Kan man kalla sig jetlaggad när man inte varit stort längre än i København? Så har det känts idag i alla fall, och sportlovsbarnen och jag har hållit oss hemma och inne hela dagen. Inte mycket sportande här inte…!
Men – den goda nyheten för er som följer bloggen är, att nu är det slut med förpublicerad skåpmat, nu är jag här i egen hög person och bloggar igen. Vilket märks inte minst på hur nära midnatt dagens inlägg kommer – jämfört med de förpublicerade… *ehm*
Någon direkt fotoresa kan helgen inte kallas – jag hade min lilla Olympus med mig, och försökte tappert ge den en chans att behaga mig… Men resultaten är klent. Jag tycker helt enkelt inte om den.
Jag har egentligen koll på var allt sitter eftersom funktionerna inte sitter där mina händer tycker att det är logiskt att funktioner ska sitta, funkar det i alla fall inte för mig. Jag är möjligen en smula knepig med sånt där – men så funkar jag.
(För er som undrar varför jag har så svårt att komma till skott med köpet av nästa systemkamera, kan jag meddela att Olympus-fiaskot är en stor del av osäkerheten. Jag researchade massor den gången – ändå blev det fel… Och köpa fel en gång till har jag banne mig inte råd med, så enkelt är det!)
Inte har jag något stativ för nattfotografering heller. Eller har, det har jag. Men inte tusan har jag det med mig – någonsin. Det brukar ligga i bilen när vi åker på semester, och maken svär över att det är i vägen, och när vi ska åka hem frågar han ”Har du använt det här nån gång på hela semestern…?!”
När jag tänker efter var det nog några år sedan det ens kom med i bilen.
Så den här bilden, tagen från locket på en soptunna, i brist på mer ändamålsenligt stativ, är den enda jag fick från nattvandringen i Nyhavn – som väl är en av de mer fotoaktiga platserna i Köpenhamn.
Och så var det inte ens där vi åt…
Inte åt vi på Havfruen heller – och inte förtäljer historien huruvida hon egentligen serverar mat eller… eh, mjölk? Men hon fick vara med på bild i alla fall, som pittoreskt (?) inslag i gatubilden. Eller något.
Jag vet inte hur många gånger jag varit i Köpenhamn. Som född skåning har jag såklart varit där ett antal gånger – men antagligen färre än de flesta skåningar. När jag var barn ”turade” man fortfarande till Danmark för att köpa billig (och annorlunda!) dansk mat, men då åkte man vanligen Helsingborg-Helsingør – inte till København. Eller så åkte vi med morfar, som hade båt – och då åkte man till Dragør.
Fast några gånger har det blivit i alla fall. Och vid ett av dessa tillfällen har Jorcks passage betytt något, så mycket vet jag. Jag kan bara inte komma på vad, och vid vilket tillfälle. Ni vet hur frustrerande det är när man försöker minnas något, men bara inte kan nå fram till just det där minnet… Jag tvingade in barnen i passagen (se nedan) för att försöka komma på när och vad det var, men inga klockor ringde.
Däremot var det en ganska trevlig passage – och det fanns en butik med mängder av spel och pussel och grejer. Så om någon är road av sådant och har vägarna förbi København, så vet ni nu: Jorcks passage.
Och tack vare att vi gick genom den där passagen och tog en annan väg tillbaka till Strøget, var slumpen med oss och vi hittade till konditori La Glace.
Jag hade frågat i förväg på Twitter: Vad kan man göra strosande i København en måndagsförmiddag i februari, och fick diverse tips av varierande aktivitetsgrad. Bland annat skulle det finnas ett konditori ”nära Strøget” där man fick varm choklad serverad i fina kannor. Namn på konditoriet dock okänt.
Vi gick in på La Glace för att det låg där, såg trevligt ut och för att vid det laget började tröttna på snöblandad småspik i ansiktet. Inte för att jag egentligen hade en tanke på att vi skulle lyckas pricka rätt konditori, bara sådär – men det gjorde vi. Så vill ni dricka varm choklad i Köpenhamn, och få den serverad i fin tennkanna, så är det La Glace ni ska gå till.
Glöm dock inte ta guldbyxorna på innan du går in – varmchokladen går löst på 68 DKK per person. Just saying.
Som sagt: Snöblandad småspik och gråmurr, det var vad København hade att bjuda på den här gången. Inte vare sig foto eller strosvänligt i överkant – men jag fick i alla fall mersmak på staden. Med bättre väder – och roligare kamera.
Och barnen fick påsar, så de var också glada.
