Den kom till slut, våren! Och ljuset, färgerna – allt det där jag klagade på att jag saknade i förra veckan. Jag har varit ute så mycket jag kunnat, insupit allt det där jag saknat så mycket, försökt fylla sinnena, mätta dem tills de svämmar över av färg och ljus. Det behövs. Sinnena glupar.
När jag tog bilden här ovan surrade ordet blindfoto i huvudet. Att fotografera i motljus med en kamera utan sökare att kika i, där man bara har en skärm att försöka komponera bild med. I starkt solljus tackar skärmen för sig och tar semester. Eller – det gör den egentligen inte, men det ser ut så. Ser nåt på den gör man i varje fall inte.
Så vad gör man? Man kisar och skjuter bilder, om inte från höften, så definitivt på måfå – och hoppas att någon av bilderna ska bli åtminstone lite grand som bilden man redan har i sitt huvud. Blindfoto. Fotografera i blindo.
Sen tänkte jag på att förlora synen nog skulle vara något av det värsta jag skulle kunna vara med om. Jag kan inte ens tänka mig det – ett liv där färg- och ljusbrist inte handlar om att uthärda en segdragen gråvinter, utan om… att leva utan, punkt. Så mycket av den jag är – eller anser mig vara – handlar om seende. Fotografiskt seende, observerande seende, nyfiket, analyserande seende. Ser är det jag gör.
Fast suddigare nuförtiden, om sanningen ska fram. Såpass mycket suddigare att imorgon bär det av till Augenartzten. För här i Tyskland går man inte direkt till optikern om man tycker sig behöva nya glasögon, här går man till ögonläkaren först – och sen till optikern.
Jag minns mitt senaste besök hos ögonläkare lite vagt. Jag minns att jag reagerade på dropparna de gett mig för att förstora pupillerna, att tårarna forsade okontrollerat utmed kinderna, och att jag inte spärra upp ögonen länge nog för läkaren att se vad hon behövde se. Och jag minns hennes snipiga irritation med den sjåpiga patienten.
Vi kan väl konstatera att jag inte direkt ser fram emot morgondagens läkarbesök.
