Himmel & Ord

Jag har ju sedan länge deklarerat att jag vet vilken bild jag ska använda till Elias studentplakat – den här är väl en stark kandidat till Axels plakat. Förutsatt att grabben växer upp med ett sinne för humor förstås – men det verkar ju lovande hittills, i alla fall.

Det är, som sagt, ingenting för känsliga ögon – men såhär ser barn ut. Också. Ibland. Ganska ofta. Särskilt under vår- och höstsäsongerna. Det vill säga nästan jämt.

Och apropå humor – jag undrar om han själv kommer att förstå hur rolig han är, när han blir lite större…? De här bilderna är helt underbara, och layouten har varit klar i mitt huvud sedan jag tog bilderna (FÖRRA vintern, inte den senaste…), så allt jag behövde göra i Kolbäck i lördags var att klipp-å-klistra ihop den. (Dessutom: när jag hittade ett gräsgrönt papper med embossade snöflingor på, så var ju saken redan biff!)

Båda layouterna är för övrigt från Kolbäck-träffen i lördags.

…hittade jag en gammal layout, så jag åtminstone kan pynta bloggen med lite gammal skåpmat. Den här är alltså INTE från Kolbäck, och som ni ser är det lite äldre bilder jag dammat av och scrappat. Det är ganska roligt – att scrappa bilder som inte är rykande färska och aktuella, men som väcker minnen ändå.

Och så kan jag meddela att det INTE blev något pyssel framför dumburken ikväll, men att jag trots detta anser mig ha varit riktigt duktig ur pysselsynpunkt.

Igår på träffen, delade jag bord med alltid-lika-välorganiserade Mimmi. Och jag kunde nästan SE hur hennes nackhår ställde sig i givakt när jag halade upp en decimetertjock trave lösa Quickutz-dies, med blandade alfabet, shapes och småttågott i största allmänhet, nedslängda i stora väskan utan inbördes ordning. Under dagen kom högen att växa ytterligare, eftersom det är sååå mycket roligare att ta UT dies än att sätta in dem i pärmarna igen.

I fallet shape-dies var det så att högen bildades då jag skulle sortera upp och få ordning på min, numera rätt talrika, samling stansjärn (misstänker att jag trädde över 100-strecket för ett tag sedan). Jag kom halvvägs och sen ”bidde” det inte mer, hälften av diesen låg då huller om buller i en sidoficka i förvaringspärmen, medan andra hälften drällde omkring lite hipp som happ i plastfickor, med påbörjade indexsidor slumpvis instuckna emellan.

Nu är förvisso indexsidorna lika halvfärdiga fortfarande – men idag fick jag sorterat in HELA traven dies, och dessutom i en begriplig ordning som jag tror kommer att göra det lättare att hitta bland den massiva mängden dies jag råkat samla på mig. Känns rätt fint, faktiskt!