Tjahapp. Då sitter man här igen, och kan inte annat. Eller ja, jag kan i varje fall inte sova, vilket är vad varje normalfuntad människa gör såhär dags. Men jag är uppenbarligen inte normalfuntad, för jag kan inte sova. Jag har inte ens någon fullmåne att skylla på, det går bara inte ändå. Högst irriterande.
Dessutom irriterande att jag inte har något spännande att skriva om. På sistone försöker jag damma av fotograferandet med lite riktade övningar och dedikerad fototid. Fotokursen jag går är väl inte det mest krävande jag gått, och ligger väl inte heller riktigt på ”rätt nivå” rent tekniskt – jag inser att jag kan mer än jag tror, och att lärandet nog inte är det jag behöver ägna mest energi. Snarare övandet.
Däremot blir jag inspirerad ändå, och av rätt otippade saker.
För förutom fotografering och bildbehandling finns det i kursen ett visst mått av bildanalys och bilddiskussion – jag antar att tanken är att vi ska inspireras visuellt av andra fotografers arbeten. Men jag blir mer… verbalt inspirerad. Alltså inspirerad av själva pratandet.
Ibland tänker jag att vi, samtidsmänniskor, kommit att underskatta pratandet, eller samtalandet kanske snarare, som form för lärande och utveckling. ”Mycket snack och liten verkstad” fnyser vi, och kräver att den som gör sig skyldig till ovederbörligt pratande omedelbart ska komma till sak så att man kan börja göra saker. Get down to business. Få något gjort.
Om jag vill bli en bättre fotograf bör jag således sluta snacka och bara ta de förbannade bilderna istället. Släpp sargen och kom in i matchen och så.
Fast jag tror inte på det. Om det är något jag rent konkret lärt mig under min fotokurs (välvilligt räknat, för det var knappast tack vare undervisningen just detta Liljeholmens gick upp för mig), så är det att om jag vet vad jag vill ha för bild, så är det mycket lättare att få till det jag vill ha, än om jag bara går omkring och hoppas hitta något kul. Fast då måste jag ju veta vad jag vill ta för bilder också – och det är där jag står just nu. Jag vet inte riktigt.
Jag kan fortsätta ta nya versioner av bilder jag redan tagit hundratals av (för att inte säga tusentals, om vi nu ska vara brutalt ärliga) – men allt det där är ju faktiskt väldigt… gjort. Jag känner verkligen av det där, att alla bilder jag tar just nu är variationer på bilder jag redan tagit förut. I bästa fall, i sämsta fall inte ens det. I sämsta fall är de verkligen bara kopior rakt av – och det svider rätt ordentligt att upptäcka.
Fast vartåt ligger mitt nästa steg då? Vad ska jag göra nu? Vad är jag nyfiken på och vad kan jag göra?
Och det är de sakerna jag känner att jag börjar få korn på i de där samtalen, i att prata om bild, om fotoprocessen och avsikten bakom bilden. Jag är säker på att det där kommer att leda framåt, fast det bara är ”mycket snack och liten verkstad”.
Och så är det ju väldigt roligt också, bara en sån sak.
(En grönsakskorg jag aldrig fotograferat förut, ändå dignar min hårddisk av bilder precis som den här.)
