Om det inte hade varit för #blogg100-utmaningen, hade den här bloggen tagit paus nu. Inte officiellt och uttalat, med ett klämkäckt ”Tack-å-hej, nu tar jag semester och kommer tillbaka med nya hurtfriska tag den huttonde-nåtuari” – utan sådär som det ”bara blir” ibland. När ”livet kommer emellan”, som det heter.
För livet gör så, tycker vi. Kommer emellan, medan vi står och gör upp planer och inbillar oss saker, då kommer livet stövlande och kliver inemellan och vill ha saker på sitt lilla vis. (Som om det nu är livet som tränger sig på och visar fräckhet inför våra planer? Tar plats och breder ut sig på vår bekostnad…?)
Fast det är ett bra uttryck, det där. ”Livet kom emellan”. Det sänder lagom diskbänksrealistiska signaler om ekorrhjul och översvämmade tvättkorgar och osnutna barn och mödrar på gränsen till nervsammanbrott.
Du vet hur det är. You do the math.
Fast egentligen kan det ju betyda precis vad som helst. En riktig deep dark secret månne? Dold till oigenkännlighet i dina egna antaganden? Tänk på det du…!
Näehmensåatteh, det är fint och så, knallar och småspringer! Vårsolen skiner, fåglarna kvittrar och bilen går bra. Ingenting att klaga på!
***
Imorgon återgår bloggen till ordinarie sändningar. Tror jag.