Oftast är det bara positivt att vara digitalt omgiven av språknördar. Det finns alltid nån att fråga – ofta kommer svaret rent av utan att jag ens egentligen ställt någon fråga. Men det blir också svårt – när folk rakt inte förstår vad det är jag har så svårt med när det gäller tyskan. Jag vet inte heller varför – jag vet bara att.
Jag går på tysklektioner två gånger i veckan. Kursen i sig går ganska långsamt fram, men i gengäld valde jag en lite för hög kursnivå redan från början. Det innebär att kursen i sig inte utmanar nämnvärt – utmaningen ligger i det luckorna, det jag borde kunna redan från början. Sånt där som jag kunde för 20 år sen, när jag slutade 9:an med femma i tyska, fast besluten att aldrig öppna en tyskabok igen. (!)
När jag gjorde nivåtestet i tyska före sommaren kände jag av det där. Uppgifterna var kryssuppgifter, och jag kunde lätt ”höra” vilket som lät mest rätt. Fast jag hade förstås ingen aning om varför det var rätt. Och det vet jag fortfarande inte. Jag har frågat min lärare om det inte finns en intensivkurs i bara grammatik, eftersom det är där jag brister. Jag tror att hon ser det också. Och jag lider mig genom lektionerna i en rätt förvirrande kombination av leda och att ändå inte riktigt hänga med. Men lektionerna hjälper mig inte – utom möjligen med att se vad jag saknar. Men det blir nästan mest knäckande, när lektionerna ändå handlar om helt andra saker – och det i ett mördande långsamt tempo.
Så å ena sidan är jag väl tacksam för det låga tempot, eftersom jag ändå har så mycket annat grammatiskt krafs att kämpa med. Å andra sidan skjuter långsamheten ändå brevid mål, eftersom det jag behöver lära mig är jag ändå ensam om.
Nu frågade jag efter regler för vilka meningar som ska ha ackusativ- och vilka som ska ha dativ-böjda artiklar och pronomen. Jorå, jag kan fortfarande rabbla prepositionsramsor – men i meningar som inte styrs av prepositioner då? Det som känns tungt just nu är att jag inte ser på en mening om det ska vara det ena eller det andra. Det är väl också en nackdel med att lära sig tyska på tyska – läraren kan inte exemplifiera likheter och skillnader till svenska exempel som mina lärare gjorde på högstadiet. Det finns många fördelar med att all undervisning är på tyska – generellt skulle jag säga att fördelarna överväger – men just här känns det kruxigt.
Jag ska grotta in mig i grammatikboken och vad jag kan googla fram och försöka hitta några regler att hålla fast vid. Fördelen med tyskan är ju att den är väldigt regelstyrd – till och med oregelbundenheterna uppvisar mönster och regelmässighet, åtminstone här och var.
Men som sagt… Jag hade nog inte räknat med att det skulle vara så knepigt att lära om tyskan vid närmare 40, som det nu varit.
Kanske blir det en ketchupeffekt av det? Ingenting-ingenting-ingenting… Och den plötsligt bara kommer det! Hm. Men man kan väl få drömma i alla fall? 😉
