Och formerna suddades ut och försvann
likt en skiss, en vag, nästan död
dröm som konstnären bara kan
gestalta med minnet som stöd.

En otålig hynda bevakade oss
bakom klippan, i lystet begär
att från liket, så snart vi gått, slita loss
det stycke hon kvarlämnat där.

Och dock skall ni likna en gång detta as
och denna besmittelses pust
Ni, solen i min värld, mina ögons extas,
min ängel och högsta lust!

(ur Kadavret av Charles Baudelaire)

***

I mitt tidigare gotlandsreportage skrev jag att det enda jag såg från kajen på Östergarnsholm var grästorvor och fårskit – det var faktiskt inte riktigt sant. Det fanns ganska gott om kvarlämnade kadaver på ön också. De var ganska oförargliga – om än förhållandevis många, vilket var en rätt besynnerlig upptäckt i sig.

Men det ger mig åtminstone en ursäkt att ägna ett helt blogginlägg åt ordet kadaver – och det är en chans man inte får varje dag!

När jag tog den översta bilden – som får erkännas är liiiite arrangerad – hade jag fått för mig att benstycket var ett kranium. Jag tänkte mig ett ganska platt huvud och två ögonhålor, och visualiserade därifrån gamla westernfilmer där kadaver av både bufflar och lone cowboys ligger strödda över prärien… (Jaja, jag vet. Jag har skum fantasi.) Men sedan hittade jag ett kadaver där ”kraniet” slutade i en ryggrad, och fick dra slutsatsen att ögonhålorna nog är skulderblad, snarare.

För övrigt har jag inte lyckats lista ut vad  kvarlevorna en gång varit för slags djur – någon klokare än jag som vet?

Ordet kadaver, ja. Jo, jag vet att det nog oftast syftar på lite köttigare kvarlevor än dessa avgnagda stackare, men som sagt – en får passa på när chansen bjuds. Min gode fader berättade att han haft hjärtligt roligt åt någon historisk berättelse där en konung hade stupat i fält och det ”kungliga kadavret” skulle förflyttas hem till Stockholm. Hjärtligt roligt för att orden ”kungligt” och ”kadaver” liksom inte hör ihop, de bildar en stilkonflikt som åtminstone i både pappas och mina öron blir stor humor.

Min fars hustru däremot är uppvuxen i Frankrike och kunde inte alls se det roliga i uttrycket. På franska är ”le cadavre” tydligen inte alls lika laddat som på svenska – och stilfiguren blir vardaglig, informativ istället för disharmoniskt tokrolig. Så det kan bli.