15 oktober 2013
av Jenny
2 kommentarer

Sliten gammtant jämrar sig

I förrgår åkte jag 50 mil med tåg. Igår körde jag 60 mil i bil. Idag känner jag mig som 70 år – minst. (170, kanske snarare…?)

Det är väl det där med att ladda om efter att ha tömt batterierna som tar längre tid när man blir äldre, en påtaglig grej som faktiskt markerar skillnaden mellan att vara 20 och att vara 40, tänker jag. På de allra flesta vis föredrar jag 40 framför 20, men just det där är lite jobbigt faktiskt.

(Och sen måste jag le lite åt ”ungdomarna” på kursen i helgen, som bestämt menade att det var stor skillnad på att vara 29 respektive 32 år, medan jag glatt buntar ihop både ett och två decenniers åldrar i det allmänna ”min ålder, ungefär”-begreppet…)

Den här veckan sitter jag med enormt mycket att göra, saker som väl egentligen borde ha blivit gjorda i förra veckan men inte blev det – på grund av höstlovsturné, barn och allmän mänsklighet. Och det går SÅ trögt! Har idag hunnit svara på en (1) fråga i en egentligen rätt simpel hemtenta – åtminstone den simplaste av de tre som ska lämnas in imorgon, och definitivt den jag hunnit längst med. Det handlar om att göra korpussökningar om språkbruk – det vill säga söka på olika ordformer i så kallade korpusar, sammanställda databaser med stora mängder text från olika källor. Tidningstext, lagtext, blogg- och twittertexter – det finns lite allt möjligt.

(Fast besynnerligt nog inga myndighetstexter, vilket jag hade behövt till min essä – den besvärligaste av de tre texterna som ska in imorgon. Tyypiskt.)

Att göra korpussökningar är inte svårare än att Googla, men för ett trött gammtants hjärna att dra intelligenta slutsatser ur sökresultaten känns verkligen ohemult tungt idag…

Det kommer bli en låång vecka, det här…

***

(Men ja, det ska komma roligare texter än den här också. Lite summering från kurshelgen och Falun – möjligen rent av med en och annan bild. Ska bara få lite Ordnung på inlämningsuppgifterna först. I’ll be back, som Schwarzenegger sa!)

13 oktober 2013
av Jenny
Inga kommentarer

Fängslad fotonörd filosoferar

Frågesport: Om 30 fotonördar träffas för att ha kurs tillsammans, hur många av dessa går ut för att ta foton efter kursdagens slut? Rätt svar: 1. Att denna enda var yours truely behöver jag väl knappast nämna – fast jag måste säga att jag blev lite förvånad. För att vara fotonördar – i någon grad – verkar mina klasskamrater rätt…svalt intresserade av foto.

För mig fanns det inte på kartan att gå tillbaka till vandrarhemmet och sova efter skolan, när kvällssolen sken genom gulnade höstlöv och en alldeles ny (för mig i alla fall) och outforskad småstad. Det handlar inte så mycket om bilderna i sig, utan om att gå, och om att se saker. Kanske lyckas fånga, kanske inte. Men gå och se måste jag!

Överhuvudtaget funderar jag en del på vad som egentligen är mitt syfte med kursen. Jag lär mig, i vanlig ordning, mest att jag faktiskt kan mer än jag själv tror, att det jag behöver inte är kunskap så mycket som andra saker. Rutin, mod och idéer. Jag satt på tåget upp hit och fick för mig att jag ville ta bilder genom tågfönstret, försöka fånga den framsusande känslan, farten, det halvt utsuddade landskapet utanför. Jag såg framför mig ungefär vad jag ville ha, och sen kunde jag laborera tills jag fångat ungefär en sådan bild. Eller två. Att veta vad jag vill ta för bild är ett bra sätt att faktiskt fånga bilden, eller lyckas skapa den, snarare.

Vi har fått lämna in brev till lärarna om vad vi vill få ut av kursen, och vad vi vill utveckla. Jag skrev att jag gärna vill jobba med mitt mod, så att jag vågar ta de bilder jag faktiskt vill ta – fast idag ofta avstår från, för att jag är rädd att de människor som står i ”vägen” för kameran, på gatan jag vill fotografera eller caféet eller vad det nu kan vara, ska bli arga på mig för att jag ”fotograferar dem”.

Egentligen handlar det ju inte så mycket om att fotografera personer som att fotografera en levande stad, en helhet som kräver att befolkas för att faktiskt vara hel. Men det är svårt att förklara för en arg människa som skriker åt en. På tyska.

Fast i efterhand funderar jag på det där. Är det verkligen det jag vill? Är det det jag strävar efter? Just ”street photo”-bilder är nyckeln till min fotografiska utveckling…? Njäeh…?

Jag tänker att det snarare handlar om att jag inte vill känna mig hämmad av mig själv, av att jag är rädd. Om det sedan handlar om att jag är rädd för att folk ska bli arga för att jag fotograferar dem, eller något annat jag ängslas för – det är själva ängslan som är min fiende, mitt hinder och mitt ok. Och min nyckel – eftersom jag kan välja att utmana rädslan, gå emot den istället för att fly ifrån den.

Men visst. Att våga ta bilder av ett levande gatuliv – med människor i – är väl en rätt bra start, konkret och väl avgränsad, och kan passa bra för en kurs. Jag misstänker att det vi skrivit om oss själva kommer att ligga till grund för upplägget av ett längre projekt vi ska jobba med i vår. ”Aha, du är rädd för att fotografera människor i en gatumiljö? Bra då blir det det du ska jobba med.” Tja, varför inte…?

Nu måste väl nattugglan ta och sova lite ändå. Jag sitter uppe mest för att jag har svårt att slita mig från min trevliga fängelsecell. Jag gillar den! Ska passa på att boka den tills nästa besök, när jag checkar ut imorgon. Det här är ju min cell nu!

12 oktober 2013
av Jenny
Inga kommentarer

Bokvill Kindle-ägare – samt en tvehågsen recension

Jag stör mig enormt på att när Nobelpriset väl går till en författare jag faktiskt känner till, så är det en författare jag känner till för att jag tänkt att ”henne måste jag läsa nåt av, nån gång”. Jag hade alltså kunnat hinna före – men gjorde det inte. Fan!

Nåja, jag har nu i alla fall laddat Kindlen inför hemresan från Falun imorgon eftermiddag. På vägen hit kände jag mig faktiskt ganska bokvill. Jag håller på med att läsa böckerna jag inte hann med på semestern, och avslutade Neil Gaimans The ocean at the end of the Lane häromkvällen.

Med stor kluvenhet avslutade jag den, måste jag säga. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Jag älskade ramberättelsen, som utspelar sig i en vuxen mans nutid. Huvudberättelsen, som utspelas i hans barndom… fastnade jag aldrig riktigt för. Eller rättare sagt – den här gången tyckte jag inte att Gaimans sätt att berätta, någonstans i gränslandet mellan barn- och vuxenberättelser, riktigt höll. Åtminstone inte så att det fångade mig.

Jag funderar på om det är för att han vanligen når det vuxna hos läsaren genom humorn, och den här gången genom att knyta an till barnets rädslor som vi ännu bär inom oss. Jag vet inte, kanske. I Coraline gjorde han likadant, eller något liknande i alla fall – och där tyckte jag om det. Här kändes det konstigt, och fångade mig aldrig riktigt.

Efter den försökte jag ge mig på Iain Banks Wasp factory, som jag köpte i somras – då författaren gick ur tiden och jag läste just Gaimans minnestext om honom. Det är inte det att den är dålig, alls inte, men den är krypande otäck på ett sätt som jag inte riktigt är sugen på efter att just ha läst Oceanen, som ju också var just krypande otäck. Så då försökte jag mig på Gillian Flynns Dark Places – men där gav jag upp efter bara några rader. Undvika ”krypande otäckt” innebär definitivt också att undvika Gillian Flynn. För stunden.

Gav mig på Doktor Glas (det är faktiskt ganska trevligt att ha ett helt bibliotek med sig, när man inte kan bestämma sig för vad man vill läsa – om än man mööjligen bli en liten smula överdrivet velig på kuppen), med god behållning – fast imorse vaknade jag alltså med Alice Munro i huvudet. ”Visst sjutton, hon fick visst Nobelpriset…”

Och så gläds man åt sin Kindle igen, då man fem minuter senare har valt ut och köpt och laddat hem en novellsamling som verkar lovande. För hemresan. Då får jag väl varva Doktor Glas och Alice Munro-noveller till det framrusande landskapet utanför tågfönstret. Det borde kunna funka fint!

11 oktober 2013
av Jenny
Inga kommentarer

Gå i fängelse!

Ja, just nu befinner jag mig faktiskt just där – i fängelse. Närmare bestämt i ”kvinnocellen Jutta” på Falu Fängelse. Som alltså
är ett vandrarhem, numera. Fast det är lite roligt, för de gör verkligen en grej av ställets något mindre gästfria historia. Korridorerna är orörda, de tunga dörrarna verkar vara original – om än nu med låsen på insidan och inte på utsidan. Vilket ju får ses som en klar förbättring…!

Jag tycker att rummet är hemskt mysigt, i all sin litenhet och kyffighet. Fast om jag tänker på att jag skulle bo här i flera år, utan nyckel och iPad och lyxen att kunna gå när jag vill – då faller förstås ”mysigheten” i annan dager.

Jag är i Falun för att gå på kurs, fotokursen har sin första sammankomst nu i helgen. Det ska bli roligt. Just nu är jag väldigt pepp på fotograferande igen, efter (ännu) en period av stiltje. Tyvärr rymmer kursen mycket photoshoppande, och det roar mig inte så mycket längre. Jag har gjort så mycket Photoshoppande, tycker jag – inte så att jag därmed ”kan allt”, men det är inte där mitt intresse ligger.

Men, men. Man får väl ta det onda med det goda ändå, och se det som att det ändå är en vinst om jag inspireras till att fotografera mera. Sen är det ju det där med att ta hand om sina fotograferingar efteråt, när man kommer hem från en resa med 500 bilder på korten – varav i runda slängar (och i bästa fall) 25 är bra och ytterligare ett 50-tal kanske har någon form av affektionsvärde (läs: hyggligt skarpa bilder av barnen, i särskilt gynnsamma fall rent av utan fula grimaser…!). Men det får komma senare.

Och just nu är jag faktiskt rätt peppad för det också. Kan möjligen ha samband med essäuppgift som måste skrivas nästa vecka – bildbehandling är alltid lite roligare när man egentligen borde göra annat. Får kanske försöka spetta loss några timmar att för bildnörderi vid hemkomsten ändå!

(Det här inlägget är för övrigt skrivet på världens minsta (?) tangentbord, som jag köpt till min iPad mini. Känner mig som Gulliver i lilliputarnas land när jag försöker passa in mina alltför stora fingrar på tangenterna… men med lite övning ska det nog gå någorlunda iaf!)

03 oktober 2013
av Jenny
Inga kommentarer

Recension: 2 x Nesser

Den här boken började jag på för ett par dagar sedan och läste ut ikväll. 520 sidor på tre dagar och det är inte ens semester. Den måste ha varit bra! Eller…?

Jag är verkligen kluven. Jag blev ju extremt förtjust i den första Håkan Nesser-boken jag läste, jag har nog nämnt den någon gång, fast aldrig riktigt recenserat; Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Och visst känns det att det är samma författare… men det når inte riktigt ända fram.

Nu försöker jag visst recensera två böcker på en gång, märker jag. Det verkar dumt. Jag börjar om:

I somras läste jag alltså den här boken:

Den hade stått och sett oansenlig ut i min bokhylla i flera år redan innan jag beslöt mig för att förbarma mig över den nu i somras. Mest för att kunna kasta den sen, om jag ska vara brutalt ärlig.

Fast det kommer jag inte att göra, nu när jag läst den. Rariteter som den här kan man inte kasta bort hur som helst. En rar pärla till berättelse, så skickligt berättad att jag kunde känna varenda grässtrå i bokens gräsmattor mot tårna. Javisst, det råkar ske ett brott i boken, och visst kommer det poliser för att försöka lösa brottet – men det är sekundärt. Om ens det.

Och språket, sprudlande och lekfullt som sockerdricka och hela tiden i perfekt samklang med sin berättelse, inte en enda dissonans för nörden att irritera sig på.

Så sen ville jag då läsa mer Nesser. En hunger var väckt – mer! Ge mig mer! Läs böckerna om Barbarotti, sa folk (på twitter). Så jag köpte två. Människa utan hund och en till, för säkerhets skull.

Och nu har jag läst ut den första. 520 sidor på 3 dagar. Utan semester (fast okej, jag har varit halvkrasslig och tagit det lugnt pga det). Men jag är bra kluven. Jag får en känsla av att Nesser i den här boken letar efter språket, sockerdrickan och samklangen, som han hade när han skrev ”Kim Novak…” – men inte riktigt hittar det. Då och då – men så brister det, som en hickning och läsaren får börja om med att bygga upp tilltron till berättelsen. Det är synd.

Det finns en del i den som är närmast obetalbart bra – som inspektör Barbarottis dialoger med vår Herre. Fantastiskt roliga – nästan i klass med Tre män i en båt. Språket Nesser verkar jaga efter verkar över huvudtaget lite inspirerat av Jerome K Jeromes porlande vårbäcksprosa. Ibland har han den – för en stund. Det är bra stunder, så mycket ska jag ge honom.

Det här, Människa utan hund, är däremot en rätt ordinär kriminalhistoria. Man får följa en familj under några dagar, perspektivet skiftar mellan personerna och vi förstår att här är en familj med många bottnar och gott om pokerfaces över frukostborden. Sen händer det saker och polis tillkallas – kriminalinspektör Barbarotti äntrar scenen. För min del började boken här. Familjen boken börjar hos får jag överhuvudtaget inga sympatier för, och här tycker jag Nessers språk haltar mer än lovligt. Det är som om han inte heller riktigt kommer dem inpå livet – fast det är han som skriver dem. Barbarotti är en annan femma, han blir tydlig och sympatisk – utan större åthävor.

Storyn i sig… Mja. Jag gillar ju alltså inte deckare, och den här var inget undantag. En rätt trist historia, måste jag säga. Men bok nummer 2 står här i bokhyllan, och jag kan visst tänka mig att läsa mer om Gunnar Barbarotti – särskilt nu när jag slipper dras med den eländiga familjen Hermansson mer. Så visst. En chans till ska han få. Sen får jag nog börja söka mig andra Nesser-upplevelser, om det inte bättrar sig.

Så – vad blev det? En hjärtlig femma med plus till Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, samt en tveksam trea till Människa utan hund.