Det där med insomnia är ingenting jag rekommenderar. Särskilt när man just konstaterat att man är sliten och behöver vila verkar det ju dumt att hålla på och vakna på nätterna och inte kunna somna om. Bah – jag trodde det var slut med sånt där trams numera! Men här sitter jag alltså. Har redan varit vaken i en och en halv timme – envist försökt somna om, men lika envist vägrar hjärnan stänga av och ställa in sig på vila igen.
Det som maler mest av allt just nu är att äldste sonens lärare – som vi trodde skulle bli lillsonens lärare i höst – slutar på skolan. Det är, har jag upptäckt, just en sådan händelse som sätter tillvaron i gungning när man är utlandssvensk i en skör såpbubbletillvaro. Hon har varit fantastisk – en klippa i det turbulenta hav som varit vårt första år utomlands. Trygg, rak, tydlig – och med ett oändligt tålamod. Jag hade önskat lillsonen att få ha henne också, som balsam för hans själ som ännu inte riktigt funnit sig till rätta här.
Jag har ingen aning om vem som kommer i hennes ställe. Det blir säkert en bra person. Och det är ”bara” förskoleklassen – lillsonen kan ta två år på sig att gå genom det året om han vill, han är ju faktiskt bara fem. Men för mig är det en otrygghet. Igen.
Det är lite med otryggheten som med insomnian; här gick man omkring och trodde att man var klar med den, så slår den till igen – när man minst anar det…!
Jag unnar henne allt gott, det gör jag verkligen. Om hon vill pröva vingarna på en större skola i ännu ett nytt land ska jag skicka med henne mina varmaste och uppriktigaste lyckönskningar. Barnen som kommer att få ha henne på sin skola kan jag bara gratulera – hon är just den slags lärare man behöver när man flyttat utomlands och allt är konstigt omkring en.
Men nu känns det faktiskt lite konstigt här igen.