Vissa dagar är jag så hysteriskt effektiv att jag nästan blir rädd för mig själv. Idag var en sån dag och jag gick in i den med ambitionen att göra klart en textanalys jag inte ens hade börjat på när jag slog mig ned i morse.
När jag slutade för dagen var mitt dokument uppe i 12 sidor och hade varit klart om jag inte insett att jag skulle haft med referenser med sidhänvisningar… Gaah!
(Och ja, jag tycker att referenser med sidhänvisningar är trams och jäkla högstadienivå. Det lurar studenterna att göra en egentligen sämre analys, eftersom det helt enkelt blir enklare att uppfylla kraven för att bli godkänd på uppgiften genom att utgå från litteraturen, och inte från det man ska analysera… Det är lite som en manual som utgår från vad maskinen har för finesser, istället för vad användaren behöver göra. Bakvänt, sa Bull.)
Och nu är jag som ett utsketet äppelskrutt. Sitter här hopsjunken som en urtvättad trasdocka i soffan, hjärnan som ett urpyst cykeldäck – och i detta skick försöker jag komma på något fyndigt att blogga om. Heh, säkert. Nej idag, govänner, idag blir det fulblogg.
Egentligen är det fulbloggandet jag vill ägna mig åt under #blogg100-utmaningen. Ja du vet, det där spontana, omedelbara skrivandet, som blir en ögonblicksspegling av vad som rör sig genom huvudet just i den stunden, som inte blir någon genomtänkt artikel, utan mer handlar om att dela en tankeprocess, ett ögonblick.
En verbal selfie, utan filter.
När jag började blogga (i september 2002) var det så man skrev. Rent allmänt. Bloggandet var en dialog, fast en dialog man höll både med sig själv och med andra, förbipasserande. Och den pågick hela tiden. Det var inte ständigt nya dialoger, om ständigt nya ämnen – utan ett pågående samtalsflöde, där man kunde glida in och ut efter intresse, tid och engagemang.
Jag gillade det där. Det var något alldeles speciellt.
Ibland bloggade jag 5-6 inlägg om dagen, allt från långa reflekterande texter som krävt lite research (den sorten ni känner igen från mitt nuvarande bloggande) till korta, mer eller mindre fyndiga, oneliners – sådana tankar som jag idag oftast slösar bort på Twitter eller Facebook. Det blev en skön mix, och det är den mixen jag saknar. Både i mitt eget bloggande och hos de bloggar jag läser.
Idag är bloggen bara blogg, och twitter har blivit en annan grej. Konceptet mikroblogg försvann – till min stora sorg.
(För nej, jag kan inte tycka att Twitter idag går att beteckna som mikrobloggande. Statusuppdateringarna på Facebook ligger egentligen närmare det jag ser som ”mikroblogg” än twitter någonsin gjort. Kanske något jag kan utveckla i något senare inlägg.)
Det jag mest är ute efter i mitt bloggande är att hitta ett skrivflöde, där skrivandet driver tankar, och tankarna driver skrivandet. Som jag skrev om igår, fast mer konkret uttryckt. Och där har fulbloggandet faktiskt sin givna plats, genom att vara ett processkrivande – omedelbart och utan alltför stor dos eftertanke.
Alltså: Mera fulblogg!
#3
