Det här har jag tydligen missat att skriva om här, fast i fredags hojtade jag högt om saken både här och där. Att jag ska bli språkpolis.
Jomenalltså, det blir nu alltså plugg ett år till. Maken har mer jobb här i Tyskland, och jag – jag hittade en utbildning jag inte visste fanns, men som det liksom stod JENNY stämplat med stora blockbokstäver tvärs över: Språkrådgivning och textvård, 30hp. En språkpolisutbildning.
Jag hade till och med t-shirten liggande i en låda i garderoben, fast jag varken been there eller done this förut. Jag fick den av Lotten Bergman som tack för att jag fotograferade hennes framträdande på en språkkonferens för flera år sedan och sedan dess har den legat där i garderoben och bidat sin tid.
(Jag brottas lite med mig själv om huruvida jag ska våga ha tröjan på mig under kursuppropet i september. Det vore en finfin ice-breaker, helt klart… Men ändå? Törs jag…?)
Lite nervös är jag – förkunskapskravet för kursen var 30 hp språkvetenskap alternativt kommunikationsvetenskap. Jag har det senare – men exakt 0,0 hp i egentlig språkvetenskap. Fråga mig vad presens particip innebär och jag ger dig min bästa imitation av en fågelholk. Hm.
Sen är ju språkpolisbegreppet i sig en smula missvisande – för är det något jag inte vill eller kommer att bli, så är det en pekfingerhöttande, batongviftande språkpolis. En väsentlig motivation för mig att läsa den här utbildningen är min svåra allergi för den där batongviftande sorten. Ni vet de där språkpoliserna som inte har tid att lyssna på vad man säger, för att de är så upptagna med att märka ord?* Få saker i världen provocerar mig mer – det är en livslång hang-up.
Min ambition är att förkunna klarspråk och retorisk disposition utan att gå folk på nerverna. Det är lite som med allt annat: Om du har något viktigt att säga, men säger det på fel sätt, kommer folk att irritera sig på det du säger – oavsett hur viktigt det är. Det gäller språkpoliser också. Mästra och märk ord och bete dig som en äckeldryg besserwisser med ditt kunnande, och resultatet blir att folk börjar fnysa åt klarspråkstänkandet i sig.
Då kan du stå där med din tvättade hals, skägget i den berömda brevlådan och all kunskap i världen om meningsbyggnad och vådan av särskrivningar – och undra varför ingen lyssnar. Och varför språkfrågan blir allt mer marginaliserad.
För marginaliserad är den. Jag vet inte hur många gånger jag fått ta på mig krigsmundering för att dra ut i kamp mot maskinöversättning av texter avsedda att användas i verkligheten.
Projektledaren: Jamen, Google Translate blir ju jättebilligt, och vi måste ju tänka på budgeten…
Jag: [morrar dovt]
Projektledaren: Okej, okej, jag ger mig!
(Citat fritt ur verkligheten. Nästan ordagrant.)
Idag lägger företag och organisationer stora pengar på sin webbnärvaro. För tio år sedan var webben ett ”kanalval”. Idag är det knappast ens ett val, snarare en självklarhet.
Webbplatsen ska vara snygg, funktionell, användbar och ge en ”user experience” som får kunder och användare och komma tillbaka, igen och igen och igen. UX-expert är ungefär det hetaste jobb du kan ha i webbsvängen idag. Inte oförtjänt så, en ogenomtänkt och felkonstruerad webbplats kan skrämma bort den lojalaste av kunder.
Men språket då?
Ja, vad är det med språket?
Kruxet är att det är samma IT-projektledare som bränner storkovan ur utvecklingsbudgeten på UX-konsulter, som sedan tycker det är fiffigt att översätta webben i Google Translate. Som inte ser att språket är en väsentlig del av användarupplevelsen, av användbarheten och webbnärvaron.
Jag har pluggat en hel del webb och användbarhet under de senaste åren. Det har varit det jag velat utveckla mig inom. Nu växlar jag spår och börjar plugga något helt annat, lämnar webben och användarupplevelserna åt sitt öde och beger mig till andra jaktmarker.
Eller…?
Nej. Inte alls. Tvärtom – jag tycker faktiskt att mitt spår framträder tydligare och tydligare, inte minst genom att jag fördjupar mig inom språkrådgivning. För webb- och användbarhetskunskaperna sitter kvar, de är de trappsteg som tagit mig dit jag står idag – och hur jag än gör kommer de att utgöra plattform för det jag nu ska lära mig.
Då och då grämer det mig lite att jag inte hittade den här utbildningen tidigare. Jag kunde ju ha läst den för flera år sedan. Men så tänker jag på den där plattformen, trappstegen som lett hit. Och jag inser att det är härifrån jag vill läsa språkkursen, från just den punkt där jag står nu och där språkperspektivet får smälta samman med webb- och användbarhetsperspektiven.
För tre år sedan var jag på en annan punkt, en annan plats – och hade då läst språkpolisutbildningen från ett annat perspektiv. Det hade säkert också kunnat bli bra – men nu… Nu kommer det att slå gnistor!
Så kom an, hösten – språkpolisaspiranten är redo!
***
*) Ja, ja, jag vet att inte alla språkpoliser är sådana där batongtyper. Det är jag som i diverse sammanhang drabbats av värsta sorten och fått men för livet som jag vill försöka vända till något konstruktivt. Fast jag måste få kräkas lite på vägen…!
