Så har jag läst ut ännu en av semesterböckerna. Jag störs lite av att jag läser så långsamt – lästakten motsvarar inte tillnärmelsevis min läshunger, just nu skulle jag egentligen bara vilja vräka in böckerna med skyffel – antagligen något slags undermedvetet mentalt behov av att fylla de där visthusen jag skrivit om förut. I meteorologin lär man att när ett lågtryck möter ett lågtryck uppstår en vind – luft rusar från området med högt tryck till området med lågt. Är differensen mellan lufttrycken i partierna stor, kan det rent av uppstå en stark vind – en vädereffekt som skulle sitta fint precis just nu, faktiskt. För några veckor sen var det en dag ungefär som idag, galet varmt – men på kvällen blåste det upp, så plötsligt och kraftigt att både maken och jag tittade upp samtidigt och undrade vad det var som lät.
Vinden.
Ungefär samma sak tänker jag mig att det är med mig och läsningen just nu – mina visthus är så länsade att böcker, som ju är fullproppade med alla möjliga slags inspiration, får den där plötsliga vinden att uppstå – fast i form av otillfredsställd läshunger.
Hursomhelst – idag har jag alltså lagt ännu en bok till handlingarna, A wrinkle in time av Madeline L’Engle. Den där boken jag efterlyste för något år sedan, och då snubblade över den här recensionen (i en blogg som sedermera fastnade i min RSS-läsare och hängt kvar genom åtskilliga rensningar… Vixxtoria (sic!) läser förbluffande mängder böcker, och när hon vid något tillfälle skrev om att få gå på bröllop och hinna läsa säkert 40 minuter under vigselakten var jag aldrig riktigt säker på att det bara var ett skämt…) som jag faktiskt kom ihåg och har funderat på lite grand medan jag läst boken.
Just de politiska kopplingarna känns… onödiga. Vadå kommunism? Varför tolka The Black Thing, bokens ondskefulla mörkermakt – personifierad av en överdimensionerad hjärna utan kropp, identitet eller mänsklighet – så snävt? Jag ser den onda kraften i A wrinkle in time som ungefär motsvarande den som Michael Ende illustrerat i Den oändliga historien – fantasilöshetens, linjärismens och normativitetens grå lunk, där sagor, fantasi och glädje inte fyller någon funktion. Nu kommer säkert någon och vill hävda att även Endes bok är ett politiskt manifest, förklätt till barnbok – så kanske är det bara jag som är naiv (för omväxlings skull…?). Men faktum kvarstår – för mig ter sig bokens tema minst lika aktuellt idag som någonsin.
Vi lever i en tid där mänskligheten decimerar sig själv allt mer, och lämnar allt mindre marginaler till det icke-produktiva, icke-linjära varat. Vi behöver varje påminnelse vi kan få om de storheter som inte ryms i normer och produktivitetskalkyler – eller ens i glossiga ”livsstilsmagasin” som blivit vår tids levnadshandböcker, trots att de mest föreskriver vilka prylar som är ”säsongens måste”.
Med det sagt om bokens tema, alltså underliggande budskap, måste jag ändå säga att det var en högst medioker historia. Flera gånger medan jag läst har jag kommit på mig själv med att undra om bokens karaktärer är platta, stereotypa karaktärer för att passa för en yngre läsekrets – om unga läsare inte kan handskas med nyanserade och komplexa personer. Är det så illa? Då kommer jag att få ett jobbigt läsår med att skriva för barn – för så road är jag inte av att skriva karikatyrporträtt…
Vi snackar 230 sidor lätt engelska, och det har ändå tagit mig 2 veckor att motivera mig igenom eländet… Just sayin. Jag är rätt glad att jag nöjde mig med att köpa den här boken – och inte hela serien. För en gångs skull vann impulskontrollen över habegäret – och med rätta!