Himmel & Ord

11 februari 2011
av Jenny
2 kommentarer

Andra ronden: Mello goes Götlabôrg

Ja, alltså – man kan ju undra om de där på SVT vet vad de pysslar med egentligen. De verkar ändra koncept lite vecka för vecka – tänk, och jag som trodde de hade annat att stå i, såhär mitt i festivalveckor och allt… Men okej, jag finner mig i detta (också) – flavour of the week är alltså att SVT körde sitt Smyglyssna-med Elsa-program vid pass kl 21, och därefter plockades programmet ned, och i efterhand kan man bara (precis som tidigare år) lyssna på 60-sekundersklipp från dagens repetitioner, ett och ett. (Klang och jubel från mig, egentligen, som gärna slipper höra det andra eländet…!)

1) Brolle – 7 days and 7 nights: Åh, kan någon ta och styla om karln? Och döpa om honom när man ändå är i farten? Det här är så tröttsamt nu… Grabben – det är dags att växa upp och skaffa sig ett eget varumärke, okej? Elvis är död – gå och bli dig själv nu för fan! Killen kan sjunga – men sjabblar bort sig i gimmick-träsket. Synd. Egentligen. Hur det går för den här, tämligen intetsägande låten hänger troligen mest på övriga bidrag – så låtom oss lyssna vidare!

2) Loreen – My heart is refusing me: Visuellt gillar jag inledningen i klippet – där dansarna är utfrätta i bleka grå toner, medan Loreen själv lyser i den röda trådkoftan (eller vad man nu ska kalla plagget). Coolpotential. Men sen står människan bara där, närmast hopknuten i lidande och ångest(/scenskräck?), axlarna stelt upphissade i öronhöjd rör sig graciöst som ett kylskåp ungefär. Hon bär liksom inte upp vare sig koftan eller låten. Sorry tjejen – the Hamburgian jury is refusing you too.

3) Babsan – Ge mig en spanjor: Alltså… Jag kallar mig gärna humorbidragens ivriga tillskyndare – men det är ju bra om humorbidragen är roliga, inte bara trötta. Påminn mig ska jag sätta samman en liten kavalkad någon gång, ska ni få se på schlagerhumor – när det funkar!

4) Elisabeth Andreasson – Vaken i en dröm: Jag erinrar mig (osökt?) Regina Lunds replik i filmen Livet är en schlager: ”Du får nog waila som faan om du ska komma nån vart med den där!” Alltså – jag vill inte vara häxan Surtant här, men ballader är svårt. En upbeat-låt kan komma undan med medioker – men en ballad måste vara monstruöst formidabel för att ha en sportmössa, oftast räcker inte ens det. Jag väntar och väntar på refrängen – bara för att alltför sent inse att det måste ha varit den jag just hörde.

5) Sanna Nielsen – I’m in love: Ålrajt, nu snackar vi. Inte Empty Rooms-nivå, men okej. Sanna levererar, fast någon ondskefull människa klippt henne till tant och ställt henne i en snurrande neonfruktskål. Jag frågar mig – varför krångla till det så? Kan hon inte bara få stå på scen och sjunga sin sång…? Nåväl – Sanna ska till Globen. Hon kanske kan glömma fruktskålen på tåget?

6) The Moniker – Oh My God: Veckans epilepsivarning utfärdad. Och lördagskvällens givna kisspaus. Oh my god…

7) Anniela – Elektriskt: Tja. Inte ett av veckans sämre bidrag – fast i det här fallet måste jag ju erkänna att det betyget inte säger så våldsamt mycket…

8 ) Christian Waltz – Like suicide: Jag är ingen expert Christian Waltz, men instinktivt tänker jag studiomusiker – och han förefaller också rätt valhänt på scen. Låten låter – förutom titeln – rätt välkomponerad ändå. Ett plus för instrument på scen – även om jag misstänker att de mest är rekvisita.

Förra veckans spektakel lyckades jag missa helt och hållet, efter att med pompa och ståt ha recenserat förhandstittningen. Den här veckan börjar jag faktiskt få en liten orosrynka mellan ögonbrynen. Inte minst sedan jag minns någon krönika jag läste någonstans förra veckan, där man i princip dödsdömde delfinalsystemet och dessutom menade att SVT pepprat premiärveckan med extra bra bidrag. (Själv tänkte jag att man verkade ha gjort en geografisk fördelning, eftersom flera av artisterna förra veckan lät skånska/småländska och delfinalen hölls i Malmö.) Men efter den här genomlyssningen börjar jag ju också undra.

Och vill jag själv egentligen ha kvar delfinalsystemet, egentligen? Är det inte bättre att satsa allt krut på EN galaafton, och se till att DEN blir årets TV-händelse – som förr, som på den gamla goda tiden? Ja. Jo. Kanske. Jag vet faktiskt inte. Jag frossar mer än gärna i schlagernostalgi – men det är alltid nostalgin som lockar till frosseri. 2000-talets tillskott i schlagerbollhavet frestar inte alls, inte som åttiotalets underbara pastellschlagers…!

Men det gör mig sur. Här har jag gått i snart 40 år och tyckt att melodifestival är det roligaste som händer på TV på hela året – och så går folk och förstör alltihop med urvattnat trötta dussinlåtar! Va? Ska det vara såhär, va??

Hm. Jaja. Jag är trött och grinig. Och det var bara en repetition jag lyssnade på. Ingen gav järnet och ljudteknikern verkade dessutom ha gått på muggen lagom till repet. Men jag är oroad. Det var bättre förr – men ska det vara så här illa…? *muttrar indignerat*

09 februari 2011
av Jenny
6 kommentarer

Fotografisk hang-up

Jag börjar ana en ”major hangup” vad gäller fotografering i den här stan. Eller – snarare vad gäller att fotografera den här stan. Jag vet inte vad det är. Jag tar kameran, oömma kläder och gott humör med mig, och ger mig av med öppet sinne och foträta skor. Ger mig tid. Strosar förutsättningslöst. Låter slumpen välja väg.

Reträtten känns alltid lika neslig. Minneskortet ekar halvtomt i kameran. Hågen skvalpar i knähöjd. Die schönste Stadt der Welt, va? Var fan då??

En del ligger förstås i stadens historia. Så mycket som en gång fanns, finns inte mer. Det som byggts sedan kriget kännetecknas av brådska. En brådska att återuppbygga, fylla igen luckor och begrava onda minnen. Och så den praktiska brådskan förstås – folk måste bo, arbeta, leva. Staden måste leva – så bygg, bygg, bygg.

Jag bor i ett av de där husen. Det är byggt på femtiotalet, över källaren till huset som stod här förut. Utanpå ser det helt klart ut som ett hus, men akustiken inomhus vittnar om att det i själva verket rör sig om ett flervåningstält. Brådska, bygg, bygg. Folk måste bo, staden måste leva.

Mest av allt sedan vi flyttade hit, funderar jag på hur man lever med och präglas av sin historia. Av den historien. Tysk TV visar ändlösa rader krigsdokumentärer, skoningslöst ältande det som hände – nästan nyss. På gatorna lyser snubbelstenarna, med sina historier om bortförda människor. Maken frågade en kollega om hon tänkte på det där. Hon svarade att hon inte ville bli anklagad för det som hände. Hon är i min ålder – självklart anklagar ingen henne. Hon var inte med. Men hennes svar är  defensivt.

Jag går runt i staden, muttrande och småsvärande över att jag aldrig tycks hitta det där jag letar efter – det där som riktigt når och väcker min lust att höja kameran, och så funderar jag på hur alltsammans hänger ihop. Hänger det ihop? Jag ser de själlösa hastbyggena, trötta betongbyggnader med utsikt över hamnens ordnade myller av lastkranar, och jag tänker på att tyskarna och deras liv verkar så praktiskt orienterat. Funktion och rationalitet über alles. Folk måste bo, staden måste leva. Lösning: infrastruktur, handel och export. Räta linjer, funktion och effektivitet – se så, geht los!

Jag vet inte. Jag fabulerar vilt här, en okunnig nykomlings fria fantasier.

Men det saknas något, känner jag när jag traskar runt med kameran muntert (till att börja med åtminstone, men för varje timme allt mer i moll) dinglande mot bröstet. Jag ska inte säga att det saknas själ, det vore alltför kategoriskt. Allt som lever har själ.

Men allting här verkar så jävla praktiskt, så rätvinkligt, funktionellt och kantigt. Ge mig onödiga krumsprång, bus och impulser för böfvelen! Men det enda bus jag hittar är destruktivt, maniskt graffiti – och stadsfinansierade väggmålningar.

Tanken som slog mig, den möjliga, potentiella kopplingen som uppstod i min fantasi under den här fotopromenaden var, att den som tyngs av skuld kanske inte riktigt tillåter sig bus och krumsprång. Den som tyngs av skuld vill göra rätt för sig, varken mer eller mindre. Man vill följa räta linjer, och vara säker på att man går kortaste vägen till en funktionell målsättning. Att plötsligt tala om skönhet, lust och fritt skapande – annat än i rent produktiv mening – kanske känns… förmätet?

Jag menar inte att jag tror att tyska människor går och tänker såhär. Vad jag funderar på är om det finns sådana drag invävda i kulturen – omedvetet, som all kulturell prägling. Om det följer av att födas, leva och bo i flervånings gipstält med akustik à la resonanslåda, byggda i hast för att skyla ärren efter det ofattbara…?

Som sagt – jag fantiserar. Det är väl ett tafatt försök att känna in och förstå miljön omkring mig. Det där som jag aldrig lyckas få grepp om.

08 februari 2011
av Jenny
Inga kommentarer

Pfffffffffff…

…känns det som idag. Som en uppblåst ballong man släpper iväg så den susar runt i rummet några varv innan den, platt och sladdrig, pyser ihop i ett hörn.

Ni minns sova-mer-projektet jag skrev om häromkvällen? Jo, alltså – jag gick och lade mig tidigt igår, läste en stund och däckade raskt efter att jag släkt lampan. Och Sleep-appen på telefonen blinkade så tjusigt 7 timmar och 18 minuter i morse. Å andra sidan har jag sovit som en kratta i alla fall – mardrömmar, vaknat, vänt och vridit. Jojo. Människan spår och Gud rår – som nån sa.

Och idag tillbringades dagen i soffan med varm vetekudde mot dumryggen som behagat vakna och göra väsen av sig – med förnyade krafter. Vetekudde är bra – fast det är eländigt att behöva den.

Nåväl. Imorgon är en annan dag – som nån sa…

07 februari 2011
av Jenny
6 kommentarer

Recension: Tales from outer suburbia av Shaun Tan…

(…och så lite om noveller/kortprosa och pixiböcker.)

”Jag är i en novellperiod just nu” SMS-ade väninnan – ungefär samtidigt som jag med febrilt darrande händer slet upp bokförsändelserna som väntade på mig i Småland. Noveller, noveller, noveller – ett myller av brokiga noveller! Jag är också i en novellperiod just nu – skulle man kunna säga. Frågan är om jag inte egentligen alltid varit det…

Problemet med noveller är att det verkar så enkelt att skriva noveller – några sidor ba, så ere klart sen. Så skrivhugade som inte ger sig på Den Stora Romanen (Träffade för övrigt en person idag som skriver på sin första roman: 700 sidor fantasy, men han kunde inte riktigt svara på om han snart var klar eller inte…!) skriver gärna noveller. Och är de tillräckligt kända – för något annat – får de dem utgivna hur usla de än är, för förlaget listar givetvis ut att ett känt namn säljer, no matter what. Det faktum att något är utgivet borgar med andra ord inte nödvändigtvis för någon slags kvalitet. Sant vad gäller romaner – men jag vill påstå ännu mer sant vad gäller noveller.

Länge har ju noveller nu ändå varit hopplöst fall på bokmarknaden – fast härförleden läste jag en artikel om kortprosans ljusnande framtid, och jag hivar givetvis raskt fram vimpel och vuvuzela och hejar på. Mer noveller åt folket!

(Under barnbokshelgen jag var på för snart två år sedan hade vi också en diskussion om just pixiböckernas status som bokvärldens verkliga bottennapp och lågbudgetskräp. Jag minns att jag tänkte med kärlek på min barndoms Pixiböcker och kände äkta harm över att denna fantastiska produkt inte förvaltas bättre…!)

Själv skulle jag med bultande hjärta fylla både handväskan och bokhyllan (Eller nej, den är visst sprängfylld redan. Hm…) med sinnrika Pixi-böcker för vuxna – gärna signerade Shaun Tan. Jag kan verkligen se hans berättelser blomstra och ta ut svängarna i ett modifierat Pixiformat för vuxna läsare – särskilt den slags berättelser som man finner i Tales from Outer Suburbia, en av de många böcker i kortberättelseformat som väntade i mina Adlibrislådor. Men mer om den lite senare!

Noveller – om jag får ge mig på att karaktärisera en riktigt bra sådan – ska vara högkoncentrerade läsupplevelser, med hög känslomässig närvaro och oktanhalt – för att lyckas göra på några få sidor, vad en roman behöver flera hundra sidor för att åstadkomma. Få noveller lyckas med det. Många verkar ge sig in på att skriva så lösryckt och eteriskt världsfrånvänt som möjligt, för att avsluta med att lämna läsaren med ett så stort frågetecken som möjligt. Sådana ”oförlösta noveller” har jag mycket svårt för – samtidigt är miniromaner inte heller exempel på riktigt bra novellkonst.

Stephen King skrev i ett förord till någon av sina många novellsamlingar att en roman är som en lång relation, medan en riktigt bra novell ska vara som en kyss av en främling i mörkret. Jag gillar Stephen King, men tycker personligen att hans romaner är betydligt bättre än hans noveller. (Undantag finns, men karln skriver ju så sabla mycket, så det ska till statistiska analyser för att komma någon vart med bara hans digra utgivning…!)

Fast just vad gäller noveller håller jag med honom till hundra procent – det är precis sådana noveller jag vill läsa. Och helst skriva… Men det är en annan historia.

Och det är sådana texter Shaun Tan skriver – och illustrerar. Tales from Outer Suburbia är en fullständigt underbar bok. Han leker hejdlöst med vår föreställningsvärld, både i ord och bild – och lyckas skapa en helhet som är trovärdig, fast den egentligen är minst lika bisarr och främmande som den värld som skildras i The Arrival. Jag förväntade mig en barnbok när jag köpte den – och visst får man den känslan när man tittar på omslaget? Men jag vet ändå inte om det här är böcker för barn – några av dem skulle nog gå att läsa för barn, men jag tvivlar på att de skulle bli så begeistrade i dem. Några av dem är definitivt avsedda för vuxna ögon – och vuxna tankevärldar. Ändå skildrar Tan sin fantasivärld ur ett barns perspektiv – han talar helt enkelt till barnet inom var och en av oss. Kanske är det därför jag finner boken så magisk – den går rakt in i hjärtat och väcker något som slumrar där inne.

Det är en gåva att kunna berätta med både ord och bild som Tan gör – och han är mästerlig på att skapa helhet mellan ord och bild. Och som sagt… Jag kan verkligen se hans lekfulla värld komma till sin rätt i ett ”Pixi-format”, som ett litet tittskåp i ord och bild – på fickan. Jag skulle alla gånger ha en i varenda väska och jackficka jag ägde – samt köpa till varenda människa jag känner, förstås. Ack. Läs Shaun Tan, vänner. Era liv kommer att bli rikare – flera dimensioner rikare!