Om jag fick ändra en sak hos mig själv, bara en – så skulle jag önska att jag vore coolare. Alltså inte cool på ytan sådär som man önskade när man var 14, utan cool på inuti, där det betyder något. Men icke. Jag är en ängslig fan, och det blir bara värre med åldern.

Imorgon ska jag köra nach Schweden. Ensam. Uppåt 30 mils körning, med två barn i bilen som knappast är kända för sitt stora tålamod. Och jag är allt annat än cool. Härom dagen körde vi ju till Travemünde och insåg då att utfarten till rätt motorväg ligger på sydöstra sidan om citysmeten – vi bor nordväst. Jag måste alltså runt Alster, ner på södersidan och ut österut för att komma rätt. Jag som blankvägrat köra i Stockholmstrafiken i alla år, och den är ju verkligen en fis i rymden jämfört med kaoset i den här stan. Där jag dessutom inte hittar.

Och sen skas det köras på färja. Ensam, fortfarande. Har jag berättat varför vi ensviss med att åka via Danmark? För att jag har båtfobi och höll på att få en total nervkollaps (a.k.a. panikattack) för några år sedan när maken (dåv. sambon) prompt skulle locka ut ungarna på däck, så de skulle få titta på havet från relingen. Allt bara stängdes av, all förmåga att tänka klart, göra något, tala, röra mig. Jag stod tryckt mot en vägg och skrek, Inte mitt livs bästa minne, precis.

Rödby-Puttgarten-färjan tar 45 minuter. Det blir att ställa ifrån sig bilen, gå in i båten in i butiken, låta ungarna välja ut och betala något ”taxfree”-godis, och sen är det i princip dags att leta sig ner till bilen igen. Det är det jag måste klara. Men det är också det jag ängslas mest för.

Förbannade ängsliga vekling man är va?!

Nåja. Kan ju vara en bra grej att sova lite innan avfärd. Vi ska inte åka tidigt – vi väntar tills efter morgonrusningen och kör vid 10-tiden. Då är jag som mest som folk, och vi har kunnat få en bra start på dagen. Tänk lite på mig imorgon är ni gulliga…!

Jag vet inte i vilken utsträckning jag har tillgång till dator från Skåne – det märker ni. Om inte – blir det lite bloggpaus ett tag.