Ibland är det de misslyckade, felexponerade och tekniskt sett ”dåliga” bilderna som trots allt sticker ut och slår an strängar. De där som inte alls blev vad man tänkt sig, som tog sig friheten att bli som de ville, gå en annan väg än den jag valt åt dem.
Jag tycker om det där. Tycker om tanken att saker kan bli bra, även om man släpper kontrollen och låter saker hända som de vill. Come what may.
Fast det är förstås betydligt enklare med pixlar än med sig själv. Med pixlar kan man knäppa hundra bilder – eller tvåhundra, tusen om det kniper! – och låta slumpen vara med på ett hörn. När man bollar sitt eget liv har man inte hundra – eller ens två – exponeringar på sig. Slump blir en riskfaktor, långt mer än en möjlighet.
Visst, ett foto är ett slutet rum, ett fruset ögonblick. Livet rymmer många ”rum”, många ögonblick. Skillnaden är att de rummen inte är slutna. Vart och ett av de ögonblick som är jag, bär med sig något av alla ögonblick som redan passerat. Och vart och ett av de ögonblick som kommer, kommer att bära med sig något litet av allt jag är nu, och någonsin varit.
***
Bilden ovan är en felexponering som fick mig att muttra över att jag glömt ändra tillbaka exponeringskompensationen efter en tidigare bild, som jag i ett helt annat ljus. Jag tog en hel serie bilder, utforskade vinklar och vrår, knäppte och experimenterade. Men när jag sedan tog upp bilderna i datorn, var det den här – den felexponerade, misslyckade – som verkligen hade något. De andra bilderna i serien var okej, men inte mer.
Jag tycker om att blomman ser ut som om den i själva verket är målad på en svart canvas med tjock pensel och med snabba, schvungfulla penseldrag. Jag tycker om det blodröda, livfulla mot det kompakt svarta, den genomlysta skörheten, sammetstexturen. Jag tycker om.
6 kommentarer
Kommentera →