Maken är besviken på min Kindle, han menar att den inte fungerar som den ska, eftersom jag fortfarande släpar hem säckvis med böcker så fort vi kommit i närheten av fosterlandet. Jag fnyser ljudligt och påpekar att äsch, den här lilla högen är väl ingenting att bråka om, och förresten är det mest barnböcker.
Som barnen förvisso är en smula för unga för ännu, och som mor gärna läser för eget nöjes skull. Men ändå. Sverigebesök betyder inköp av lästyg, så är det bara. Adlibris/Bokus-beställning i förväg, och så en repa på pressbyrån medan vi är där.
Temat för bokköpen den här gången var faktiskt grafiska romaner – en skönlitterär form jag inte riktigt fastnat för ännu. Oklart varför egentligen – för egentligen är grafiska (dvs tecknade) romaner väldigt mycket min grej, visuellt och ofta fantastiskt (i bemärkelsen baserat på fantasiberättelser).
Svenskfröken i gossarnes skola vill gärna att särskilt storsonen ska läsa böcker med ”mer text och mindre bilder”. Det vill inte han. Och då tycker inte jag att det spelar så himla stor roll vad han läser – bara han läser. Så så gör vi nu. Böckerna högst upp till höger i bilden heter Amulett, och dem köpte jag med tanken att de skulle bli lättläst men spännande läsning som faktiskt skulle locka honom att vilja läsa vidare. Tyvärr visade sig den berättelsen en smula för spännande – så vi får nog låta dem ligga ett tag.
(Fast mor kommer nog att läsa dem ändå, tror jag… De var faktiskt riktigt spännande!)
Persepolis och Kyckling med plommon av Marjane Satrapi är böcker som jag hört talas om, som andra läst och pratat om och jag hört halvhjärtat om… Men nu slank de med, och jag gillar dem också. Enkla, svartvita teckningar, ganska barnsliga, eller åtminstone naiva i sin stil, men samtidigt effektiva och tydliga i sitt språk – ja, det funkar faktiskt.
I tidningshyllan vet man aldrig på förhand vad jag kommer att fastna för. Förra gången var det tidningen Skriva som stod för den absolut starkaste inspirationen – den här gången fick den inte ens följa med. Istället stod jag och svor över att det inte fanns fler, bättre fototidningar, för just nu är det foto jag glupar över inspiration i.
Det fick bli Fotosidan Magasin, trots att den känns lite som ”skåpmat” eftersom jag är medlem på Fotosidan, och har sett en hel del av tidningens innehåll på sajten redan. (Nej, det är inte samma artiklar, på sajten publiceras nerkortade texter, tror jag – för att det ska gå att sälja tidningar även till medlemmar. Men ändå. Lite gammalt kändes det – men var ändå det bästa som fanns att tillgå i tidningshyllan.
(De enda andra fototidningarna som lockade mig där, på svenska Pressbyrån, visade sig vid närmare anblick vara tyska – så dem kunde jag ju lika gärna köpa här hemma…!)
Nåväl. Nu är såväl barnens som min bokhylla fullproppad igen, och abibliofobin kan hållas stången ännu en liten stund…!