02 augusti 2017
av Jenny
1 kommentar

En målsökande robot reflekterar: Om att komma i mål

Tänk dig att du under lång tid varit på väg någonstans, och att det varit viktigt för dig att komma dit – så viktigt att resan lagt allt annat i glömska och skymundan.

Men när du väl kommer fram känner du inte igen ditt mål – det ser inte ut som du tänkte dig det, känns inte som du trodde att det skulle – och det tar en god stund innan du ens inser att du är framme. Och när du väl är där, minns du inte längre vad det var som var så viktigt med att komma dit, eller vad du ska göra nu när du är där.

Ett klassiskt antiklimax – jag tror att vi alla hamnar i en liknande sits då och då. Det hör liksom livet till. No big deal, egentligen.

Men det är svårt att ladda om i förvirringen som uppstår i en antiklimax. Det är en känslomässig whiplash – från att i god marschfart veta precis vart man är på väg, till ett plötsligt tvärstopp och en fullständig desorientering.

Men vad i…? Tjahapp… Och nu då…?

(Någonstans uppstår också ett vagt men gnagande envist tvivel kring hur vettigt det egentligen var att fokusera så hårt på det där målet, när det nu uppenbarligen inte var lika himlastormande och världsomstörtande fantastiskt på nära håll, som det jag fantiserat om på avstånd. Man skruvar en smula på sig, och tvingas ifrågasätta sina prioriteringar.)

Det blir tydligt, inte minst i den där desorienteringen, hur enkelt och skönt det är att ha en tydlig riktning och veta precis vart man är på väg. Kunna koppla bort alla system utom den inre målsökande roboten och bara köra för guld och gröna skogar. Mana sig själv i sporrsträck och känna den bildliga fartvinden i håret och själen och överallt. Det är en mäktig känsla, att få använda sina krafter fullt ut.

Jag kan inte låta bli att tänka att det är baksidan av devisen om att ”resan är resans mål” – det blir svårt att finna en triumf i själva målet då, och genast man kommit fram uppstår lusten att ge sig av igen.

Frågan är bara – vartåt, den här gången?
(Och samtidigt – om man alltid är på väg, när ska man då hinna komma fram…?)

***

Sådant kan jag filosofera kring en tidig semestermorgon på en balkong ovanför en kanal i norra Italien, medan fiskebåtarna puttrar förbi och svallvågorna kluckar mot kajkanterna. Än är det behagligt svalt och myggen har ännu inte vaknat och vädrat frukost i form av bara turistben, bara en liten gråsparv som hoppar nästan lika högt som jag när vi upptäcker varandra. Det blir en varm dag idag.

01 augusti 2017
av Jenny
1 kommentar

Det här med att blogga

För flera veckor sedan fick jag en räkning för webbhotellet den här bloggen ligger på. Den var på nästan 1000:- och jag räknade snabbt ut att med det senaste årets postningsfrekvens kostar varje inlägg 80 kronor, bara i hotellavgift. Så frågan uppstod: Är det värt så mycket pengar, eller inte?

Under några dagar funderade jag på om jag skulle betala eller helt enkelt, mal endlich, lägga ner bloggen. Tillfrågade i bekantskapskretsen tyckte att ”jo, men det är klart att du ska ha den kvar”, några för att bloggen är trevlig att läsa, andra med hänvisning till ”det fria ordet”.

Hm.

Till slut betalade jag räkningen mest för att sista betalningsdatum närmade sig fortare än jag närmade mig någon slags beslutsamhet. Jag var ganska klar över att 12 stycken 80-kronorsinlägg per år inte känns försvarbart, vare sig ekonomiskt eller på något annat sätt.

Men någonstans i mig finns ju ändå en ”vilja att vilja” blogga igen. En längtan tillbaka till skrivlusten och flödet jag hade förr.

***

För många år sedan stämde jag högt och hjärtligt med i kören om sociala medier som världens intellektuella och ideologiska frälsning. Gick all in och trodde verkligen att det här var Svaret, oavsett vad frågan var. Sociala medier var verklighetens 42*, varken mer eller mindre. (*Referens: Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. För den som till äventyrs inte känner till att 42 är svaret på Livet, universum och allting.)

Och sociala medier har verkligen förändrat världen. Utan sociala medier skulle smarta telefoner inte vara hälften så intressanta som de nu är – enbart möjligheten att betala räkningar på bussen skulle inte vara tillräckligt för att få folk att betala 8000 för en telefon och lika mycket till för en surfplatta med liknande gränssnitt i en något större skärm. ”Rational man” är en myt, vi funkar inte så.

Ge oss däremot möjlighet att se vad Fia i parallellklassen på gymnasiet åt till frukost idag, eller att hjärtmarkera en aldrig sinande ström av söta hundbilder/filmklipp när vi hålögda åker hem från jobbet om eftermiddagarna, så blir det liv i liket, och fritt blås i plånböckerna.

(Missförstå mig inte nu – jag är själv en ohejdbar frukostinstagrammare och uppskattar med stor kärlek att ha vänner som delar söta hundklipp när jag som bäst behöver dem.)

Det är inte storheten i sociala medier-revolutionen jag vänder mig mot – jag har ögon i skallen och är fullt kapabel att se att världen gått vidare sedan webben blev social i vid mening. Men den ideologiska riktningen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Klickbetesdramaturgi, kvantitet över kvalitet – herregud är det ens någon som känner igen en bra text längre? (Se för övrigt även mitt förra inlägg, bokrecensionen av Simma med de drunknade) – och ett öronbedövande brus av existentiell längtan att bli sedd, att skapa sig själv genom likes, views och followers. Vår tids självförverkligande är kvantifierat.

(Jag lovade mig själv att inte fastna i min gamla vanliga sociala medier-rant. Oops.)

Och nej, det är inte dit jag vill.

***

Men då kan man ju fråga sig vad jag prompt ska ha ut texterna på webben för, om jag nu inte gillar sociala medie-normatiken och allt som följer med den? Kan jag inte bara skaffa mig en bok att skriva i? Eller öppna ett worddokument…?

Grejen är att JAG gillar att ha mina texter tillgängliga och sökbara på webben.

Jag tänker rätt ofta: ”Men vänta nu – har inte jag skrivit om det där?” En sökning i bloggen, och visst tusan har jag det, där ligger det ju. I en anteckningsbok eller worddokument skulle jag aldrig hitta det. Flera år gamla tankar och reflektioner, redo att tas upp igen om jag vill, vändas och vridas på på nytt, med de perspektiv jag har nu. 15 års bloggande, varav sju på den här adressen. Jag kan inte bara lägga ner och trycka på ”Delete”.

Problemet har uppstått när jag gett mig på att försöka målgruppsanpassa, följa sociala medierkoden. ”Att skriva på webben är att skriva för publik” hette en kurs jag gick en gång. Och jag försökte verkligen – hey, jag kan ju skriva. Men det var där jag tyckte att bloggandet förlorade en dimension för mig själv – det där som egentligen var grejen med att blogga från början: Att jag faktiskt kunde skriva och brodera ut mina tankar precis hur jag ville; utan regler, utan anpassning, utan utvärdering och resultatkrav. Den där friheten. Det är den jag saknar – den jag vill tillbaka till, och som utgör värdet jag betalar min webbhotellavgift för.

Läser just nu en kursbok till höstens kurs i affärsstrategi. Ett nyckelkoncept i boken är att värde inte är något företaget ensamt gör och levererar. Det synsättet hör till det industriella, numera förlegade, paradigmet. Värde samskapas i ett komplext system av leverantörer, produkter och tjänster – och med utgångspunkt i kundens värdeprocess. Det vill säga: utgångspunkten är vad slutanvändaren själv kan göra med produkten/tjänsten.

För många är värdet av att använda sociala medier att det utgör en effektiv megafon, en möjlighet att bli sedd och hörd, skapa sig en identitet, kanske tjäna sig en hacka eller sju. Det är de kunderna som står för ”vidden” i strategin.

För egen del tänker jag på The Long Tail – teorin som var så i ropet för några år sedan, om att extremt nischade produkter kan finna sin marknad genom webben och de sociala nätverk som växer fram där. Mitt värde ligger i att vara en liten liten prick längst ut på den där svanstippen.

När NASA skickade upp rymdsonderna Voyager I och II på 70-talet, var de försedda med varsin LP-skiva av guld, innehållande bilder och ljud som beskriver livet på jorden. Wikipedia beskriver skivorna som ”ett slags flaskpost till andra former av intelligent liv i universum” men också att skivorna nog mer ska ”ses som en symbolhandling än ett seriöst försök att komma i kontakt med utomjordiskt liv” med tanke på att två små sonder i rymden har rätt risiga odds att faktiskt finna (eller bli funna av) intelligent liv i rymden.

Där någonstans känner jag igen mig. Eller, där någonstans vill jag placera min ”bloggstrategi”: Syftet, och det egentliga värdet, utgörs av min frihet att skriva, utan regler och mottagaranpassning. Dit näsan pekar, mina egna verbala flavour-of-the-day. Det finns så många plattformar för att få spridning på texter gjorda och anpassade för konsumtion – just den här plattformen kan gott få vara min egen.

Utöver det utgör bloggen mest en symbolhandling för att en dag kanske, mot alla odds, finna någon obskyr prick där ute, som roas och fascineras av samma saker som jag.

En liten, liten prick längst ut på svanstippen, som sagt.

***

Så. Nu har jag den här bloggen i åtminstone ett år till, med en ambition att hitta tillbaka till den där skrivlusten – ”värdeprocessen” – som en gång var min egen, men som jag tappade bort längs vägen. Det här blir en plats för det ofärdiga, det pågående – lösa trådar i en färgsprakande bildväv utan tydligt motiv. Trådar från en tid till en annan, teman som får komma igen och mönster som kanske – eller kanske inte – blir tydliga till slut.

En blogg som skrivs för skrivandets skull, för frihetens och skrivglädjens och skribentens eget höga nöjes skull. Samt möjligen som en symbolhandling. Och sådana ska ju som bekant aldrig underskattas.

28 juli 2017
av Jenny
Inga kommentarer

Recension: Simma med de drunknande av Lars Mytting

Igår läste jag ut en av semesterns första böcker: Simma med de drunknade av norske Lars Mytting. Jag hade fått boken rekommenderad, den skulle vara en ”fantastisk berättelse” – och det står också i blurbarna utanpå boken: ”…en alldeles fantastisk släkthistoria”. Men jag är kluven, och vill inte ge den mer än tre stjärnor, trots att jag plöjt den och fängslats av den och nog är den första att hålla med om att berättelsen, i sig, är riktigt bra. Det är berättandet som har sådana brister att jag känner mig kluven till helheten.
Den första delen av boken, som beskriver huvudpersonens tillvaro med sin farfar på potatisgården, är riktigt bra. Här känner författaren sig hemma, här finns en karghet som han verkar känna sig bekväm i och beskriver med stor kärlek. Det finns vissa språkliga stolpigheter, men jag kan ärligt talat inte säga om det kommer från författaren eller från översättningen.

Det är när berättelsen lämnar den slutna kargheten på gården, först för att släppa in huvudpersonens kvinnliga motkaraktärer, senare för att huvudpersonen själv ger sig ut i världen för att söka sin historia, som det blir märkligt. Jag har svårt att exakt sätta fingret på vad det är, men kvinnorna beskrivs som någon slags mystiska väsen, obegripliga och oberäkneliga, men å andra sidan spelar det ingen roll, så länge de vill ligga med huvudpersonen – och det vill de ju.

I ljuset av dessa märkligt ytliga kvinnokaraktärer, börjar jag även ifrågasätta huvudpersonen själv. Han problematiseras lika lite som kvinnorna, framställs som en genomgod hjälte som med alltigenom ädla motiv. Jag börjar också fundera på den psykologiska grundheten i att utforska vad det gjort med honom att växa upp utan sina föräldrar – det beskrivs som en saknad, som bleknade minnen han försöker få tag i, men det finns ingen problematik i det, inga karaktärsdrag som präglats av detta det mest fundamentala berövandet ett barn kan gå genom. När huvudpersonen börjar forska i sin släkthistoria räcker det med ett namn, så är han nöjd: Mamma. Morfar. Inga ifrågsättanden, inga tvivel, ingen känslomässig distans, bara ett konstaterande och så var den pusselbiten på plats.

Detta blir för mig helt enkelt inte trovärdigt. Det är för grunt, jag köper det inte.

Min känsla när jag läser boken är att förlaget har fått ett förbannat bra råmanus, men inte gjort sitt eget jobb inför publicering. Manuset skulle ha behövt en skicklig förlagsredaktör (eller lektör heter det kanske?) som gått genom manuset och hjälpt den debuterande författaren att fördjupa och nyansera där det behövs – men istället har man hällt råmanuset rakt ner i printformen, tryckt ut och börjat kränga böcker. ”Äh, folk märker ändå ingen skillnad.” Nej, de flesta märker kanske ingen skillnad. De flesta köper nog berättelsen som den är, läser förbi de psykologiska bristerna och ytligheten och lägger pocketen på sophögen när den är utläst, som den billiga konsumtionslitteratur det här nu blev. Men den hade kunnat bli så mycket bättre, med enkla medel hade det här manuset kunnat bli riktig litteratur.

Litteratur som konsumtionsprodukt är en gammal käpphäst för mig – jag kan helt enkelt inte förlika mig med att litteratur ska värderas med enbart hjälp av marknadskrafter. Säljer det så är det bra, gott så. För jag tror att kvalitetsbristen gör något med oss, vare sig vi märker av den eller ej. Jag tror att den bidrar till att utarma våra själar, som en alltför hårt odlad jord. Konstgödsel räcker bara så långt – men till slut vet vi ingenting annat.

Så. Boken får tre synnerligen kluvna stjärnor, varken mer eller mindre.

27 mars 2017
av Jenny
Inga kommentarer

Blogg100, dag 27: Om spinnande infernon, käpphästar och prestationszoner

Som sagt. Det var inte såhär jag föreställde mig mitt Blogg100-fuskande, med flera veckor mellan inläggen. Några texter i veckan skulle jag posta, hade jag tänkt – inte alltid långa, men alltid eftertänksamma, reflekterande och baserade på allt som rör sig i huvudet – för det gör det. Konstant, på gott och ont.

Istället fick jag ännu en påminnelse om det inferno jag valt att leva i. För ja, jag har valt det själv, och jag väljer om det varje gång jag bemöter mina tvivel med eftertanke – jo, jag vill faktiskt göra det här, hur galet det än är. Men sen glömmer jag igen, infernot spinner så snabbt att jag faktiskt inte hinner fundera på det – jag åker med, försöker andas där jag kan, hålla tempot och INTE. TAPPA. TAGET. Slinter jag så dör jag. Simply put.

Just nu är det dags för deadline, en liten rackare som ska in nästa onsdag. Liten – men SVÅR. Folk frågar mig, men allt jag kan svara är att jag inte heller fattar – inte uppgiften och inte litteraturen heller, och ska sanningen fram är jag inte säker på att rapporten jag valt att skriva om var så himla väl vald, fast examinatorn gett sitt ystra bifall. Så egentligen kokar det väl ner till att jag egentligen inte förstår uppgiften – och å andra sidan har jag varit med så länge nu att jag inser att det inte tjänar något till att mejla examinatorn och fråga, jag lär ändå inte bli klokare av svaret.

Klokast lär vara att skriva ihop något, om det så blir det sämsta jag skrivit, lämna in och invänta feedback från examinatorn. SEN kan jag komplettera, om det behövs.

En tidigare kollega kallade mig en gång för många år sedan ”kompromisslös”, och jag lär väl aldrig få veta vad han egentligen menade med det. Men det ligger något i det på så sätt att jag håller mig med ett helt stall käpphästar. En av dessa är att vår samtid är så förb… rädd att göra fel. Vi säger att vi ”lär av våra misstag”, men i själva verket vågar vi inte riktigt ta ut svängarna bortom bekvämlighetszonen – som i det här fallet ofta sammanfaller med en prestationszon, ett område där vi vet att vi klarar att prestera.

Jag säger att det där hämmar oss. Det gör att vi klarar att prestera med det vi har, här och nu – men vi kommer aldrig någon vart. För att utvecklas måste vi kunna kliva över stupet och lita på att vad som än händer – oavsett om vi flyger eller faller – så blir det bra. Det ordnar sig.

Tarotkortet The Fool, Dåren, som muntert kliver ut i det okända, med just den sorts naiv tillit som vår tid lider sådan förtvivlad brist på.

Jag tycker generellt att vi idag är duktiga på att prata om vår tillåtande attityd, lärande kultur och utrymme för olikheter. Men alltför ofta ser jag fall då vi agerar precis tvärtom, och den som inte presterar ”rätt” snabbt blir paria och åker ut i kylan. Istället för att samlas, och gemensamt lära och utveckla det som kanske är fel, kanske bara annorlunda, dömer vi ut och bort och stänger dörren om det trygga ”korrekta”.

Min erfarenhet är, att jag aldrig lärt mig så mycket som de gånger – kurser eller andra sammanhang – då något blivit fel.

Ett klassiskt exempel från min (dåvarande, dock höggradigt relaterad till min nuvarande) arbetsplats är den gången då en informationskampanj gick snett och kundtjänsten blev fullständigt nedringd av kunder som undrade ”vad tusan?”.

Det blev ”all-hands-on-deck” för att svara i telefonerna, och det VAR verkligen ALL hands. Generaldirektören satt mitt emot mig i kontorslandskapet och svarade i telefon med stor inlevelse och engagemang. Jag minns inte vilket år det var, men säkert närmare 15 år sedan och fortfarande en av de där händelserna jag minns och reflekterar över ibland. Jag var både ung och ganska ny på jobbet, men jag var inte den enda som efteråt hävdade att det där hade varit ganska häftigt – trots att det var en slags kris som inträffat på grund av att någon haft lite otur när de tänkte.

Problemet är, tror jag, att vi lätt kan räkna ut vad krisen kostade – men vi har inga ekonomiska modeller för att värdera det vi lärde oss, eller den kulturbärande berättelsen som många av oss bär med oss än idag. Hur många kronor och ören är den värd?

Det här funderar jag på, medan jag kämpar med obegriplig litteratur och en abstrakt kursuppgift och alltmer inser att den här gången kan det blir en av de i särklass sämsta texterna jag någonsin skrivit, alla kategorier, som jag till slut skickar in för bedömning.

Men det är okej. Alltid lär jag mig något.

20 mars 2017
av Jenny
Inga kommentarer

Blogg100, dag 20: Mental mjölksyra

Det är som en pendelrörelse, beslutet att plugga halvfart utöver heltidsjobb. Eller motivationen för det där beslutet, rättare sagt.

Det är inte så att jag ändrar mig egentligen, jag vet varför jag gör det jag gör och jag står fast vid det jag bestämt mig för. Men herregud vad jag önskar mig tid att bara kunna få vara lat ibland… Slippa ha dåligt samvete för helger då jag bara inte orkar läsa en rad, slippa ha framförhållning och kalkylera med hur mycket tid jag har/kommer att ha fram till det ena eller andra seminariet, hur långt jag måste ha hunnit jobba i varje vecka för att ligga i fas med deadline. Ha råd att vara lite slarvig med min tid.

En pendelrörelse, som sagt. Ibland har jag flow och det går hur bra som helst – ibland… Jag har aldrig sprungit ett maratonlopp (ärligt talat aldrig sprungit längre än 5 km), men jag föreställer mig att det här är lite som kampen mot mjölksyran under ett maraton. Man kommer in i en andra andning och tröttheten/mjölksyran försvinner, ger en utrymme att andas, leva och till och med flyga fram.

Och sen slår den till igen, när man minst anar det och inte har något att sätta emot. Mjölksyran. Tröttheten.

Just nu är en sån period, när jag känner hur jag går på batteriångor och ren vilja. Jag har en halv inlämningsuppgift och en uppsats kvar att skriva, sen är det sommarlov. 74 dagar. Bit ihop nu. Kör. Lite till. Inte ge upp nu. Inte när du kommit så här långt. Lite till kan du. Lite till.