14 september 2013
av Jenny
1 kommentar

Om tårar och San Franscisco-liv

För en vecka sedan var vi i Sverige. Det känns overkligt – det gick så fort att jag nog aldrig hann registrera att vi var där. På hemvägen stannade vi vid en bensinmack utanför Malmö. Det var ganska kallt, och jag gick omkring och sträckte på benen inne på macken istället för utanför, för att slippa frysa. I DVD-hyllan fick jag syn på den här:

Jag hade tänkt på att jag ville ha den, men eftersom vi inte hade haft tid att springa i affärer och leta, hade jag intalat mig att den nog inte var släppt än. Men där stod den alltså, på bensinmacken.

SVT-produktioner brukar ofta vara sebara på SVT-play även från utland, men inte den här. Jag antar att det är skillnad på drama och dokumentärer, vad gäller upphovsrätt och sånt. Det innebar i alla fall att jag, ända sedan serien sändes på TV, har suttit och läst på Twitter och Facebook och på andra ställen med, om hur fantastisk den här serien är och hur den berör. Jag har läst intervjuer med Jonas Gardell, om hans egna tårar över den här berättelsen, och historien.

Vi satte på filmen igårkväll, det var rätt sent men det var ju flera avsnitt, så det var ju lugnt. Ett avsnitt eller två skulle vi ju kunna kolla på. Men hur det var satt vi där sen. Tills klockan var två och de flesta man fått följa genom filmen var döda, hjärtat bultade hårt i bröstet och kinderna var blöta av tårar.

Till och med jag, som är lite yngre än filmens karaktärer, känner igen så mycket. Får minnesbilder och börjar reflektera över hur det var. Hur lite jag förstod, fast jag ändå var med och såg alla löpsedlarna.

Jag försöker komma ihåg hur jag lärde mig om homosexualitet, att det fanns överhuvudtaget och vad det innebar. Bög var ett skällsord, enbart ett skällord, på den tiden – det var innan HBTQ-rörelsen liksom ”adopterat” ordet och gjort det till sitt. Någonstans tror jag att jag visste tillräckligt om mobbning och utfrysning när HIV/AIDS kallades ”bögpest” och det mesta som sades om saken var präglat av fördomar och fördömanden, för att förstå att det folk sa antagligen inte var sant.

Att döma någon som utsattes för hån och glåpord som bara ringde alltför bekant i mina öron – nej, det föresvävade mig aldrig, även om jag heller inte var modig nog att ta ställning mot det som sades. Inte där, inte då.

Å ena sidan minns jag ingen öppen homofobi, riktad mot någon av ungarna i skolan eller så. Bög eller flata/lesbisk var nåt vem som helst kunde bli kallad, lite slentrianmässigt sådär – det värsta man kunde dra i med, fast betydde ändå inget särskilt. Och ingen var ju det på riktigt.

Jag inser, nu när jag ser på tillbaka som en vuxen, att det var där det verkliga förtrycket låg. För det är ju självklart att några faktiskt var.

***

Om någon vill läsa mer på åtminstone delvis samma tema, finns det faktiskt en ganska underbar serie böcker som utspelas i San Fransciscounder 1980-talet. Jag tror att det är 5 eller 6 böcker, jag har nog inte ens själv läst allihop – men de är riktigt bra.

(Fast ooh, nu läste jag på Wikipediasidan och fick se att författaren, Arimistead Maupin, faktiskt fortfarande skriver på den där serien. Sista (?) boken kommer ut nästa år. God nyhet!)

En av böckerna, vill jag minnas, har lite av samma tema som Torka aldrig tårar: När alla vänner, de som blivit som en familj när ens egen familj svek, och ens älskade blir sjuka och dör ifrån en – medan världen ser på och ägnar sig åt att fördöma och peka finger.

I Sverige klantades den här serien bort av Richters Förlag – ett känt kiosklitteraturförlag som nog aldrig gett ut en seriös roman i hela sitt förlagsliv, och följdaktligen inte heller insåg att det var just vad det här var. En seriös romanserie, om än berättad och gestaltad med stor humor och värme. Därför tror jag att den kan vara svår att få tag på på svenska – men de är inte svåra att läsa på engelska, så låt inte språket avskräcka!

Här är första boken på Bokus, respektive Adlibris. Bered er på nöjesläsning, med allvarliga undertoner!

11 september 2013
av Jenny
1 kommentar

Dagen efter – insomniabakis

Nej, det här är inte ett självporträtt från i morse – men det illustrerar mycket väl hur jag kände mig, efter de 3-4 timmars sömn jag lyckades skrapa ihop till slut. Och nu? Nu sitter jag här igen. Osoven och märkligt osömnig.

Ni kanske tror att jag ägnat mig åt tupplurar och skönhetssömn under dagen, när nu natten lämnade en del övrigt att önska – men nej. Faktiskt inte. Jag har sysslat med att bringa ordning i det administrativa kaos som vid varje terminsstart uppstår mellan lärplattformarna som Gud glömde och de akademiskt skolade administrativa katastrofer som rattar dem – och det känns faktiskt redan lite bättre. Somligt är fortfarande obegripligt, men jag har åtminstone en illusorisk känsla av överblick. Det får duga så länge.

Dessutom har jag plöjt kurslitteratur som en rasande furie, lämnat textrespons och korrektur till en kompis, vänligt avböjt ett sjangdobelt erbjudande om översättningsuppdrag samt förutspått en logistisk flaskhals i januari 2014.

Och lagat lasagne.

Om jag får säga det själv, tycker jag nog att jag skött mig rätt bra, och förbluffande produktivt, som hålögt insomniamonster. Trots allt, liksom.

***

Bilden, som alltså inte är ett självporträtt, är ett detaljfoto från en graffitivägg i grannskapet. Ifall någon undrade.

11 september 2013
av Jenny
2 kommentarer

Insomniasvammel

Hm. Det här börjar ju bra. Två dagar in på terminen och här sitter jag mitt i natten och kan inte sova för att jag känner mig stressad och uppjagad. Hur ska det sluta? Jag som var så pepp…? Eller ja, jag är väl fortfarande pepp – det är bara det där att klockan är halv två på natten och jag inte kan sova för att huvudet snurrar som en urflippad karusell. Och jag har inte ens den minsta lilla deadline i sikte.

Fast det är en väldigt rörig kursstart, det är det. I lärarnas huvuden är allt säkert mycket solklart och tydligt – men… Är jag verkligen ett obotligt strukturfreak om jag tycker att om ett kursmoment har två föreläsningar, borde dessa båda föreläsningar länkas upp på typ samma ställe? Inte den ena med länk på ett ställe, och den andra i en separat mapp, så att man dessutom måste länka upp en instruktion för att förklara hur studenterna ska hitta materialet…?

Jaja. Jag bråkar inte om saken, utan försöker ta det cool och tänka att det ordnar sig. Jag ska nog hitta allt – förr eller senare… (Fast det där med att ”ta det cool” går det uppenbarligen si och så med, kan man konstatera.)

Rörighet rubbar mina cirklar, så är det bara. I synnerhet rörighet som är ologisk och – i mitt tycke – fullkomligt onödig. När det vore så enkelt att… tja, göra rätt? Bananer för sig och äpplen för sig, samt morötter prydligt insorterade i storleksordning i härför avsedd behållare. (Jaja, okej, jag är väl ett obotligt strukturfreak dårå… So sue me!) Samtidigt antar jag att det där är en styrka jag har – känsla för struktur och vilka grejer som hör ihop (och inte).

En annan grej jag tänkte på i helgen är den gamla stereotypen att humanister är ett teknikskeptiskt släkte som ogärna beblandar sig med teknisk utrustning. Det är en stereotyp, men här och där finns rätt gott om humanister som själva verkar vilja hålla myten vid liv medelst ömsint mun-mot-mun-metod. Jag tycker själv att jag har tummen mitt i handen vad gäller teknik – men helt okunnig är jag inte där heller.

Jag tror att det är bra att göra mentala anteckningar om saker man upptäcker att man nog egentligen är rätt bra på – fast man inte alltid tänker på det. Sina fel och brister kommer man ju alltid ihåg, om inte annat är världen full av människor som tar varje chans att påminna en. Men allt man kan, och är bra på – det får man ofta hålla reda på själv.

Något jag märkt att jag faktiskt blivit sämre på – det är att skriva, ironiskt nog. NU, när jag ska bli språkpolis och allt! Men förr hade jag ett ständigt närvarande flow, krafsade ihop 4-5 hyggligt kvalitativa, eller åtminstone lite skönt och kreativt brokiga, blogginlägg om dagen – och det på nolltid. Fingrarna flög över tangenterna, och huvudet var ändå steget före hela tiden. Så är det inte längre, och det stör mig något alldeles enormt.

Bloggen var redan från början övningsbana för mig, fast jag nog periodvis nog råkat (försöka) göra den till något annat. Nu är det nog dags att den får bli övningsbana igen, en plats där taket hissats upp till någonstans strax under molntussarna och där orden får komma och gå och slå kullerbyttor som de vill.

(Ja. Jag är medveten om att jag sagt det här förut. Fler frågor?)

Frågan är som alltid om – och i så fall varför – jag ska skriva inför publik. Borde jag kanske hellre ”skriva på kammaren”, ensam och med stängd dörr? Få vara ifred med mina trilskande tröga ord? Men den öppna dörren är ju också en stark motor för mig. Så har det varit ända sedan jag började skriva blogg – för nu ganska jämnt 11 år sedan. Jag tror inte att rätt väg är att stänga den dörren. Tvärtom. Jag behöver vänja mig vid att den står öppen – och vänja mig vid allt som följer med en öppen dörr, på gott och ont.

Men det lär nog ta ett tag, att komma över den här… trögheten. Jag vägrar för övrigt att skylla den på åldern! Det är en fråga om ovana, helt enkelt. Jag har gått och blivit otränad – men det går förstås att göra något åt. Det är som att börja gymträna. Tungt och trögt och hutlöst segt med motivationen i början – men sen… Sen lossnar det!

Och med lite tur kanske även sovandet lossnar lite om jag ger mig på att försöka en gång till. Skam den som ger sig…

09 september 2013
av Jenny
9 kommentarer

Yster språknörd efter kursintroduktion på Teleborg

Det känns inte som om jag varit i Sverige i helgen, det gick för fort och var för hektiskt inrutat för att jag skulle hinna ta in någon ”Sverigekänsla”. Men eftersom jag helt klart har befunnit mig på Linnéuniversitetets campus Teleborg i Växjö, så måste jag ju trots allt ha varit i Sverige, trots allt.

(För er andra som hyser nostalgiska känslor för universitetsstudier i Växjö, kan jag meddela följande:

Olympen heter inte längre Olympen utan Restaurang Kristina. Amäh…!
De har inga tonfiskmackor längre!
Och jag tror banne mig att helgens upprop ägde rum i samma lokal som Informationslinjens förväntansfulla studenter ropades upp en septembermorgon nådens år 1992. Möjligen salen bredvid, men… Nej, jag tror att det var samma.)

Jag valde min språkpolis-tröja som ”dagens outfit” inför introduktionsträffen. Jag menar, om man nu äger en sådan och någon gång ska använda den, måste det ju rimligtvis vara på en introduktion till Språkrådgivning och textvård. Annars var känslan – till min ohöljda glädje, givetvis – mer nördig än polisiär. Särskilt från lärarnas sida, vilket gladde mig ännu mer. Nördiga lärare är det bästa jag vet!

Från kurskamrathåll höjde jag mest ögonbrynen åt kommentarer såsom ”Oj, går kursen på halvfart?” och ”Oj, är kursen inte slut till jul?”.

(I dessa tider av förfasanden kring ”dagens förflackade ungdom”, kan jag tillägga att kommentarerna fälldes av den s.k. mogna ungdomen – ålderssnäppet över mig, rent av. De yngre ungdomarna i gruppen verkade ha koll på sitt.)

Jag kände mig överhuvudtaget oerhört rutinerad, som redan varit inne och inspekterat skolans lärplattform (och möjligen fnyst en smula åt den, då jag som projektarbete i en tidigare kurs analyserade och designade om en sådan plattform till en användbar variant – man blir som lite skadad…), letat upp var saker och ting ligger, skrivit ut relevanta dokument samt – hör och häpna – införskaffat kurslitteraturen. Värsta distanspluggninjan!

Nej, allvarligt: Kursgruppen består av en högst brokig skara på 17 personer, varav de allra flesta journalister. Det är nästan så att jag önskar att det vore mer ”riktiga” språkvetare, att lära språknördigheter av. Vad jag minns har vi en språkvetare och en översättare, en frilansande pastor, ett par kommunikatörer – och resten journalister. Åldrarna är relativt väl spridda mellan 20-nånting och 40-nånting. Mest kvinnor, vilket var väntat – men det var åtminstone tre eller fyra män i gruppen, så helt ensidigt är det inte på den punkten heller.

Efter föreläsningen åkte jag hem (till svärmor, om vi nu ska vara petnoga) och plöjde de första tre kapitlen i kursboken i språksociologi – ett ämne som oanat fått mitt eget nördiga hjärta att bulta både hårt och ystert. Om hur språk och samhälle flätas samman och smälter ihop, så att de båda påverkar varandra utan att man riktigt kan skilja dem åt – men samtidigt är en maktfaktor, givetvis. Makt finns ju alltid med i bilden när det handlar om samhällen, precis som språket alltid finns med. Fruktansvärt intressant, förstås.

Så… Jo, man får nog säga att det var en rätt lyckad kursstart, faktiskt. Ska bli kul det här!

06 september 2013
av Jenny
2 kommentarer

Språkpoliselev redo för mönstring!

Hm. Hej, här är jag, sa jag – och sen blev det inte mer. Jag vet inte riktigt varför jag inte skrivit något sedan dess – egentligen var det det jag hade tänkt göra den här veckan. I lugn och ro, de sista rastlöst skälvande dagarna före kursstart.

Istället har jag varit alldeles för rastlös för att kunna sitta still och skriva, inte för att huvudet är tomt, utan snarare tvärtom. Tankarna är som en ilsken getingsvärm i huvudet, och jag har ingenstans att göra av den – ännu.

Första kursen drog igång igår. Digitalt foto och bildskapande, Högskolan i Dalarna. Egentligen min sidokurs, eftersom språkpoliskursen går före allt annat det här året. Men den känns också väldigt intressant och ganska nyttig för en kommunikatör som valt att satsa på bredd snarare än nisch.

Till min stora glädje kommer ett moment med studiofotografering att ingå i fotokursen. Studiofotografering är något jag aldrig försökt mig på, men ofta tänkt att jag skulle vilja göra. Nu blir det av!

Och så språkrådgivningen då. Den börjar på lördag – lika aktuell som någonsin förut.

För ett par veckor sedan var språkvård på tapeten för att Ulrika Good, som är copywriter på fick nog av språkpolisfasoner – och skrev ett blogginlägg jag lika gärna kunde ha skrivit själv, om attityder hos självutnämnda språkpoliser. Jag kände mig själv lite stärkt av hennes text, tyckte det var skönt att få lite sällskap i känslan av att språkpoliskåren faktiskt har diverse inslag av ganska otrevliga typer som mest gör språkvården en otjänst genom att prioritera självhävdelse över hjälpsamhet*.

Alla kände givetvis inte så inför det hon skrivit.

Jag gjorde ett besök i den Facebookgrupp Ulrika länkade till i bloggtexten, och som en kollega redan några dagar tidigare nämnt i ett annat sammanhang. Där möttes jag av en diskussionstråd om bloggtexten som jag inte kan beskriva på annat sätt än som rena härskartekniker. ”

”Thank you for making my point”, skulle Ulrika Good kunna ha sagt om saken – för det var ungefär det gruppen lyckades med i sina protester. Bevisa att hennes text var helt riktig.

Några dagar efter den här diskussionen blev Patent- och registreringsverket JO-anmält för brott mot språklagens §11, som säger att ”Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt”. Språkkonsulterna hade själva gjort en ansökan till PRV, och fått ett föreläggande till svar som var så snårigt och tillkrånglat att språkkonsulterna menade att det inte kunde påstås vara ”vårdat, enkelt och begripligt”. Och JO-anmälde myndigheten.

Jag tycker att de gjorde rätt som anmälde, och jag tycker att JO gjort fel som lagt ner ärendet utan prövning. För det här handlar inte om huruvida texten är begriplig för Språkkonsulterna eller JO:s jurister. Jag är övertygad om att de alla förstod föreläggandet mycket väl. Men skulle vem som helst ha förstått det? Vem som helst av oss medborgare i staten Sverige, som PRV och alla andra myndigheter faktiskt jobbar och är till för. Det tror jag inte.

Men JO säger att texten är begriplig, för juristerna på JO förstår den och då måste ju alla andra också göra det. Alltså har lagen efterföljts. Det är enkel juristlogik.

Men det är inte medborgarlogik.

För rätt många år sedan jobbade jag i en myndighet som hade en enkel, informell vision. Den löd: ”Vi är till för medborgarna*”. Allmän konsensus i myndigheten var att denna vision skulle genomsyra allt vi gjorde; varenda beslut, varenda ordval i varenda kontakt med allmänheten, varenda utgift i budgeten skulle kunna härledas ner till detta. Vi är till för medborgarna.

Mot den bakgrunden är jag besviken på hur det gick med Språkkonsulternas JO-anmälan. Jag tycker att den borde ha tagits på allvar, och läsbarheten prövats utifrån ett verkligt medborgarperspektiv.

För nej – ett språk utarmas inte av att man förenklar sitt sätt att använda det. Utarmning är det som händer när man inte låter språket utvecklas och följa samtiden.

Samtiden idag är att Sverige är en demokrati som slagit fast att språk är en viktig demokratisk faktor, och därför ålagt sina myndigheter att i alla kontakter med medborgarna uttrycka sig ”vårdat, enkelt och begripligt”. Och då ska det vara på medborgarnas villkor, inte juristernas.

Ja, ni ser ju. Jag går igång på alla cylindrar av de här sakerna – och gosh, vad jag har mycket att gå igång på…! Vi kan nog konstatera att jag har definitivt valt rätt utbildning, och jag är mycket redo att sätta igång.

Det kommer att bli ett roligt år det här!

***

*) Okej, det var ett annat ord som användes då, men vilken myndighet det rör sig om kan göra det samma, så ”medborgare” är i sammanhanget synonymt nog. Visionen skulle funka – och behövas, rent av…? – på vilken myndighet som helst.