Min lärare på barn- och ungdomsskrivkursen är frunderbar. Jag skickade in två texter till henne igår, och bad om råd kring hur jag skulle göra med den tredje texten – som var påbörjad men inte avslutad. Hon svarade, sent i natt, att jag kunde ladda upp i befintligt skick för respons. Jag hade kunnat (cyber-)kyssa henne!

November var så turbulent med andra processer, att skrivandet kommit p efterkälken – för att inte tala om inspirationen. Jag har åstadkommit ett par texter jag är nöjd med, varav en jag gärna vill skriva vidare på. Och så har jag åstadkommit ett par texter som jag inte alls är nöjd med, varav en riktigt sopig.

Men jag skickade in den ändå.

Jag tror inte att det är möjligt att förklara för någon som inte lider av prestationsångest vilken enorm stolthet jag känner inför det, att jag skickade in texterna fast jag inte var nöjd med dem.

Jag berättade det för en vän igår, och hon förstod precis. Hur stort det är att säga till de där prestationsångestdemonerna att: ”Up yours! Det här är bra nog, och allt jag gör kan inte bli fantastiskt!”

Vi konstaterade att för oss är det en större utmaning att sikta på betyget G än att sikta på betyget MVG. Och, jag vet inte om jag skrivit det här, men jag har hela tiden tänkt att den utmaningen är en av de viktigaste gör mig att ro i land med mina kurser det här året. Dels för att det är en sån generell hang-up för mig. Dels för att skrivandet i sig är så starkt laddat för mig, och det är en stor sorg, har alltid varit.

Hursomhelst. Igår vann jag en stor seger och det känns fint. Nästan så fint att jag borde hoppa och tjoa lite för att fira. Men – jag ska försöka uppföra mig. ”Belöningen” blir istället ett löfte om att ägna lite mer tid åt tyskan, någon veckas intensivstudier då skrivkurserna får vila lite. Lite bakvänt kanske – löftet kanske borde handla mer om att väcka lusten att skriva bara för nöjes skull (läste en intressant artikel om det, som jag ska länka till i ett senare inlägg). Men just nu är tyskan en stressfaktor, och jag har en känsla av att jag skulle kunna komma ganska långt genom att bara ta en vecka och dedikera för repetition.

Hittills har tyskkursen till stor del handlat om verb, men nu kommer grammatikgenomgångarna in på adjektivböjningar och pronomen – och även om kursen i sig håller rätt lågt tempo, så är det repetitionsluckorna jag faller i.

Men först ska jag gå och följa upp min Atlaskorrigerade rygg, en följetong i sig…!