Himmel & Ord

08 mars 2014
av Jenny
4 kommentarer

Blogghistoria och semesterrepriser

Pausbild_NYC-1

Jag tar semester, #blogg100 gör det inte. Det kommer ju lite olägligt, måste jag säga – ett avbrott såhär bara en liten vecka in på utmaningen. Men nu var ju semestern planerad sedan länge och #blogg100 ett impulsbeslut jag tog ett par dagar före startskottet, så det är ju bara att hitta på någon fiffig lösning. The show must go on, även i min geografiska frånvaro.

Jag hade förberett veckan med autopostningar, fotografier från förra årets resa. Men sen kom jag på att det där bara blir larvigt: Jag vill inte vara tvungen att blogga under resan, men om jag råkar få tillgång till internet någonstans, lär jag väl vilja uppdatera bloggen i realtid. Då skulle resultatet bli en högst förvirrande blandning av nya inlägg och gammal burkmat – från samma stad…? Näeh, det håller inte.

Så jag fick en bättre idé. Det här är egentligen något jag länge funderat på att göra, fast aldrig kommit till skott med. Nu blir det lite hastigt och lustigt, men det blir i alla fall av: En serie Favoriter-i-repris.

Jag har ju som sagt bloggat ett tag; jag började redan i september 2012 – inspirerad av en kompis som då just hade börjat skriva ”internetdagbok”. Vet inte om ordet ”blogg” var uppfunnet än, vi använde det i varje fall inte. Tanken var att blogga på engelska, i syfte att använda engelskan mer. Och det gjorde vi ju också. Men snart, mycket snart, blev det sociala det viktiga – inte engelskan. Snacket, hänget, kommentarerna, människor vi aldrig skulle ha mött annars.

Vi var fast, båda två. (Okej, mest jag.)

Det har gått snart 12 år sedan dess. Och även om både livet och bloggandet har gått upp och ner, har jag faktiskt skrivit mer eller mindre kontinuerligt under alla dessa år. Mycket skräp förstås – men det finns även guldkorn där.

Så, frågar jag mig nu, varför inte återvinna några av dem, nu när jag råkar resa bort samtidigt som jag har en bloggutmaning tickande?

Bloggande handlar inte om att servera gammal skåpmat om och om igen (även om det finns de som anser att det är en bra ”strategi”. Bah! säger jag…). Men en vecka av handplockade repriser medan jag är på vift och fyller själen med både energi och nya intryck lär ju inte ge 12 års bloggande någon nämnvärd slagsida.

Det kör vi på. Så får det bli.

(Och har ni tur, så hittar jag internetuppkoppling även i fjärran land och kan bjuda på realtidsuppdateringar också. Snacka om att ha kakan och äta den…!)

06 mars 2014
av Jenny
Inga kommentarer

Packningskaos och glas

Det är lite mycket nu. Lite väl mycket, rent av. Inte för att det går någon nöd på mig, då det myckna kretsar kring att saker ska fås i ordning för att resa på semester.

Men ändå. Tills dess vi sitter i bilen och verkligen är på väg, när vi har med oss det vi har och får klara oss utan det vi glömt, är det en pärs och en pina. Varje gång. Oavsett hur många rutinerade och välstrukturerade listor jag skriver. Jag antar att det hör till.

28mmbaby

Och mitt i röran hann jag med att göra affärer. Egentligen en rätt usel affär, med tanke på att jag bytte bort ett fantastiskt bra objektiv med bara en liten, liten defekt av ergonomisk art (absolut inte optisk, optiskt var det förbanne mig ett av de bästa objektiv jag haft) OCH mitt första objektiv i samma brännvidd som blev min favorit och bästa vän när det begav sig bara för att det var först och kändes så rätt just då.

(Så sent som denna veckan har jag dessutom hämtat hem en enorm förstoring av en bild tagen med det där objektivet, en riktigt bra bild om jag får säga det själv. Höll att förstora till slut, även om jag fick Photoshoppyssla en del med den först. Det kändes faktiskt lite elakt att sen gå och ge bort objektivet, bara sådär.)

Men faktum är att jag är nöjd med affären, fast den var dålig.

Det var ju den där lilla, lilla ergonomiska defekten – en gummiring som inte satt fast ordentligt, utan fortsatte snurra sedan fokusringen nått närgräns eller oändlighet i endera änden av vredet. En sån liten petitess – men när det är fingertoppskänslan man vill åt är det en irriterande petitess. Så jag bytte bort det lite, lite defekta objektivet OCH det alldeles för stora och tunga Minolta-objektivet i samma vidvinkel mot ett icke-defekt exemplar av samma objektiv som mitt defekta. Samma optik, bättre känsla. Ett uppköp – om än ett lite dyrt ett.

Fast jag fick ett polfilter på köpet. Bara en sån sak.

(Polfiltret passar dessutom på mitt favoritobjektiv av de moderna autofokus-objektiven som jag också har, även om jag inte använder dem så ofta längre sedan jag vande mig vid att vilja skruva på grejerna för hand. Så polfiltret får nog följa med på resan – vilket det är tveksamt om objektivet får. Gamla objektiv är bra glas för rimlig peng – men de är hiskligt tunga.

Enda kruxet är att jag glömde införskaffa ett filterfodral, så jag vet inte riktigt hur jag ska förvara mitt filter utan att det blir skadat. Nån som har tips? Funderar på en zip-påse vadderad med en glasögontrasa…?)

#6

blogg100-logotype-120x102

05 mars 2014
av Jenny
8 kommentarer

”Fasta för att inte fastna”

Åt ni semlor igår? Wikipedia påstår att svenska folket varje år petar i sig – håll i er nu: 40 miljoner semlor… Lyllosar! Jag fick i vanlig ordning ingen, jag hinner inte baka och i det här gudsförgätna landet görs inga semlor. Det finns ett bakverk som kallas Heißwecken, och som har ungefär samma historiska bakgrund – och ibland faktiskt serveras fyllda med grädde. Men någon svensk semla är det inte.

Idag tänkte jag att vi skulle prata lite om fastan. Det är askonsdag, första dagen i fastan – den där som verkligen varar ända fram till påska.

Fastan är inte någon tradition jag ägnat så mycket funderingar åt, jag är ju nu inte mycket för det religiösa. Men så läste jag något om fastan –  på twitter faktiskt, vilket är lite av en ironi i sammanhanget – som fick mig att googla och fundera vidare.

Fastan handlar om att avstå från något, till förmån för något annat. Traditionellt har det där handlat om att avstå viss slags mat, eller mat under viss tid på dygnet, för att istället fokusera på det andliga. Men nu tänker jag bortse från de religiöst betingade traditionerna, och hålla mig till det där första: Att avstå något till förmån för något annat. Vad kan det innebära? Jag tänker att det kan innebära att avstå från slentrianen, till förmån för något man vanligtvis inte anser sig ha tid med. För att slentrian faktiskt stjäl oerhört mycket tid, fast vi inte riktigt märker det.

Och på så sätt blir ju ”fastan”, avståendet faktiskt en slags gåva till sig själv. Man tar sig tid.

Du kanske väljer att avstå från att slötitta på TV och istället läsa böcker under din fasta. Eller går och tränar? Tar en promenad? Lägger pussel med barnen? Mediterar? Yogar?

I mitt fall bestämde jag mig redan i förra veckan för att blogg100-projektet skulle vara min fasteaktion. Jag avstår från slentrianmässigt ”hängande” i sociala medier, och lägger istället tid på eget skrivande, på mina villkor. Det är en ganska enkel ”fasta”, men den styr bort från något jag upplevt som en stor tids- och energitjuv – och ger mig som gåva tid och fokus att ägna åt något jag saknat. Det längre skrivandet, reflektionerna.

Och jag upptäcker att jag verkligen tycker om den här synen. Det kommer något vilsamt över fastetanken när man ser den så. Jag avstår något som blivit en vana, och gör något jag annars inte skulle. Inte för alltid, men för en tid. Tidsbegränsningen gör att fastan blir en slags time-out, och ger en reflekterande dimension. Om jag avstår något till förmån för något annat bara för en liten tid, då finns det ett före-under-och-efter att fundera kring kring. Jag kan pröva mig fram, utan att förbinda mig till något – utvärdera, se vad som händer.

Jag tror att det är nyttigt. Att reflektera. Jag tror, är rent av ganska säker på, att vi i allmänhet reflekterar för lite, vi stressade västerlänningar vars vardag är så fylld av uppgifter, måsten och logistik, att vi under våra lediga stunder inte orkar annat än att med hålögd blick fastna vid någon elektronisk skärm och skicka andefattiga 140-teckensmeddelanden till andra hålögda satar vid sina skärmar.

(Ja, jag vet. Jag överdriver. Raljerar en smula, kanske. Men ni ser min poäng, eller hur?)

Jag tänker att det är så min blogg100-period ska vara. En tids fasta. Jag avstår den mentala snabbmaten från Twitter & Co en tid, för att istället ägna mig åt längre tankar, längre texter. Mindre förströelse, mer reflektion. En mental fasteperiod.

(Och nej, jag har inget totalförbud mot att använda Twitter och Facebook under Blogg100-tiden. Åtminstone inte till en början. Märker jag att jag behöver mer stringens får jag införa det, men till en början tänker jag att huvudsaken är att det känns som ett aktivt och medvetet avstående, och att det frigör tid och energi till det jag vill. Absolutism är inget självändamål, och jag misstänker att saker kommer att lösa sig av sig självt efter hand.)

***
Erkänn att du trodde inlägget skulle handla om 5:2 eller någon annan slags periodisk fasta när du läste rubriken…?! Nå, om du nu läst ända hit måste jag fråga: Blev du besviken? 🙂

#5

04 mars 2014
av Jenny
10 kommentarer

En främling inuti

I förra veckan var jag hos barnläkaren med min son. Han konstaterades ha öroninflammation, men läkaren ville vänta med antibiotika (inte mig emot) och ordinerade istället – håll i er nu – lök. På örat. Nej löken på örat, inte läkaren – fast jag undrade lite, det måste erkännas. Lök på örat, vem har väl hört på maken?

(Det hör till saken att man i Tyskland är omåttligt förtjust i homeopati (eller homöopatie som det heter här, och vilket för svenska öron bara låter ändå mer oseriöst) och ”naturheilkunde” och sådant krafs. Där vi i Sverige har en kvacksalverilag som säger att skolmedicinska läkare inte får ägna sig åt tocken vidskeplighet, anses det i Tyskland vara en extra fjäder i hatten om en läkare hyser förkärlek till homöopatische medikamenten. Jo, en liten aning skepsis kan ni ana från min sida. En liiiiten en. Typ.)

Men hon envisades, och jag tänkte: ”Varför inte?” Pojkvaskern var ju ändå hemma från skolan och låg framför TV:n och drönade, han kunde ju lika gärna ligga och dröna med en lök på örat.

Fast lite skeptisk var jag, så googlade gjorde jag och snart är vi  framme vid skälet till att det här inlägget är sorterat under ämnet ”språkvård”. Det mesta jag hittade när jag sökte på ”lök vid öroninflammation” ledde till forumdiskussioner, och jag betade mig ganska snabbt genom dem för att få en idé om vad folk i allmänhet hade att säga om saken. Jag läste snabbt och slarvigt och tittade inte så noga på vilken slags forum jag var på, eller vilken typ av människor som kunde tänkas hänga där. Sånt krafs var ju heller inte relevant för min sökning.

Men så fastnade jag för ett inlägg. En enda kort rad – ett påstående, en parentes, en inskjuten bisats – och en person dök upp i mitt huvud. En kär bekant, tillika språknörd som jag. Och gissa vad? Det var hen som skrivit meningen. Of all the websites on all the web…

Och då vill jag meddela att hälsokost, naturheilkunde eller annan kroppsvård INTE hör till våra vanliga samtalsämnen. Det bara lät som hen. Och var hen.

Så då måste jag ju fundera på hur individuellt språk egentligen är. Har vi alla så tydliga verbala fingeravtryck? Och är vi alla nördiga nog att läsa av dem, eller är det bara jag som råkar vara lite idiot savant på den fronten? Hur ser mitt eget språk ut – egentligen? Finns det någon möjlighet att få syn på sitt eget språk? Någonsin?

Jag har tänkt många gånger, möjligen skrivit också, att jag alltid önskat mig att få höra svenska utan att förstå språket, för att få höra hur det låter när det bara är ett ljudflöde. Att abstrahera sitt eget språk går ju inte, det är ju ett budskap vi omedelbart och mer eller mindre automatiskt avkodar, vare sig vi vill det eller inte. Nu fick den där gamla språkfilosofiska drömmen sig en individualistisk twist – jag önskar att jag kunde få syn på mitt eget språk, kunna ta ett steg ur mig själv och se det som någon annan skulle se det…

Just nu är innebär kursarbetet textanalyser för hela slanten. Vi använder en bok som mina språkkonsultvänner beskriver som ett standardverk, och som jag mycket väl förstår är det… men som jag inte riktigt bemästrat ännu, trots hårt och idogt arbete. Jag förstår det jag läser, men det är inte direkt så att analyserna automagiskt faller otvunget och spontant från mina läppar bara för att jag läst den.

(Jag är inte så orolig för den saken ännu, för en av språkkonsultvännerna meddelade att ”man får läsa en 8-9 gånger, men sen kommer du att älska den”. Jag ser fram emot det.*)

Men textanalys innebär att verkligen gå in på djupet i en text, på alla möjliga olika plan. Grammatiken, ordvalen, meningsbyggnaden, kontexten, syftet, argumentationen, dispositionen, perspektiven, modaliteterna, temana, kompositionen, bindningstyperna, stilen… Det är språknördens våta dröm, varken mer eller mindre. Om man dessutom råkar vara en skrivande språknörd, är det troligen ofrånkomligt att man åtminstone måste snegla lite smått åt sina egna texter. Hur skriver jag egentligen?

Fast så långt att jag ger mig på att analysera mina egna texter kommer jag inte att gå. Jag brottas redan med skrivblockering, eller åtminstone en påtaglig tröghet i skrivprocessen. (Och ja, jag inser att det inte märks utåt…!) Att sätta mig och fundera på vilka lexikogrammatiska preferenser som styr min textproduktion, och vad det säger om mitt berättarperspektiv och den bakomliggande tematiken hos mina texter, skulle knappast göra skrivprocessen vare sig enklare eller mer kreativ. Men det är lite spännande ändå… Det egna språket är lite av en främling som bor inut i en. Innanför ens eget skinn. Vi kan få syn på varandras, karaktärisera det och till och med identifiera varandra utifrån det… Men vårt eget kan vi inte riktigt uppleva – inte på något direkt och naturligt sätt i varje fall.

Kanske är det just det som är driften att skriva, för oss som skriver. Kanske tänker vi att om vi skriver fort nog, mycket nog, ofta nog, så kanske kan vi till slut överlista naturen och få en skymt…? (Hm. Jag kan inte låta bli att få en bild i huvudet av en hund som jagar sin svans här. Kanske inte den allra mest klockrena liknelse jag kläckt i mina dagar. Eller också var det just det det var…?)

(Å tredje sidan är det givetvis dubbelt. Skulle jag verkligen vilja få syn på mitt språk? Skulle jag kunna analysera det och se det så naket, nedmonterat i satsdelar, nominalfraser och vidhängande skavanker, utan att döma? Tveksamt.)

***

*) Och under de dagar som förflutit sedan jag skrev det första utkastet till den här texten, kan jag meddela att jag närmat mig textanalyskärleken med stora steg. Är nog rent av framme – textanalys är vansinnigt roligt. Och fascinerande. Spännande! Och alldeles… alldeles underbart!

#4

blogg100-logotype-120x102