27 november 2013
av Jenny
Inga kommentarer

Fallerad sömnlogistik

Är det något tyskar har dille på, så är det naturmedicin och örtteer och sådana grejer, så jag begav mig efter gårdagsnattens sovfiasko till närmaste Budni (som är en mycket märklig butik som har allt från kontorsvaror till ekomat, smink och rengöringsmedel) och frågade efter lämpliga och naturliga medikamenter.

Baldrian var svaret på mina drömmar, eller förhoppningsvis vägen till mina drömmar, menade expediten och visade både insomningste och koncentrerade kapslar. Ro hit me’t sa jag och köpte en liten uppsättning att experimentera med, och eftersom jag sedan några veckor blivit en tepimplare av sällan skådat slag, såg jag rent av fram emot att lägga ännu en tesort till repertoaren.

Fast när kvällen väl kom sen, var jag – med bara 3 timmars sömn från natten före – för trött för att orka göra något te överhuvudtaget, och tänkte att ”det här går ju fint ändå”. Och det gjorde det. Tills nu, dårå. Nu sitter jag här igen. Med min försenade tekopp.

Jag roar mig med att googla mig till vad Baldrian egentligen är: På svenska heter det Valeriana (jo det lät ju bekant nånstans) och är en blomrot med rogivande och avslappnande egenskaper som använts som läkemedel sedan urminnes tider.

(Jag har alltid undrat hur folk i urtiden kom på sådana saker som att en viss blomrot kunde verka avslappnande och rogivande. Från allra första början, menar jag. Gjorde man avkok på alla rötter, och testade? ”Nä, det hände inget av den här heller. Nästa!”…?)

Dessutom läser jag att man kan behöva ta Valeriana/Baldrian i 2-4 veckor för att få effekt. Jaha…? Ja, då behöver jag ju inte sitta här och vänta på att det ska ”hända” nåt…

Nåväl, jag hann ju sova ett gäng timmar i alla fall, och jag har inga krävande planer för morgondagen. Jag ska testa ett par nya objektiv till kameran, gå till frissan och ”göra mig vacker” (referens: Trolltyg i tomteskogen) samt äta massiv sushi-lunch med en väninna jag inte träffat på evigheter. Det klarar jag nog även på lite för lite sömn, skulle jag tro!

(Och jag antar att folk i allmänhet tror att jag såsar runt i tillvaron och hänger hos frissor och lunchar hela dagarna mest hela tiden, men så är det alltså inte. Men imorgon så. Eller ja – idag.)

26 november 2013
av Jenny
Inga kommentarer

Sömnlösa tankar om gjorda bilder, prat och steget vidare

Tjahapp. Då sitter man här igen, och kan inte annat. Eller ja, jag kan i varje fall inte sova, vilket är vad varje normalfuntad människa gör såhär dags. Men jag är uppenbarligen inte normalfuntad, för jag kan inte sova. Jag har inte ens någon fullmåne att skylla på, det går bara inte ändå. Högst irriterande.

Dessutom irriterande att jag inte har något spännande att skriva om. På sistone försöker jag damma av fotograferandet med lite riktade övningar och dedikerad fototid. Fotokursen jag går är väl inte det mest krävande jag gått, och ligger väl inte heller riktigt på ”rätt nivå” rent tekniskt – jag inser att jag kan mer än jag tror, och att lärandet nog inte är det jag behöver ägna mest energi. Snarare övandet.

Däremot blir jag inspirerad ändå, och av rätt otippade saker.

För förutom fotografering och bildbehandling finns det i kursen ett visst mått av bildanalys och bilddiskussion – jag antar att tanken är att vi ska inspireras visuellt av andra fotografers arbeten. Men jag blir mer… verbalt inspirerad. Alltså inspirerad av själva pratandet.

Ibland tänker jag att vi, samtidsmänniskor, kommit att underskatta pratandet, eller samtalandet kanske snarare, som form för lärande och utveckling. ”Mycket snack och liten verkstad” fnyser vi, och kräver att den som gör sig skyldig till ovederbörligt pratande omedelbart ska komma till sak så att man kan börja göra saker. Get down to business. Få något gjort.

Om jag vill bli en bättre fotograf bör jag således sluta snacka och bara ta de förbannade bilderna istället. Släpp sargen och kom in i matchen och så.

Fast jag tror inte på det. Om det är något jag rent konkret lärt mig under min fotokurs (välvilligt räknat, för det var knappast tack vare undervisningen just detta Liljeholmens gick upp för mig), så är det att om jag vet vad jag vill ha för bild, så är det mycket lättare att få till det jag vill ha, än om jag bara går omkring och hoppas hitta något kul. Fast då måste jag ju veta vad jag vill ta för bilder också – och det är där jag står just nu. Jag vet inte riktigt.

Jag kan fortsätta ta nya versioner av bilder jag redan tagit hundratals av (för att inte säga tusentals, om vi nu ska vara brutalt ärliga) – men allt det där är ju faktiskt väldigt… gjort. Jag känner verkligen av det där, att alla bilder jag tar just nu är variationer på bilder jag redan tagit förut. I bästa fall, i sämsta fall inte ens det. I sämsta fall är de verkligen bara kopior rakt av – och det svider rätt ordentligt att upptäcka.

Fast vartåt ligger mitt nästa steg då? Vad ska jag göra nu? Vad är jag nyfiken på och vad kan jag göra?

Och det är de sakerna jag känner att jag börjar få korn på i de där samtalen, i att prata om bild, om fotoprocessen och avsikten bakom bilden. Jag är säker på att det där kommer att leda framåt, fast det bara är ”mycket snack och liten verkstad”.

Och så är det ju väldigt roligt också, bara en sån sak.

(En grönsakskorg jag aldrig fotograferat förut, ändå dignar min hårddisk av bilder precis som den här.)

20 november 2013
av Jenny
Inga kommentarer

Fulblogg om läget

Det är nån, fast jag kan inte komma på vem, som brukar kalla blogginlägg som inte handlar om något mer än ursäkter för att man inte bloggar, vad man gjort medan man inte bloggat och övrigt vardagligt dravel som med fördel kunnat avhandlas på Facebook och inte uppta värdefullt utrymme på bloggen, för ”fulblogg”. Utan att lägga några direkta värderingar i saken tycker jag att det är ett rätt roligt uttryck. Och idag är det vad det blir; ren och skär fulblogg!

Yogaläget

Ja, för er som inbillar er (och det gjorde nog jag också för en vecka sedan) att yoga är någon slags flummig lightträning, kan jag meddela att jag nu, efter fyra pass på åtta eller nio dagar, har en så formidabel träningsvärk som jag inte kan minnas när jag senast hade.

Efter de första två passen skrev jag något på Facebook om att det är som när folk börjar rida, och får träningsvärk i muskler de inte visste att de hade. Men nu… Nu har träningsvärken övergått till att vara mer heltäckande, från minsta hårsäcksmuskel till lårmuskler stumma som trästockar – allt gör ont.

Jojo. Lightträning, my ass…

Kursläget

Jaa… Vad ska man säga om det? Det knallar och småspringer, fast som i sirap och uppförsbacke ungefär. Är det inte jullov snart…?

Nej, allvarligt. Den här veckan har jag jobbat med en uppgift som gått ut på att försöka bringa ordning i ett myndighetsbrev, uppenbart författat av en jurist. Det kändes… bekant, på något vis.

Fast om någon till äventyrs inbillar sig att man blir van vid att dechiffrera juridiska genom att jobba med det under många år, måste jag göra er besvikna. Det är lika obegripligt än idag, och lika obegripligt för mig som för någon annan. Och just nu vet jag inte om jag känner att jag har mer verktyg än tidigare att bringa ordning i kaoset. Där den förra delkursen gjorde mig förvirrad genom att jag lärde mig så mycket att all ny kunskap ställde gamla försanthållanden på huvudet, gör denna delkursen mig mest förvirrad i största allmänhet… Åtminstone känns det så.

Men, men. Jag jobbar på och beställer dessutom litteratur till vårens kurser. Då ska vi (bland annat) läsa Språkpsykologi av Lars Melin, vilket jag ser fram emot. Melin är en kul prick och språkpsykologi låter som två goda ting i ett.

Och så stoppar jag ner en bok som heter ”Funktionell grammatik” också, i hopp om att kunna läsa mig till grammatiken jag redan omedvetet använder, fast aldrig riktigt vet varför det ska vara si eller så. Svenska akademiens språklära är nog bra, fast bäst om man redan förstår vad man läser från början.

Fotoläget

Just nu vill jag fotografera väldigt mycket, fast inspirationen – för att inte tala om ljuset! – tryter och det blir liksom inget. Jag går omkring med min kamera, men… sen blir det inte mer. Det är mycket frustrerande. Letar inspiration på nätet, men samtidigt börjar jag tröttna på att nätet känns stort och anonymt och ytligt, och det är inte vad jag letar efter just nu – det är helt enkelt inte det som inspirerar mig.

Och jag vet – nätet måste inte vara stort och anonymt och ytligt, nätet blir vad man gör det till. Ja. Det är väl där någonstans jag står. Försöker bestämma mig för om jag kan göra nätet (eller en del av det) till något som funkar för mig just nu.

Om jag kan – och om jag törs. Den eviga frågan.

Jag gav mig åtminstone på att byta ut ett stort och otympligt objektiv som jag aldrig använde mot två mindre som jag tror att jag kommer få nytta och glädje av. Min ölburksformade 55-210-zoom byttes in (med en slant emellan – ur min plånbok) för dessa båda glaskarameller:

Det är en liten manuell vidvinkel (Olympus OM Zuiko, för den som är extra nyfiken), inte fullt lika ljusstark som den jag tagit bilden med, men nära nog. Och pytteliten i jämförelse med kolossen jag släpar runt just nu. Och så ett korttele från Canon, också det manuellt, och så ljusstarkt som jag tror att 85mm objektiv görs utan att kosta en arm och ett ben och en förstfödd att köpa. Blir fint att fota jultinder med…!

Så – i brist på inspiration köper man utrustning istället? Njäeh, egentligen inte. Men det har varit ett problem att kånka runt på den stora vidvinkeln – kameran blir obalanserad och jag får ont i nacken. 85-millimetersobjektivet däremot… Det var ett litet impulsköp, för att den fanns där, liksom… 😉

15 november 2013
av Jenny
Inga kommentarer

Fotorelaterad tysköverdos

Nu sitter jag här igen, i mitt soffhörn med min tekopp, mitt i natten när alla andra sover. Den här gången med lätt surrande och mycket trötta fötter (samt ett lätt surrande och mycket trött huvud, för den delen) efter att ha tillbringat kvällen fototraskande i ett gäng glada Flickr-bekantas lag.

Jag tänkte att jag skulle skriva om det. Om att det var en skön social vitamindos; lagom nördigt, lagom uppsluppet, lagom fokuserat bildjagande. Och med en öl och lite får-jag-klämma-på-din-så-får-du-klämma-på-min (KAMERA snackar vi om nu, inget annat!!) efteråt. Perfekt.

Det hade jag tänkt skriva om nu, medan jag sitter här och varvar ner surrande huvud och fötter. Men det får vara, för jag verkar ha fått en sådan massiv överdos av tyska och språklig kamp för att försöka hänga med bland nörduttryck och kulsprutesnabba dialoger – att jag inte ens får tag på några svenska ord just nu. Hjärnan behöver sättas på laddning och få nya språkliga batterier tills imorgon.

14 november 2013
av Jenny
4 kommentarer

Den angenäma vägen

Den här veckan har jag börjat testa mig fram i yogautbudet på mitt gym. Det hade väl varit mer idealt om jag vänt mig till ett specialiserat yogaställe – särskilt som jag fortfarande minns den underbara yogan jag gick på i Stockholm. Det var i en källare på Södermalm, det fanns 12 platser och sen var det fullt – bokstavligen. Men det var fantastiskt bra yoga. (Här gick jag, men känner inte igen vare sig yoganamnen eller tränarnamnen. Det var ju, som sagt, ett tag sedan jag gick där…!)

Gymyoga är oftast lite en annan grej, fast jag tycker ändå att de gör det rätt bra där jag går: Yogan har en egen sal, högst upp i huset där det inte är en massa flåshurtigt svettiga människor som gör andra sporter. Det finns ett förmak till själva yogasalen där man kan ta av sig skorna, eller sitta och filosofera en stund före eller efter passet. Det är inrett i någon slags fritt japansk och minimalistisk stil, och en skylt förkunnar att här ska det vara ”Ruhe, bitte!” – så de har faktiskt tänkt till lite kring det där.

Hittills har jag testat ett pass Hathayoga och ett pass Yoga für Rucken und Gelänke. På Hathayogan upptäckte jag att jag faktiskt är mer rörlig och mindre kassaskåpslik än jag trott, även om jag givetvis inte lyckades knyckla ihop mig som tränaren. Men ändå. Tant behövde inte skämmas för sig i alla fall. Rygg- och ledyogan var lite värre (fast inte så illa som jag föreställt mig där heller) – men det är ju inte heller så konstigt: Ryggen är mitt problemområde, det är där mina stelheter och fastrostade flöden sitter. Jag kände faktiskt under ryggyogan i morse precis var jag har mina besvärligheter: Axlar/nacke samt höftpartiet. Där är det stelt. Allt annat funkar fint – för att vara på en tant som inte tränat yoga på över 10 år, det vill säga fint men med utrymme för förbättring. Konstigt vore det annars.

(Hm. Ett problemområdet till kom jag på: Balansen. Herregud så usel balans jag har! Stå på ett ben och göra ”Trädet”? Visst – fast jag kör Furan istället, rätt ner i parketten…!)

(Nej, inte bokstavligen. Men nära nog.)

På tisdag blir det Poweryoga. Avskyr namnet, för att det får mig att tänka på någon flåsig träningsyoga jag testat på SATS i Stockholm, och som var långt, LÅNGT ifrån den yoga jag var van vid. Men jag hoppas ändå att den ska vara bra. Dynamisk, men inte flåsig. Rörelse, utan att tappa närvaron och själen.

För yoga är träning och fysik – men också andlighet. Ni vet den där delen av oss som vi inte vet var den sitter, och därför håller på att helt tappa kontakten med, i denna vår fysiskt ytliga samtid. Yogaläraren på passet i morse sa något som fick mig att le lite, och som jag tror fick min själ att känna sig lite hågkommen trots allt: ”Här väljer vi den angenäma vägen” – och syftade på att i valet mellan att pressa på och att lyssna på kroppen (eller själen) ska vi välja att lyssna.

Den angenäma vägen. Hur ofta väljer vi den vägen, egentligen…?