Det är nån, fast jag kan inte komma på vem, som brukar kalla blogginlägg som inte handlar om något mer än ursäkter för att man inte bloggar, vad man gjort medan man inte bloggat och övrigt vardagligt dravel som med fördel kunnat avhandlas på Facebook och inte uppta värdefullt utrymme på bloggen, för ”fulblogg”. Utan att lägga några direkta värderingar i saken tycker jag att det är ett rätt roligt uttryck. Och idag är det vad det blir; ren och skär fulblogg!
Yogaläget
Ja, för er som inbillar er (och det gjorde nog jag också för en vecka sedan) att yoga är någon slags flummig lightträning, kan jag meddela att jag nu, efter fyra pass på åtta eller nio dagar, har en så formidabel träningsvärk som jag inte kan minnas när jag senast hade.
Efter de första två passen skrev jag något på Facebook om att det är som när folk börjar rida, och får träningsvärk i muskler de inte visste att de hade. Men nu… Nu har träningsvärken övergått till att vara mer heltäckande, från minsta hårsäcksmuskel till lårmuskler stumma som trästockar – allt gör ont.
Jojo. Lightträning, my ass…
Kursläget
Jaa… Vad ska man säga om det? Det knallar och småspringer, fast som i sirap och uppförsbacke ungefär. Är det inte jullov snart…?
Nej, allvarligt. Den här veckan har jag jobbat med en uppgift som gått ut på att försöka bringa ordning i ett myndighetsbrev, uppenbart författat av en jurist. Det kändes… bekant, på något vis.
Fast om någon till äventyrs inbillar sig att man blir van vid att dechiffrera juridiska genom att jobba med det under många år, måste jag göra er besvikna. Det är lika obegripligt än idag, och lika obegripligt för mig som för någon annan. Och just nu vet jag inte om jag känner att jag har mer verktyg än tidigare att bringa ordning i kaoset. Där den förra delkursen gjorde mig förvirrad genom att jag lärde mig så mycket att all ny kunskap ställde gamla försanthållanden på huvudet, gör denna delkursen mig mest förvirrad i största allmänhet… Åtminstone känns det så.
Men, men. Jag jobbar på och beställer dessutom litteratur till vårens kurser. Då ska vi (bland annat) läsa Språkpsykologi av Lars Melin, vilket jag ser fram emot. Melin är en kul prick och språkpsykologi låter som två goda ting i ett.
Och så stoppar jag ner en bok som heter ”Funktionell grammatik” också, i hopp om att kunna läsa mig till grammatiken jag redan omedvetet använder, fast aldrig riktigt vet varför det ska vara si eller så. Svenska akademiens språklära är nog bra, fast bäst om man redan förstår vad man läser från början.
Fotoläget
Just nu vill jag fotografera väldigt mycket, fast inspirationen – för att inte tala om ljuset! – tryter och det blir liksom inget. Jag går omkring med min kamera, men… sen blir det inte mer. Det är mycket frustrerande. Letar inspiration på nätet, men samtidigt börjar jag tröttna på att nätet känns stort och anonymt och ytligt, och det är inte vad jag letar efter just nu – det är helt enkelt inte det som inspirerar mig.
Och jag vet – nätet måste inte vara stort och anonymt och ytligt, nätet blir vad man gör det till. Ja. Det är väl där någonstans jag står. Försöker bestämma mig för om jag kan göra nätet (eller en del av det) till något som funkar för mig just nu.
Om jag kan – och om jag törs. Den eviga frågan.
Jag gav mig åtminstone på att byta ut ett stort och otympligt objektiv som jag aldrig använde mot två mindre som jag tror att jag kommer få nytta och glädje av. Min ölburksformade 55-210-zoom byttes in (med en slant emellan – ur min plånbok) för dessa båda glaskarameller:
Det är en liten manuell vidvinkel (Olympus OM Zuiko, för den som är extra nyfiken), inte fullt lika ljusstark som den jag tagit bilden med, men nära nog. Och pytteliten i jämförelse med kolossen jag släpar runt just nu. Och så ett korttele från Canon, också det manuellt, och så ljusstarkt som jag tror att 85mm objektiv görs utan att kosta en arm och ett ben och en förstfödd att köpa. Blir fint att fota jultinder med…!
Så – i brist på inspiration köper man utrustning istället? Njäeh, egentligen inte. Men det har varit ett problem att kånka runt på den stora vidvinkeln – kameran blir obalanserad och jag får ont i nacken. 85-millimetersobjektivet däremot… Det var ett litet impulsköp, för att den fanns där, liksom… 😉
