#blogg100-utmaningen närmar sig tredjedelsmilstolpen – snart är hälften gjort, och sen är det nerförsbacke, tror jag… Men i alla fall. Hur känns det såhär långt? Tja, lite blandat faktiskt. Jag gillar att ha fått upp ruljansen på inläggen, att bloggen har ett flöde – utan den där start-stopp-ryckigheten som det blir när man postar mest när man får dåligt samvete över att inte ha postat något på länge.

Fast vissa dagar irriterar jag mig förstås på tvångsfaktor – posta nåt nu, annars åker du ut! Då postar jag under svavelosande eder – för ge upp är jag alltför envis för.

Någon gång under de första veckorna av utmaningen, när nära nog halva Sverige var med och 100-bloggade och 90 % (nåja…) av postningarna fortfarande var metapostningar om 100-bloggandet, läste jag den här texten, och funderade lite.

Jag både håller med och håller inte med. Nej, alla texter duger inte att publicera och ja, webben tyngs av ymniga mängder rent ordskräp – men det där med att personliga varumärken byggs kring finputsade och tillrättalagda texter… Mjaäeh, va? Jag tror inte på det.

Ibland snubblar jag på de där bloggarna, de finputsade, som innehåller alla de rätta  buzz-orden, där varje mening osar av professionalitet och inte ett stycke saknar sales pitch. Fem rader orkar jag läsa – max. Sen kaskadkräks min hjärna av leda och floskelöverdos. Det finns ingen själ och ingen personlighet i att läsa sådana texter, hur genomarbetade de än är.

I samma veva som jag läste TDHs postning om textkvalitet kontra kvantitet funderade jag faktiskt en del på det där med vad en blogg säger om en människa – eller specifikt vad den här bloggen säger om mig. Vad jag vill att den ska säga – och varför. Det är ju det personliga varumärkesstrategier handlar om. Inte om att förmedla en snygg bild, utan förmedla rätt bild utifrån a) mina syften och b) målgruppens intressen.

Den här bloggen är inte finputsad nånstans och håller sig inte ens till någon form av ämnesområde. Och det är okej. Den är brokig – precis som jag. Texterna här varierar väldigt mycket – de genomtänkta och omsorgsfullt formulerade trängs med de spontant urhasplade, det visuella med det verbala. Jag försöker inte ens hålla någon slags enhetlighet, tvärtom. Jag blandar så friskt jag kan. För allt detta, alla dessa nyanser i brokigheten, är jag. Hundra nyanser av mig.

För ett tag sedan delade jag en av mina musiklistor på Spotify med en kompis. Hans resons var ungefär: ”Ojdå, ja det var då en blandning…!” Ja, och jag gillar det. Blandning. Det är mixen det hänger på. Brokigheten.

Och ja, då får de spontana, höftade texterna också rum – utan att jag på minsta sätt känner att mitt varumärke hotas. Tvärtom. Jag tycker de står för liv och själ, och utan dem skulle det här inte vara min blogg.

Nu handlar förvisso inte #blogg100 om varumärkesvård för mig, det var mer av ett sidospår jag började fundera på för att jag läste den där texten. Men ändå – en ganska intressant fundering. Några av de där tankarna är nya för mig – inte för att jag börjat göra något annorlunda, men för att jag inte sett eller varit medveten om mönstret tidigare.

Så. Trettiotvå postningar klara, sextioåtta till målgång. Jag sveper min imaginära mugg blåbärssoppa och ångar vidare i bloggspåret. Hä ä bar å åk.