Jag vill så gärna få liv i bloggandet igen – jag saknar det. Men det vill sig visst ändå inte. Är för splittrad, för tunt utspridd över alltför stor yta – och räcker inte till någonstans. Så känns det i alla fall. Åtminstone blir det ingenting över – och bloggen som redan kommit på efterkälken förblir på efterkälken. Fem inlägg sedan semestern som känns så avlägsen att jag nästan glömt att jag haft den.
Det här är hösten som vägrar låta sig styras över, planeras eller på något sätt inordnas i någon form av överblickbar rutin. Den vill bestämma själv, låta människorna fara som vimplar efter dess alla oförutsedda infall.
(Det är extra ironiskt eftersom jag ägnade semestern – den där som jag bara minns väldigt vagt och avlägset – åt att läsa böcker om effektivitet och produktivitet, för att en gång för alla bemästra slump, kaos och röriga skrivbord. Det ska jag skriva mer om någon annan gång. För faktum är att även om Kaos fortfarande regerar, med Slumpens nycker som ivriga påhejare och vågmästare, är oppositionens frontfigurer Ordning och Prioriteringar starkare och mer medvetna än någonsin. De driver på och vinner stöd för varje dag. Inte ens ”vinner” stöd, förresten – de bygger sig sin frammarsch, med tillförsikt och tålamod, och vet att varje steg är ett steg på vägen. Som sagt – mer om detta vid tillfälle.)
För att inte tala om alla intressanta saker jag läser om i höst. Saker jag definitivt skulle vilja skriva om här, väcka tankar om, kanske diskussioner och samtal. Jag skrev på twitter för några veckor sedan att kombinationen språkvetenskap och organisation/ledarskap är en spännande studiemix, och att jag sällan läst så roliga kurser som nu. Det är sant. Den här hösten, sådan den nu är, gör ändå att det känns tungt att fokusera på att få ur mig några inlämningsbara arbeten – men kurslitteraturen läser jag som ren nöjesläsning.
Och kombinerar. Helt plötsligt sitter jag och funderar på ledarskap, gruppdynamik och maktförhållanden utifrån perspektivet retorik och språkliga diskuser. Ser hur vetenskaperna går samman, flätas ihop och stödjer varandra, hur saker hänger ihop. Det är magi – och väldigt, väldigt roligt.
Som sagt – jag vill gärna få liv i mitt bloggande igen. Jag saknar det, och jag har så mycket att skriva om. Jag måste bara få hösten att uppföra sig och sluta kasta omkring mig som en annan vimpel i fartvinden.
2 kommentarer
Kommentera →