31 oktober 2013
av Jenny
Inga kommentarer

#storymooc: About a story I remember – and why

Today’s post will be – in English. ”Huh? English, howcome?” you might say – and I’ll tell you why: Well, it’s because this is also a post for my MOOC.
– Your… what?
– My umm, MOOC…?

OK, I’ll explain. A MOOC is a Massive Open Online Course, and is a next-bigh-thing in distance-learning. I’m telling you, all ye stale old Swedish universities, trying to keep up distance courses – this thing’s here to stay, and their interfaces are beating the shit out of yours even as we speak…

(Sorry about that, the state of interface design for online learning platforms has been a pet peave of mine ever since I started studying at distance. Ask any distance student – we all know this to be true. And YES, this includes the school where I’ve studied usability and interface design. The irony…! I’d laugh if it wasn’t so damned tragic…)

But anyways. I’m taking a MOOC as extra-curricular activity, starting now and until just before Christmas. I know I shouldn’t have, but I just couldn’t bring myself to pass on this… It’s called The Future of Storytelling, I mean – you see my dilemma here, don’t you? How could I possibly not take it…? As every year, when October is starting to fade and November comes up, I start thinking of NaNoWriMo. I know I don’t really have time for it, and know it will only make me sad to fail again – for however human and understandable reasons, but it’s the same deal there, I can’t really just let it go. But when this course came up I decided in an instant – I’ll do the course instead. I’ll do the assignments if I have time for them, but if not that’s fine too. But I’ll learn something, filling my warehouse with inspiration and energy, and it will just be fun.

Storytelling is also more than just writing books. Today, with all information overload we’re living in and to one degree or another suffer from, anything that you want to get through to someone else will have to be ”storytold”. The first lecture of the course brings up a number of terms, among others there are ”hook, hold and payoff”, which is what every story needs to do, to keep their audiences. Now, any marketer out there who doesn’t get what THAT is all about? There’s a lot of talk of storytelling in other areas than strictly cultural these days, simply because storytelling appeals to our attention, and our attention is in a way the Holy Grail of our time.

It all fits together quite nicely: On one hand I’m studying linguistics and plain language and grammar and structure and all that, and on the other hand I’m now aiming to learn a bit more of what needs to come underneath the grammar. The content, the story itself. The key to the Grail, if you will.

So enough of the justifications already – I’m taking the course and that’s it – on to the first assignment, the real reason I’m writing this in English. I’m writing my respons to this weeks creative task here, because it’ll just be easier for me to keep track of it here, but I will link back to it from the course-forum to ”submit” my assignment.

***

So. Here goes:

The assignment is to retell a favourite story, and try to analyse what makes it such a great one.

One story I remember enormously from my childhood was the animated film Krabat that I saw in school as an 8 or 9-year-old. Today the animated film seems very simple and slow – but to me, back then, it was amazing. I have since read the book several times (it’s a rather classical story by German author Otfried Preussler),plus watched the movie remake they made a few years back. I love all of them, so I’m a total sucker for this story, one might conclude…!

It is set in medieval times, and starts with a poor orphan boy, Krabat, wandering around and singing christmas songs for food and hope of a place to sleep for the night. He starts dreaming of ravens calling his name, telling him to come to a mill in a village he’s never heard of. And after three nights of dreaming this, he decides to leave his friends and go look for the mill. He finds it, and although the miller is a scary old man, Krabat is happy to be accepted as an apprentice in the mill.

Krabat works hard and grows friends with the other 11 apprentices at the mill, but eventually it turns out it is no ordinary mill, and the miller is no ordinary miller. There are also lessons of black magic and the boys are in fact prisoners or hostages to the evil miller. Every new years eve one of them may challenge their master to a fight for freedom, but the master always wins this black magic challenge, and so the life continues in the mill, for another year. And another.

The apprentices are sometimes sent on missions to the surrounding villages, and during one of these missions he sees and falls in love with a girl, Kantorka. And in the end, of course, it’s the love that saves him and the other apprentices, and finally brings down the evil miller.

It’s a rather classical story. You have a hero being a poor orphan boy struggling against winter, homelessness and starvation. Just when he thinks he’s saved, it turns out he’s really gotten himself in trouble, and the real adventure starts – even if most of it consists of just surviving in the mill, and the evil millers lessons of black magic. When he finds love, finally he has one more motive than just staying alive – he wants to live again. And love leads the way, as it always does.

Already as a child I loved the parts showing the bonding between the boys in the mill, against the evil that had them captured. And of course the excitement of the dark and evil magic that the miller stood for, I think of all evil antagonists I ever read about in my childhood, the miller was the worst, darkest one, because evil was ”just” his nature, there was no motive, nothing to reason with. (I realise this is true for every witch or monster or whatever a child might read about, but somehow this seemed more ”real”, fictional as though it was. It was told as a historical story rather than a fairytale, perhaps that was it? I’m not sure – but it worked fine on me…!

There. A bit about my ultimate story!

29 oktober 2013
av Jenny
1 kommentar

Om en lökskrutt i Mordor och modet att hoppa – och hoppas

Jag funderar en del. Ja, det gör jag väl alltid i och för sig – och lär väl fortsätta med. Men just nu funderar jag mycket på om jag är ”färdig” nu – med läkning och utveckling och lökskalning.

För många år sedan träffade jag en psykolog som beskrev psykologisk läkning som att skala en lök – så fort man var klar med ett lager, kom det ett nytt – med skörheter och rädslor och saker som man kanske inte ens varit medveten om tidigare. Men för att läka helt och fullt måste man ner bland de där lagren och åtminstone bli medveten om vad som finns där. Jag gillar den där liknelsen – även om jag alltid känner att jag måste förklara den för att kunna använda den.

Fast just nu vet jag inte. Jag skrapar på lökskrutten – vad som är kvar av den – men det verkar inte komma upp något nytt. Inget jag inte redan vet om. Allt kan ju inte åtgärdas, somligt måste man leva med – fast leva medvetet. Man kan inte leva utan att åka på ett och annat blåmärke längs vägen, ett och annat ärr som kommer klia och göra sig påminda då och då.

Tricket är att låta dem klia, veta att de bara är ärr och inte öppna sår. Smärtan är bara en själslig fantomsmärta, för det som varit har varit, och mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Den jag är idag är inte samma som den jag var den gången, och idag behöver jag inte vara rädd bara för att jag var det då. Och även om jag blir rädd behöver det inte betyda att jag inte kan vara modig och stå rak i ryggen ändå.

(Det slog mig för någon vecka sedan att det nog är min superkraft egentligen: Att jag är rädd för en massa saker, men jag gör’t ändå. Det är en rätt fin superkraft, tycker jag. Och lite skönt att ha kommit på.)

Och så funderar jag på hur mycket jag förändrats sedan jag kom hit. Eller ja, egentligen på hur mycket jag hade förändrats innan vi flyttade. Hur långt vilse jag kommit, hur jäkla lång vägen var för att hitta tillbaka. Jag tänker ofta på Malin Cronas text om Gandalfs örnar som aldrig kommer i verkligheten och flyger hem de stupade hjältarna efter utfört uppdrag. Just så är det. Mörkt och ensamt – och långt. Åtskilliga världar bort ligger den, platsen man hamnar på om man faller.

Så… Är jag hemma nu? Är det här rätt?

Jag tror att jag kommit så långt jag kan i min utlandsbubbla, min skyddade distansverkstad. Det puttrar och kliar i mig efter att få klösa hål i syrgastältet och komma ut i verkligheten – men självklart är jag rädd. Det har jag ju sagt. Jag är rädd för nästan allting. Men samtidigt… Ja – ni vet. Jag gör’t ändå. Blundar och hoppar. Och hoppas att det är hemma där jag landar, inte Mordors mörka ruiner och avgrunder.

Under förra Sverigeresan köpte jag filmen Shawshank redemption. Vi har tidigare haft den inspelad från TV, men den disken har gått sönder och alla filmerna är borta. Jag måste äga Shawshank redemption, så är det bara. (På svenska är den översatt till dödstrista ”Nyckeln till frihet”, men det är en av filmhistoriens absoluta mästerverk. Lyllos dig om du har den osedd, men för guds skull – gör nåt åt det fort!) Den handlar om hopp. Om Morgan Freemans rollkaraktär, som envist förnekar hoppet som något onödigt, nästan farligt, något man bör hålla sig ifrån för att inte riskera bli besviken.

Filmen slutar med orden ”I hope” och det är det jag gör. Hoppas.
Det är därför jag vågar, även när jag är rädd.

”Mordor” är en plats inom en själv, ens eget inre svarta hål. En plats där man hamnar när man inte har någon annanstans att ta vägen, ens hos sig själv.

Jag tittar på lökskrutten igen, skalad i lager på lager på lager. Det är inte mycket kvar av den. Den rymmer inga hemligheter längre, inga mörka skrymslen jag inte redan inventerat, konfronterat – och accepterat. Jag antar att jag faktiskt är så färdig jag kan bli.

28 oktober 2013
av Jenny
3 kommentarer

Lägesrapport – mitt i klivet mellan delkurs 1 och 2

Idag ”härarbetar” jag på ett café på stan. Jag tyckte att jag var värd en sån dag efter att ha sprättat tre hemtentor och en visdomstand i förra veckan – utöver att ha brottats med internetuppkopplingen från helvetets nionde krets. Förstå stressfaktorn i att ha ett internet som totalt ger upp (efter månader av ideliga nerkopplingar och nertid, har vi sen en dryg vecka en stabil uppkoppling – men med en hastighet och bandbredd som får sniglar att te sig som de värsta fartvidunder) – när man jobbar som heltidsstudent via internet.

Det är lite som att ha massor att göra på jobbet, men ingen möjlighet att ta sig dit. Tiden går och deadlines står som spön i backen och du springer som en idiot i lägenheten och drar i sladdar, mixtrar med modem, startar om routrar, prövar allt du kommer på. Du ringer operatören, men de är så upptagna med att göra det omöjligt för dig att förklara problemet (genom att prata i mun på dig, inte lyssna, själva prata för fort på det språk du själv talar, fast inte lika fort, eftersom du är en jävla invandrare och såna som svarar i kundtjänsttelefonerna hos operatörsföretaget inte tycker att de behöver ta sådana dig på allvar) att du aldrig ens får fram en formell felanmälan innan de (DE, inte du!) slänger luren i örat på dig. Du skäms att erkänna det, men det har hänt att du gråtit efter sådana samtal – trötta frustrerade tårar över att inte bli hörd, över att bli marginaliserad och bortföst, trots att det är du som behöver support du faktiskt har betalat för.

Men nu är det avtalet uppsagt och vi får en ny operatör och nya grejer installerade om ett par veckor. Tyskar omkring oss säger ”hoppas inte för mycket på kundservicen hos nya företaget, de är likadana allihop” – och jag är lite rädd för att de ska ha rätt. Men just nu intalar jag mig att det ska ordna sig.

Och idag kostar jag på mig att jobba på ett fik på stan. Because I’m worth it. Jag läser en bok om akademiskt skrivande och om att ge feedback på akademiska texter. Förutom att boken får mig att rannsaka och hitta massvis med fel (?) i essätexten jag skickade in igår kväll, inser jag också att jag nog fanimej inte är så dum på det här med att lämna konstruktiv feedback. Det mesta som står i checklistorna i boken gör jag redan. Det känns lite fint att upptäcka nåt man gjort rätt av bara farten, utan att ha ”lärt sig” – även om det sen finns annat att jobba med och utveckla. Jag tenderar lämna kritik som skribent, och det blir lite fel – kritik ska man lämna i egenskap av läsare, inte ta över skribentens roll i någon annans text. Det är ju självklart, men där har jag nog oftast tänkt utifrån ”hur skulle jag ha skrivit den här texten”, och det är ju irrelevant. Faktiskt.

Överhuvudtaget trivs jag bättre än på länge med studierna, det känns att jag är på hemmaplan med det jag läser och lär mig just nu – utan att det för den sakens skull är gammal skåpmat. Jag har gått massor med skrivkurser – men de har alltid känts alltför ytliga. Det här är något annat. Någonstans känner jag att jag saknar tillräcklig grammatisk kunskap, det är min svaghet.

Idag på morgonen har jag sett en kille på twitter ondgöra sig över att han får kritik när han språkpolisar över ”lata jävlar” som respektlöst skiter i ”vårt gemensamt överenskomna språk”. Jag har under terminen lärt mig tillräckligt för att se att resonemanget är för ytligt och snävt för att egentligen vara hållbart, men jag känner mig ännu inte mogen att argumentera emot. Jag ser det och vet att det inte är så enkelt, inte så svartvitt, men håller tyst.

Jag tog upp i kursen för någon vecka sedan att jag känner mig mer språkligt förvirrad efter vår inledande kurs i språksociologi, där vi läst och diskuterat språkliga varieteter och språkutveckling fått inse att ”rätt” och ”fel” är rätt irrelevanta begrepp. Min lärare brast i princip ut i jubel och menade att det innebar att jag faktiskt förstått och tagit kursen till mig. På ett allmänt plan är språk just sådär ”mja, det beror på”, utan handlar mer om vad som funkar i en given språksituation. Och där kanske jag faktiskt har lite nytta av att vara kommunikatör snarare än grammatikkunnig språkvetare – trots allt. Det lär väl visa sig i de kommande delkurserna.

(Många av de käpphästar som språkpoliserna ofta blir som allra rödast i ansiktet över handlar om att skolpedagogiken tenderat upphöja tumregler till allmän lag, utan egentlig grammatisk grund. En av dessa förkastades av en hyggligt ledande språkprofessor redan i en artikel från 1977, så det är inte frågan om någon modern utarmning av språket som de polisiärt lagda belackarna ofta vill påstå. Vilket jag tyckte var intressant i sig – och tankeväckande på åtskilliga plan.)

Men som sagt – just grammatiken känns som min svaga länk, så jag tror att jag ska försöka peta ner någon matnyttig grammatikbok åt mig själv i julklappssäcken i år. Jag har införskaffat Svenska akademiens språklära, men huvva – den är tung!

***

Det känns som om jag bloggar väldigt ostrukturerat just nu. Jag menar – vad handlade den här texten om, egentligen…? Men det får vara så just nu – jag skriver när jag hinner och det blir långt ifrån så ofta som jag skulle önska, och då finns den här uppdämda mängden av tankar som inte fått pysa ut på alldeles för länge. Tro mig – jag håller ändå in hästarna så gott det går för att ni inte ska bli alldeles dränkta i osorterat dravel!

17 oktober 2013
av Jenny
Inga kommentarer

Fuktskadad lyktfest

Min tanke var att ni skulle få lite finstämda höstbilder från en trevlig tysk tradition idag:

Varje år vid den här tiden brukar det arrangeras Laternenumzug där barn och vuxna går längs gatorna med kulörta papperslyktor i händerna och sjunger om att tända ljus i mörkret. Första tyskåret var vi med i ett lykttåg tillsammans med yngstingens dagis, och i år tänkte jag att det kanske är sista gången vi är här och kan vara med, så jag bestämde på ren impuls att vi skulle gå med. Förra året såg vi tåget från balkongen och barnen var lite ledsna för att vi missat det – men i år hade jag koll, här skulle inte missas något!

Det var bara det att det berömda Hamburg-vädret bestämde sig för att gästa lanterne-tåget det också – med piskregn och snålblåst. Kameran var bara att glömma, jag hade fullt upp med att hålla ordning på paraplyet som ville blåsa bort hela tiden och barnen som kämpade med sina allt blötare papperslyktor.

Fast jag var tvungen att skratta lite, för där gick vi – ett hundratal huttrande barn och vuxna, med slokande blöta papperslyktor (de flesta med elektriska ljus, alltid något…!) genom vattenpölar och lervälling, efter polisens tappert spelande marschorkester och – en brandbil som ledde karavanen. För den händelse att någon papperslykta skulle fatta eld… i hällregnet.

Förlåt, men det var faktiskt lite roligt – även om kringvarande föräldrar verkade ha svårt att se vad jag gick och skrattade åt!

16 oktober 2013
av Jenny
2 kommentarer

Blommor i svartvitt

Vem har sagt att blombilder måste vara i färg? Vem vare som sare…??

Ehm, ja faktum är att det nog råkat vara jag som påstått något i den vägen vid något svagt tillfälle i min naiva fotoungdom… Men vi kan väl säga att det är preskriberat vid det här laget, eller…? Okej? Blommor kan visst vara svartvita, så det så!

***

Jag kan meddela att jag känner mig mycket pepp på foto efter helgen i Falun, även om själva kursen fortfarande hålls på en nivå jag lyckats ta mig förbi. Helgens tunga föreläsning handlade om kamerateknikens grunder – hur brännvidder, bländare, slutartid osv påverkar bilden. Numera kan jag de där grejerna, men aaahhhrghh – jag minns fortfarande frustrationen i början, när allt verkade totalt bakvänt och hopplöst och obegripligt…

När jag satt på tåget efteråt, på väg hem, hade jag ett nyinköpt tangentbord att testa (mer om det i ett senare inlägg), så jag gav mig på att skriva ner ur minnet vad jag kan om kamerateknik och hur olika faktorer påverkar varandra och exponeringen.

Jag brukar vara bra på att strukturera information, men det där var ett knepigt område upptäckte jag. Allting påverkar vartannat så att det är svårt att börja bena i det utan att det blir rörigt… Jag ska pyssla vidare med den texten, har jag tänkt. Får jag ihop den till något jag inte behöver skämmas alltför mycket över, ska jag lägga upp den här. Alltid kanske det kan vara till nytta för någon – och jag repeterar för mig själv genom att skriva den…!

(Bilden ovan är tagen med ett manuellt objektiv med fast brännvidd, 28 mm. Det är mitt senaste tillskott, och mitt absoluta favoritobjektiv som alltid sitter på kameran och alltid känns rätt. Den är också tagen med stor bländaröppning (ca 2,0 skulle jag tro, vilket är max på objektivet) och nära håll (eftersom objektivet är vidvinkligt måste jag gå närmare motivet för att det ska ”bli nåt”), vilket ger det som kallas ”kort skärpedjup”. Bara en blomma är i fokus, sen blir de mer och mer oskarpa ju längre från kameran de är.)