Det är trögt med skrivandet nu. Jag är en smula stressad över skolarbete som inte blivit gjort när barnen varit hemma i nästan fem (5!) veckor i sträck – för skriva när de är hemma klarar jag faktiskt inte. Jag behöver få vara ensam med mina tankar för att idéerna ska komma. Möjligen skulle jag kunna skriva ner en historia jag är väl inkörd i med stojande och/eller Wii-spelande barn i rummet… Möjligen.
Fast med kurstexterna är det nytt-nytt-nytt hela tiden, idéer ska kläckas och skrivas ihop inför inlämningsdeadline; två sidor här, två sidor där, nytt-nytt-nytt.
Jag önskar att de låtit oss fortsätta med en text, genom hela kursen. Jag önskar det så hett att det faktiskt är en av de punkter jag kommer att kritisera när det blir dags för kursutvärdering. Att skriva novell eller, som det ofta blivit för min del under kursen: korta lösryckta berättelser som inte ens är noveller, är något helt annat än att skriva en sammanhängande roman. Jag tror inte att kursarbete ”blir” ett fullfjädrat romanutkast – men jag tror att ett längre skrivprojekt ändå ger en liten insikt i hur arbetet med ett romanmanus funkar och känns. Var jag kör fast – vilket alldeles säkert inte är på samma ställe som Lisa eller Pelle kör fast. Lärarna hade fått glimrande tillfällen att prata skrivprocess och dramaturgi på ett konkret sätt.
Får jag vara brutalt ärlig? Jag tycker egentligen inte att kurserna är sådär fantastiska som jag hade hoppats på. Det hade gått att göra dem så mycket bättre, mer levande, mer stimulerande. Jag hade önskat större närvaro av lärarna. Närvaro i litteraturdiskussionerna, och närvaro som undervisare.
Istället bygger undervisningen på att avsnitt i kurslitteraturen ska läsas och diskuteras i responsgrupp, samt ett antal textuppgifter som ska lösas och skickas in. Två till läraren och en till responsgruppen varje månad. Lärarresponsen lyder mestadels ”Bra – men du kunde använda tydligare gestaltning här”. Exakt vad det innebär har jag frågat om flera gånger, och fått ut en akademiskt luddig förklaringstext som svar. Inget svar från min lärare till mig. Ingen undervisande dialog.
Jag tycker att det är helt okej med självstudier och eget ansvar för lärandet på en högskolekurs. Men nu snackar vi 100% lärarlösa lektioner. DET tycker jag faktiskt inte är okej, på någon nivå alls.
Men egentligen är det inte det som stör mig. Det som stör mig är att kursen hade kunnat göras så bra. Med LITE mer närvaro. LITE mer resurser, antar jag.
Jag fantiserar om Moderskeppets videolektioner, till exempel. Tänk om man fått en timmes videoföreläsning i samband med varje ny delkurs. Läraren läser exempeltexter och ger sin analys på vad vi kan lära av just den texten, vad vi kan ge akt på när vi läser och skriver. Man går genom månadens litteraturval, med en kort analys kring varför just dessa böcker ansetts vara bra nog att få vara kurslitteratur, kanske presentera författaren och dennes övriga verk och författarskap… En levande lektion – istället för den utmejlade versionen av ett stencilkompendium vid varje ny delkurs – vilket tillsammans med responsmejlen är den enda egentligen kontakten man har med lärarna.
Nåja. Detta är mitt ständiga dilemma i livet. Visionärens idéer om allt som kunde ha gjorts bättre. Kurserna piskar mig att skriva och det är bra. Det behövs. Jag längtar möjligen efter att få grotta in mig i en text under längre tid, gärna med stegvis handledning längs vägen. Skaffa lektör känns som något man gör när man vet att man vill ha något utgivet – och den pressen vill jag inte ha. (Och jag vill ju inte bli författare, har jag sagt!) Bara ett kreativt och konstruktivt kritiskt bollplank under skrivprocessen. Någon som hjälper en att ro fanskapet i land, när man nu väl tagit det i båten. Så att säga.
(Fast det är klart – det kanske jag kan skaffa på närmare håll ändå.)
Och idag rann det ur mig en novell. Basådär. En ganska trevlig, tror jag. Eller ja – snarare otrevlig och obehaglig, men ändå. Jag kom en halvtimme försent till tysklektionen för att jag var tvungen att skriva klart den – men det var det värt!
3 kommentarer
Kommentera →