixlar kan man knäppa hundra bilder – eller tvåhundra, tusen om det kniper! – och låta slumpen vara med på ett hörn. När man bollar sitt eget liv har man inte hundra – eller ens två – exponeringar på sig. Slump blir en riskfaktor, långt mer än en möjlighet.

Visst, ett foto är ett slutet rum, ett fruset ögonblick. Livet rymmer många ”rum”, många ögonblick. Skillnaden är att de rummen inte är slutna. Vart och ett av de ögonblick som är jag, bär med sig något av alla ögonblick som redan passerat. Och vart och ett av de ögonblick som kommer, kommer att bära med sig något litet av allt jag är nu, och någonsin varit.

***

Bilden ovan är en felexponering som fick mig att muttra över att jag glömt ändra tillbaka exponeringskompensationen efter en tidigare bild, som jag i ett helt annat ljus. Jag tog en hel serie bilder, utforskade vinklar och vrår, knäppte och experimenterade. Men när jag sedan tog upp bilderna i datorn, var det den här – den felexponerade, misslyckade – som verkligen hade något. De andra bilderna i serien var okej, men inte mer.

Jag tycker om att blomman ser ut som om den i själva verket är målad på en svart canvas med tjock pensel och med snabba, schvungfulla penseldrag. Jag tycker om det blodröda, livfulla mot det kompakt svarta, den genomlysta skörheten, sammetstexturen. Jag tycker om.

 

15 februari 2013
av Jenny
Inga kommentarer

#blogg100: Packa, fixa, stressa till vansinnets rand!

RodaTulpaner1

Herregud! I eftermiddag far vi och inte en pinal, inte en klädtrasa är packad. Vad behöver vi? Var är allt? Har jag tvättat? Hänger allt vi äger på tork…?

Och vad ska jag göra med mina kära tulpaner – alltför utblommade att ge bort, men fortfarande vackra nog att åtminstone få mitt hjärta att bulta hårdare – och lyckligare.  Det känns elakt att bara åka ifrån dem…

Nåja. Det är bara ett par dagar, packa går nog rätt fort. Det jag glömmer klarar jag mig säkert utan en helg. Jag menar – hur mycket prylar behöver man egentligen…?

 

 

14 februari 2013
av Jenny
4 kommentarer

#blogg100: Hjärtan och strössel

Hjartmackor

Tja, vad gör man inte för att de små ska bli glada på alla hjärtans dag? Klart man stiger upp långt före gryningen för att fixa hjärtsmörgåsar hoplimmade med barnens favoritpålägg (tillika alla föräldrars stora skräckblandade resignation): Nutella.

Och så pyntat med strössel – för att riktigt säkerställa en massiv sockerchock inför skoldagen. Jaja. Man kan inte tänka fullkorn och fibrer jämt, heller…!