Det här är så skrämmande att jag får rysningar utmed ryggrader när jag läser. Det handlar om ett utstuderat psykiskt våld i många led (från den aktive utövaren, via de medlöpande bruntungorna som underhåller strukturen som låter mäktiga förtrycka de maktlösa till de stillatigande mähän som ser och vet – och ingenting gör).
Nu är det här caset ett fall som måste vara extremt, och det kan ligga något olyckligt i att det måste extremfall till för att någon ska våga prata om det. För vi vet ju, allihop, att mobbning på arbetsplatser är något som förekommer lite varstans – om än kanske inte lika grovt som här, där mobbningen även omfattar slaveri och en mängd rena brottsligheter. Småpåvar till olämpliga chefer demonstrerar sin makt genom att trycka ner väl valda individer – för att statuera exempel inför andra, och därmed befästa sin position. Strategin är knappast ny, men det är en krigsstrategi – och hur många av oss gör oss redo för strid när vi går till jobbet, och rustar oss därefter?
Du har sett det. Jag har sett det. Alla har sett det – men ingen pratar om det. Och man behöver inte vara kärnfysiker för att lista ut varför. Man har väl självbevarelsedrift, gubevars. Eller som Maciej Zaremba citerar Zygmunt Baumann i artikeln:
Vi njuter av att det inte är vår tur denna gång.
Jag var inte värst mobbad i min klass när jag var barn. Bara lite lagom småmobbad, sådär som ”bara är på skoj” och som ingen tar på allvar. Ändå förstörde det både min skolgång och mitt självförtroende. (Och en del annat, men det är en annan historia.)
Jag var helvetiskt – om än skamset – tacksam för de andra offren, de ungar som fick tyngre smällar än jag. De som fick stryk när jag bara blev utfryst, de som fick sina kläder inslängda i duschen på gympan medan jag bara blev kallad tjockis, feta Jenny, plugghäst och vad det nu var. Jag vill inte gå så långt som Baumann, för det fanns definitivt ingen njutning i att se andra förnedras. Däremot en djup tacksamhet att just den här gången var det inte jag.
Och den mekanismen tror jag är djupt mänsklig. Vem skulle inte vara tacksam att slippa utsättas? Vem vågar sticka ut hakan och riskera få nästa snyting? Ingen. Självklart. Det är ju det som är själva strategin, själva syftet med att markera sin makt genom att förnedra. Statuera exempel, som sagt. Söndra och härska.
Den mest skrämmande aspekten av Zarembas artikel är hur förtrycket blivit till ett system. Det handlar inte om en ensam individ med tvivelaktigt omdöme, utan om ett helt system där makten är knutpunkten för hela strukturen, det nav varomkring allt kretsar. Sålunda sluter myndigheter, fack och alla de kontrollinstanser som egentligen finns där för att skydda individen, istället upp kring att beskydda strukturen. Maktstrukturen. En individ får aldrig bli mindre värd än ett system, eller en struktur. Det är den etisk/teoretiska sidan av myntet. Men i verkligheten har en individ aldrig en sportslig chans mot ett system som blivit korrupt. Och korruptionen handlar alltid om makt, och individers strävan att undgå förnedring – ”den här gången”.
Jag ser fram emot Zarembas kommande artiklar i ämnet. Jag är glad att ämnet alls kommer upp, och jag tycker om Zarembas sätt att närma sig det, samtidigt från individens och systemets perspektiv.
***
Tidigare idag läste jag också Niclas Strandhs reflektion kring personlig öppenhet på nätet och varför man väljer att mörka, eller åtminstone tystna, i takt med att ens fysiska person alltmer går in i det alias man skriver under på nätet.
Jag skrev för några dagar sedan om ”virtuell identitetskris” i samband med att jag snickrat på min nya bloggsajt och försökt definiera hur jag ska ”gestalta” mig själv här. Det jag syftade på var ungefär samma sak som det Niclas skriver om; att man blottar sig för alla möjliga slags ”troll, foliehattar och generella idioter” (bra sammanfattning, för övrigt!) – utan möjlighet att stänga dörren om sig. Och det tråkiga är att det föder en rädsla – och rädsla är sällan särskilt konstruktivt, tvärtom.
När jag sitter här och reflekterar över Zarembas artikel känner jag att jag vill koppla ihop de båda texterna på något sätt, att rädslan för troll (osv) går hand i hand med rädslan att bli den som faktiskt BLIR utsatt nästa gång, och att alltihop bara blir en enda soppa av strukturell stagnation och befästa positioner…
Men jag är rädd att jag inte riktigt är redo att formulera de tankarna ännu, så ni får nöja er med embryot, eller fröet till dem. Kanske någon av er kan formulera det jag inte kan? Eller så kanske det kommer vid något senare tillfälle. Kanske finns nästa frö i Zarembas uppföljningsartikel?
