Jag försökte blogga om mina tankar kring dödshjälp och Kim/Candrah som Aftonbladet skrivit om i flera omgångar, när hon sände ett öppet brev till socialstyrelsen för att begära klara besked om rätten/möjligheten till hjälp att dö. Jag lyckades inte riktigt samla tankarna tillräckligt den gången. Ämnet är så komplext – och så laddat ur alla möjliga vinklar. Igår skrev jag att ordet ”liv” är så laddat att det knappt går att använda i dagligt tal – döden är väl det koncept som möjligen kan mäta sig med laddning i det fallet.
Jag har varit rädd för att dö så länge jag kan minnas. Jag minns sömnlösa ångestnätter när jag var 12, då jag låg och brottades med ett sinne som inte alls ville släppa tankarna på hur själva dödsögonblicket skulle kännas. Sådana perioder har kommit och gått, kanske före 12-årsåldern också, jag minns inte riktigt – men definitivt senare. Senast bara för några år sen, då det var riktigt jobbigt.
Samtidigt har jag ju hittills levt ett oerhört förskonat liv. Fritt från sjukdom, svårare smärtor, skador, olyckor… Ingen vet väl hur länge sådant varar, men hittills har jag åtminstone haft mina krämpor på den själsliga insidan, snarare än den kroppsliga. Eller hur man ska uttrycka det.
Candras brev till Socialstyrelsen var rakt och kärnfullt skrivet. Det fanns ingen förvirring eller tvekan i texten. Kanske var det därför jag reagerade så starkt på den, och på hennes historia. (Jag hittar ingen länk till själva brevet, ovanligt för att vara Aftonbladet att ha plockat bort det… (Eller så söker jag slarvigt.) Nåväl, en av de första artiklarna ligger kvar, om någon till äventyrs missat dem.) För att hon visade en sådan självklarhet och styrka, där jag själv känner en sådan svaghet.
Och så idag, läste jag det här.
Vi tror att vi vet hur ett liv ser ut, och vad det ska innehålla för att vara ”värdigt” och ”innehållsrikt” och ”bra”. Men vad vet vi egentligen? Inte mycket, bortom våra egna nästippar.
Jag har inte läst boken, men jag tänker ibland på dess titel: ”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?” Boken verkar vara ännu en sån där flåshurtig självhjälpsbok som det går örton på dussinet av nuförtiden, så jag tror att jag avstår från att läsa den. Men frågan är relevant. Vi andra, som har armar och ben och tak över huvudet och mat på bordet och lever i trygga demokratier med yttrandefrihet, åsiktsfrihet och en massa andra friheter som vi inte ens tänker på längre, för att vi är så vana vid dem… Vi som har ALLT – och ändå inte riktigt lever fullt ut, här och nu.
Det som slår mig är att den relativa rädslan inför döden har att göra med i vilken grad man lever. Vi är så fokuserade på att livet ska vara så många dagar som möjligt för att vara lyckligt, men tänk om livskvaliteten snarare mäts i förmågan att leva och uppleva livet varje varje dag, oavsett hur många de är…?
Intensitet kontra kvantitet.
Vilket satsar du på?
Jag tänker att Candrah levde hela sitt liv med döden som en realitet, en närvaro – mitt i livet. Vi andra tänker bort döden, försöker låtsas att den inte finns – fast vi alla vet bättre. Och just därför blir berättelser som denna en slags livsinspiration, just därför att den låter oss (som står där med huvudet i sanden och låtsas att vi är odödliga) relatera till döden på ett ”hanterbart” sätt – och på så sätt få syn på livet. Det ovärderliga.
***
Den här videon har cirkulerat på Facebook, flera varv. Och jag trillar dit, varenda gång. Tårar, och ett vidöppet hjärta och känslan av att saker och ting är självklarare än vi begriper, vi arma korkade nutidsmänniskor som jäktar genom Louvren på moped och genom livet med skygglappar och kugghjulstänkande. Och så känner jag mig smartare, upplyst och nujävlarskajagleva – i en halvtimme eller så, innan jag trillar tillbaka i vardagstänkandet och luther-ångesten och alla andra skeva perspektiv som gör att det som nyss var så självklart, inte ens går att urskilja längre.
Men det går att behålla rätt fokus. Det finns ju människor som lyckas. Så varför skulle inte jag – och du?
