26 januari 2011
av Jenny
Inga kommentarer

I bid thee farewell…

…för några dagar. Nu stundar en vintrig minisemester – wir fahren nach Schweden, helt enkelt. Här börjar man ana vår i luften – men i långtidsprognosen på yr.no såg jag både -5° och -10° i de småländska skogar vi ämnar besöka.

Förresten ämnar vi besöka blekingska skogar också den här gången. Barnen ska få vara på kollo hos farmor, medan mamma och pappa åker till Ronneby och dricker brunn, eller vad det heter. Spa-ar. Massage. Varm jacuzzi. Ansiktsbehandling. Trerätters à la carte. Frukostbuffé. 24 timmar utan sexårstrots. (Bara det sistnämnda är stort…!)

Jag lär inte ha någon kontakt med yttervärlden medan vi är borta. Man ska kunna teckna utlands-surf-pott för Fånen – men jag har faktiskt inte orkat sätta mig in i hur det funkar. Jag dör inte av att vara offline några dagar. Tror jag i alla fall. Men den som lever får se, har jag hört.

Auf Wienerschnitzel på er alla – bis nächste Mal!

26 januari 2011
av Jenny
Inga kommentarer

Om en epilog

Hela kvällen har mina tankar kretsat kring den här artikeln, och kring kvinnan som tillbringade fem dagar i en insnöad och utkyld bil, och skrev ned sina tankar på lappar – som senare visar sig bli hennes sista ord och testamente till livet. Jag finner berättelsen så outsägligt sorglig.

Det är sorgligt överhuvudtaget, när människor förolyckas förstås. Här blir det icke desto mindre påtagligt. Ensamheten, kylan, hungern. Fem långa dagar. 120 timmar. Hopp som gradvis förbyts i hopplöshet. Och kölden som förlamar, lamslår, paralyserar.

Och så detta med lapparna. Hennes sista ord. Det är något i det som griper mig lite extra. Jag inser att det griper mig därför att jag vet att jag skulle ha gjort likadant. ”Hon var sån. Ville alltid berätta, alltid förklara och förstå” säger väninnan i artikeln. Och jag vet precis hur det är att ”vara sån”. Däri finns en koppling, mellan mig och kvinnan i bilen. Jag känner hennes drift att berätta, in i det sista.

Jag undrar om hon visste, när hon skrev, att orden skulle komma att överleva henne? Att det var sin epilog hon skrev? Jag hoppas att hon inte gjorde det. Att hon bara skrev för att hålla tankarna igång och fingrarna i rörelse. Inte för att dokumentera sina tankar under livets dagar, utan för att dokumentera sina tankar som vanligt.

24 januari 2011
av Jenny
3 kommentarer

Kreativt skrivande – halvtidsutvärdering

Det är trögt med skrivandet nu. Jag är en smula stressad över skolarbete som inte blivit gjort när barnen varit hemma i nästan fem (5!) veckor i sträck – för skriva när de är hemma klarar jag faktiskt inte. Jag behöver få vara ensam med mina tankar för att idéerna ska komma. Möjligen skulle jag kunna skriva ner en historia jag är väl inkörd i med stojande och/eller Wii-spelande barn i rummet… Möjligen.

Fast med kurstexterna är det nytt-nytt-nytt hela tiden, idéer ska kläckas och skrivas ihop inför inlämningsdeadline; två sidor här, två sidor där, nytt-nytt-nytt.

Jag önskar att de låtit oss fortsätta med en text, genom hela kursen. Jag önskar det så hett att det faktiskt är en av de punkter jag kommer att kritisera när det blir dags för kursutvärdering. Att skriva novell eller, som det ofta blivit för min del under kursen: korta lösryckta berättelser som inte ens är noveller, är något helt annat än att skriva en sammanhängande roman. Jag tror inte att kursarbete ”blir” ett fullfjädrat romanutkast – men jag tror att ett längre skrivprojekt ändå ger en liten insikt i hur arbetet med ett romanmanus funkar och känns. Var jag kör fast – vilket alldeles säkert inte är på samma ställe som Lisa eller Pelle kör fast. Lärarna hade fått glimrande tillfällen att prata skrivprocess och dramaturgi på ett konkret sätt.

Får jag vara brutalt ärlig? Jag tycker egentligen inte att kurserna är sådär fantastiska som jag hade hoppats på. Det hade gått att göra dem så mycket bättre, mer levande, mer stimulerande. Jag hade önskat större närvaro av lärarna. Närvaro i litteraturdiskussionerna, och närvaro som undervisare.

Istället bygger undervisningen på att avsnitt i kurslitteraturen ska läsas och diskuteras i responsgrupp, samt ett antal textuppgifter som ska lösas och skickas in. Två till läraren och en till responsgruppen varje månad. Lärarresponsen lyder mestadels ”Bra – men du kunde använda tydligare gestaltning här”. Exakt vad det innebär har jag frågat om flera gånger, och fått ut en akademiskt luddig förklaringstext som svar. Inget svar från min lärare till mig. Ingen undervisande dialog.

Jag tycker att det är helt okej med självstudier och eget ansvar för lärandet på en högskolekurs. Men nu snackar vi 100% lärarlösa lektioner. DET tycker jag faktiskt inte är okej, på någon nivå alls.

Men egentligen är det inte det som stör mig. Det som stör mig är att kursen hade kunnat göras så bra. Med LITE mer närvaro. LITE mer resurser, antar jag.

Jag fantiserar om Moderskeppets videolektioner, till exempel. Tänk om man fått en timmes videoföreläsning i samband med varje ny delkurs. Läraren läser exempeltexter och ger sin analys på vad vi kan lära av just den texten, vad vi kan ge akt på när vi läser och skriver. Man går genom månadens litteraturval, med en kort analys kring varför just dessa böcker ansetts vara bra nog att få vara kurslitteratur, kanske presentera författaren och dennes övriga verk och författarskap… En levande lektion – istället för den utmejlade versionen av ett stencilkompendium vid varje ny delkurs – vilket tillsammans med responsmejlen är den enda egentligen kontakten man har med lärarna.

Nåja. Detta är mitt ständiga dilemma i livet. Visionärens idéer om allt som kunde ha gjorts bättre. Kurserna piskar mig att skriva och det är bra. Det behövs. Jag längtar möjligen efter att få grotta in mig i en text under längre tid, gärna med stegvis handledning längs vägen. Skaffa lektör känns som något man gör när man vet att man vill ha något utgivet – och den pressen vill jag inte ha. (Och jag vill ju inte bli författare, har jag sagt!) Bara ett kreativt och konstruktivt kritiskt bollplank under skrivprocessen. Någon som hjälper en att ro fanskapet i land, när man nu väl tagit det i båten. Så att säga.

(Fast det är klart – det kanske jag kan skaffa på närmare håll ändå.)

Och idag rann det ur mig en novell. Basådär. En ganska trevlig, tror jag. Eller ja – snarare otrevlig och obehaglig, men ändå. Jag kom en halvtimme försent till tysklektionen för att jag var tvungen att skriva klart den – men det var det värt!

24 januari 2011
av Jenny
4 kommentarer

Betänk livets gränslösa ensamhet

Betänk universum. Stort. Jäkligt stort. Oändligt. Eller nej visst nej – ”ändligt men gränslöst” var det visst. Men ändå. Betänk jordens litenhet, i denna gränslösa rymd, där till och med de kända avstånden är ofattbara. Och betänk möjligheten – att vår lilla blå planet faktiskt är den enda planet i denna gränslöshet, där livet sprang ur ett invecklat pussel av förutsättningar – och med slumpen som enda katalysator.

An awful waste of space, som någon sa. Men slump är slump. Slumpen följer inga regler. Den strävar inte mot logik eller effektivt tillvaratagande av utrymme. Den är – slumpen, rätt och slätt.

Betänk livets gränslösa ensamhet.

Ensamt uppstod det på ett litet, litet dammkorn i ett gränslöst rum av tomhet. Allt annat dött – kringkretsande sten och gas, i rörelse av ingen anledning alls, mer än att rörelsen en gång uppstod – och det finns ingenting som stoppar den.

Mening är en mänsklig uppfinning, tänker jag – om än motvilligt. Universum självt har inget behov av mening – dess logik heter Slump. Men slumpen kan inte vi människor, vi skräckslagna kontrollvarelser, acceptera. Hellre letar vi, söker, fantiserar, teoretiserar och fabulerar – efter Mening.

Jag kan inte bestämma mig för om jag finner det djupt oroande eller en slags existentiell lättnad att tänka att vi kanske är ensamma i universum, trots allt. Det enda jag vet är, att det får mig att känna mig mycket, mycket liten.

20 januari 2011
av Jenny
Inga kommentarer

The untouchables

Jag hade inte tänkt kommentera drottningens brev till Jan Scherman – helt enkelt för att det är en sådan sak jag inte brukar ta upp i bloggen. Men dels finner jag det provocerande att frågan på bara några timmar gått från toppnyhet och debattämne med potential att bli ett både viktigt och intressant debattämne – till att ligga längst ner på Aftonbladets nätupplaga, under de sensationsartade amerikanska kändisrubrikerna.

Dels råkade jag hitta Aftonbladets omröstning, och den stör mig en del. Frågan är alltså ”Ska hovet tåla kritisk granskning?”. De flesta svarar ju Ja, och det är ju en herrans tur att åtminstone 84% förstår det fina i kråksången med demokratiska principer, offentlighetsprincip och medias roll som kritisk granskare. Men samtidigt. 16 procent (av de närmare 36.000 Aftonbladet-läsare som besvärat sig att svara på omröstningen) gör det inte.

OK – for the record: Jag tycker kungahus och rojalism och alltihop är fjantigt, meningslöst och förlegat. Jag anser inte att monarki i sig är ”odemokratiskt” eller ett ”hot mot demokratin” – förutsatt att monarkin är en DEL av det demokratiska systemet. Som ju också innefattar att media granskar och skildrar hur samhället ser ut, så att vi som medborgare kan ta ställning till det. Ytterst är det vi som bestämmer allt = demokrati.

Alltså – min ståndpunkt är ungefär: Okej för att vi är en monarki och har kungahus och elände kvar, bara de spelar efter reglerna, så. Ett ”okej” fast med förbehåll. Gillar det, rattar in prinsessbröllop på TV och anser det är ”värdefull PR för Sverige” och en ”fin tradition” gör jag inte.

Jag känner folk som på fullt allvar tycker att det är larvigt att blanda in demokratibegreppet i monarkifrågan överhuvudtaget, och menar att kungafamiljen är som vilka statsanställda som helst (jo, jag lovar!) och jag kan väl livligt föreställa mig att man då också resonerar som så att vanliga statsanställda inte behöver utstå kritisk granskning i media, då borde logiskt sett inte kungafamiljen behöva göra det heller.

Jag har inte följt nyhetsbevakningen kring drottningens far och hans kopplingar till den tyska nationalsocialismen, jag kan inte riktigt uttala mig om sakfrågan där. (Förutom att jag har en känsla av att i Tyskland under den tiden, var nationalsocialismen norm snarare än undantag. Och ”arvet” efter nazismen brottas ju alla tyskar och tyskättlingar med idag – på ett eller annat sätt. Historien är viktig och måste mötas med öppna ögon – men den är också historia.) Däremot retade jag mig på brevet – för det innehåller inte ett enda sakargument, bara ett ”ogillande” i kraft av ämbete. Och DET kommer ingen statsanställd undan med – det är tjänstefel (eller skulle vara, om nu vanliga statsanställda hade en sådan ”kraft” att ta till i motsvarande fall).

Jag ska inte driva debatt i en fråga jag är dåligt påläst i, egentligen ville jag mest kommentera omröstningen i Aftonbladet. Jag kan livligt föreställa mig att de 16 procenten egentligen inte riktigt vet vad de svarat på, utan ”tycker synd om” drottningen och vill träda i hennes försvar och inte riktigt inser att de gör det på bekostnad av ganska viktiga principer. Och det skrämmer mig lite.