05 juli 2011
av Jenny
2 kommentarer

Einmal Wochenmarkt – och så en söt-grotesk-söt film

Nej, någon ordentlig bloggpost blir det inte idag heller – vi har kärt besök från Sverige, och har ägnat dagen åt parkhäng på lekplatsen, och sightseeing på Isemarkt, som är en del av Hamburg som jag möjligen har nämnt någon gång, men inte pratat så mycket om, men som ändå är en del av den här stan jag gillar: Det är stans största ”Wochenmarkt”, alltså veckomarknad, där man säljer allt från grönsaker, kött, fisk och bröd, till smycken, kläder, antikviteter och begagnade (tyska) böcker.

Det är ganska trevligt – åtminstone tycker jag det, och bestämde mer eller mindre enväldigt att det var roligare att visa än Rathaus eller Hamburg Hafen med sin myriad av kranar, lastfartyg och godscontainrar… Vi strosade omkring ett tag, jag köpte blåbär och körsbär och ruccola och kände mig väldigt pittoresk.

Rätt som det är studsade en man fram ur folkvimlet och gav barnen varsin fin croissant. (Han jobbade alltså i en bagerivagn på marknaden, ska tilläggas, och det här var just vid stängningsdags. Inget konstigt med det alltså, bara trevligt!) Han frågade om vi var skandinaver, och jag svarade att vi var svenskar – och då förklarade han på något rostig, men fullt begriplig, svenska att han bott i Sverige en gång för länge sedan, nära Karolinska sjukhuset. Sedan studsade han tillbaka genom folkvimlet, till sin bagerivagn.

***

Hursom helst – det var egentligen inte det jag tänkt berätta, utan jag hade tänkt visa en trailer till en film som gick på tysk TV häromkvällen, och som vi till stor lycka spelade in åt barnen:

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=O7G5Cr7_xNA’]

Den heter My neighbor Totoro och är gjord av Hayao Miyazaki, som gjorde Spirited away för några år sedan. Det pratades mycket om den filmen när den kom – men jag såg den aldrig. NU är jag förstås sugen på att göra det…! My neighbor Totoro är en söt berättelse om två systrar och deras granne – en stor, hårig skogsvarelse vid namn Totoro. En mycket söt berättelse som sagt – och bisarr på det sätt som är så typiskt japanskt. Det är en grotesk twist mitt i det söta, och så ytterligare en twist åt det gulliga, mitt i det groteska. Se kattbussen i trailern, tillexempel. Och Totoro själv, förstås.

Filmen har några år på nacken, jag är säkert sist i världen med att ”upptäcka” den. Men om det till äventyrs är någon mer än jag som inte sett den förut, så rekommenderar jag den varmt. För små barn – och stora.

04 juli 2011
av Jenny
1 kommentar

Inte bara Kalles och knäckebröd

Om ni undrar vad en exilsvensk ber goda vänner ta med sig när de kör söderöver och erbjuder bagageplats, så kan det här exempelvis vara sånt man ber att få langat över gränsen. Böcker (sisådär en 11-12 kilo), Yes diskmedel, Ögonblink kakao (jag har försökt baka med tysk, bleksiktig kakao, och det stämmer bara inte med proportionerna i mina svenska recept…!), Biltemas dubbelhäftande tejp (jag tror att man måste vara pysselnörd för att förstå, faktiskt) och odubbade, svensktextade filmer.

Inte en endaste paket knäckebröd (finns faktiskt i matvarubutikerna här också) eller tub Kalles Kaviar (det köper vi på IKEA).

04 juli 2011
av Jenny
Inga kommentarer

Tre år och 6200×140 tecken senare

Idag för tre år sedan reggade jag mitt twitterkonto. Förvisso är det först senaste knappa året eller så som jag faktiskt använt twitter någorlunda regelbundet, och ytterligare något mer nyligen som jag börjat fastna ordentligt där – men ändå. Ett jubileum är ett jubileum och förtjänar åtminstone reflekteras över, om än kanske inte firas med tårta och bubbel.

Lustigt nog är twitter just nu mitt digitala stamlokus. Vem hade trott det? När twitter kom tyckte jag att det lät idiotiskt med 140-teckenbegränsningen. Vem fan får något vettigt sagt på 140 tecken?? Men tricket är att man kan få ganska mycket sagt på 140 tecken, om man använder dem väl. Det är inte alla på twitter som behärskar konsten, men – så är det ju överallt.

Från början försökte jag följa medienissar och webb-gurus och alla möjliga namn. Allesammans hade fyrsiffriga antal followers (och många gånger ett betydligt ringare antal som de själva följde tillbaka). Jag tänkte att 140 tecken är så lite, lätt att scrolla förbi om man inte vill läsa allt. Men tricket är att medan man scrollar förbi 200×140 tecken ointressant megafonbasunerat dravel från folk med mer trut än öra, så missar man alltid något litet, personligt som sägs mellan de där stora svulstiga proffstweetsen.

Så det som gör att jag numera hellre hänger på twitter är någon annanstans är att jag följer trevliga människor – som hänger på twitter i egenskap av människor. Det är som på Facebook, korta betraktelser över livet, vardagen och tillvarons i största allmänhet. Skillnaden är att på Twitter kan man följa vem man vill. Man behöver inte faktiskt känna den person man följer, man behöver inte bli ”godkänd” eller få tillstånd att följa – man behöver inte ens säga något om varför man följer (eller avföljer, bara en sån sak!).

Det påminner om min första tid som bloggare, back in the day – om det nu var 2001 eller 2002, mina anteckningar är luddiga på den punkten och arkiven har tappat bort sig lite. Men då var det så det var. Man följde folk man snubblade på, kommenterade, skrev egna blogginlägg inspirerade av det någon annan skrivit. Och det är ju så det ska vara. Twitter växte fram, tror jag, ur lusten att göra så – fast i mindre format. Skala ner textproduktionen, men behålla kontaktknytandet och det sociala utbytet.

Många missbrukar formatet till att ensidigt basunera ut länkar. Ytterligare andra missbrukar formatet till att lika ensidigt ironisera och göra sig lustiga över den resterande mänsklighetens alla fel och brister. Ingen av dessa blir långvariga i mitt flöde. Jag tror att det är därför jag fastnat. För att det är lätt att lägga till nya kontakter, som kanske med tiden kan bli nya nätvänner.

Och för att det är lika lätt att rensa bort sådant som bara stjäl syre från andra.

Men skål då tamejfan, i rosa imaginärchampagne. För tre år på Twitter. Och tre år till, om alla får leva och ha hälsan.

(Sen några dagar tillbaka testar jag Googles nya sociala plattform, Google+. Jag är inte hooked än, men det finns de som talar om G+ som ett ”djupare” Twitter, utan 140-teckenbegränsningen (på gott och ont, förstås) och ett smidigare diskussionsgränssnitt – men med samma lätthet att lära känna nya människor. Tja, varför inte? Jag bävar lite för att få ytterligare ett socialt ställe att hålla ordning på. Jag fick släppa min gamla favorit Plurk, för att jag helt enkelt inte hann med. Samtidigt… BLIR G+ nu en sådan tjänst som visionärerna tänker sig den – ja, då skulle den antagligen passa mig väldigt bra. Frågan är – vad måste jag rensa bort i gengäld?)

03 juli 2011
av Jenny
1 kommentar

”Kontakta banken”, jojo…

Man hittar en liten pensionspeng. Det är en gammal tjänstepension från ett kortare jobb jag hade en gång. Småslantar, men ändå. Pengen är placerad i obligationsfond, vilkens avkastning varje år med några hundralappar understiger fondens avgifter. Jorå, redan där kan vi fyra upp argumentationsmaskineriet till svavelos och gröna rökslingor ur öronen.

Men låt oss bara gå vidare. Jag har bestämt mig för att äntligen göra något åt det där. Även om det är en liten slant, så kan det komma att komma en dag då en liten slant utgör skillnaden mellan blodpudding och kattmat. Alltså – jag går in på bankens webbsida för att ta reda på en mejladress. Det är nådens år 2011.

Hos Telefonbanken, 0771-365 365, kan du göra alla dina bankärenden, till exempel handla med aktier, starta pensionssparande eller ansöka om bolån. Det enda du behöver är en telefon och en digipass.

En digipass är bankens koddosa för access till internetbanken. Jag har en sån, någonstans – men eftersom jag inte har något konto i den där banken (som företaget jag jobbade åt för en halv eon sedan, placerade alla anställdas tjänstepensionspengar i) längre, har jag ingen aning om vad jag hade för kod – och om den funkar längre, efter så många år. Dessutom kan jag inte ringa 0771-nummer. Om det är för att jag bor utomlands eller på grund av nån ”Sperrung” hos min tyska telefonoperatör minns jag inte, men det är grundligt uppkollat – det går inte.

Jag letar vidare efter en vanlig jävla mejladress. En bit ner på sidan står det:

Skicka e-post

Yes! Låter ju lovande, precis vad jag letar efter! Men icke – för sen kommer det:

På Internetkontoret kan du skicka frågor som rör dina bank- och försäkringsärenden.
Logga in på Internetkontoret för privatpersoner
Logga in på Internetkontoret för företag

Jag måste alltså logga in för att kunna skicka ett mejl. Logga in med ”digiboxen” som jag inte minns koden till. Jag följer länkarna, i hopp om att finna någon vilsekommen mejladress trots allt, men nej. Om digiboxen inte fungerar ska man ringa. Ett 0771-nummer.

Nåväl – det är ju trots allt 2011, självklart vet banken hur viktigt det är att finnas i sociala meeeedier:

Kundservice på Facebook, vardagar 8-22.

Vet ni hur det funkar? Jo, banken har en så kallad företagssida på Facebook, där man kan ställa sina frågor i ett öppet flöde. Förutsatt, förstås, att man först har ”gillat” sidan. Vad tror ni? Gillar jag den här banken? Vill jag inför mina 228 facebookvänner låtsas att jag gillar den här banken, låta den rymmas ens i ett litet, flyktigt skrymsle av mitt personliga varumärke?

Skulle inte tro det.

Till slut fick jag skicka banken en tweet. Den löd: ”Jag har en felplacerad pensionsförsäkring jag behöver göra nåt åt, har ingen tillgång till SEB-kontor och kan ej ringa 0771-nr.” De svavelosande tiraderna fick inte plats i 140-teckentexten, vilket väl var lika så gott det.

Vilken slags svar jag kan hoppas få på min tweet törs jag inte ens fundera på. Ett av svaren i ”kundservice”-flödet på Facebook inleddes: ”Jag förstår att du är frustrerad för den tuffa situation du hamnat i och jag vill beklaga för de problem det medfört för dig.” – vilket fick min interna floskelsensor att vrida sig i smärtparoxysmer. Har vi verkligen inte utrotat den sortens ihåliga kundtilltal än?

Bah. 2011 va? Man kanske skulle ta fram gåspennan och författa ett brev med lacksigill, att befordra med lakej till banken istället. En pergamentrulle, månne? För de moderna kommunikationsmetoderna fungerar definitivt inte tillfredsställande hos den banken.

29 juni 2011
av Jenny
4 kommentarer

Ett passande slut på Mr Y

Jag har redan berättat att jag valde den här boken helt på måfå, en kollega undertecknar sina nätkommentarer med nicket Mr Y, och det var i princip det som fick mig att vända på boken och läsa baksidan. Där stod om en antikvarisk bok som bär på en förbannelse, om en försvunnen professor och därtill utlovades anrättningen kryddas med agenter, sex och tidsresor. Jag väntade mig faktiskt inte Nobel-kvalitet – men ärligt talat… Det här kan faktiskt vara den sämsta bok jag någonsin ödslat min tid på att läsa.

Faktum är att jag ganska snart beslöt mig för att inte ödsla min dyrbara tid på att läsa den – den var bok nummer två som jag började läsa under semestern, men först som nummer fem, sedan jag plöjt genom hela den övriga medhavda läsprovianten, tvang jag mig att läsa ut eländet – i brist på bättre. Då hade jag dessutom redan vittjat hotellets bokhylla, men där fanns bara tyska och isländska (!) titlar.

(En av böckerna innehöll för övrigt en samling tyska porrnoveller, vilket jag var tvungen att garva lite åt – undrar om de som lämnat den boken där hade en trevlig semester, och önskade sina semestrande medmänniskor detsamma? Tyskar må verka förutsägbara på ytan, men rätt som det är blixtrar de till…!)

Nöden har ingen lag – följdaktligen läste jag ut berättelsen om Ariel Manto som i ena stunden är sexgalen för att i nästa anse att hennes sexaptit är självdestruktiv och smutsig. Författarinnan måtte ha läst en bok av (eller om) Sigmund Freud, konstaterar jag – med ögonen rullande åt den karikatyrartade huvudpersonen. Vad gäller berättelsen kan jag inte låta bli att undra vilken cocktail av sprit och ”magic mushrooms” som fick den att verka som en god idé när den klottrades ner på en barservett, och varför i hela friden ingen under hela skriv- och publikationsprocessen vaknade ur ruset och gnuggade fyllan ur ögonen länge nog att inse att det här faktiskt inte håller.

Det undermåliga språket ska inte helt skyllas på författaren – här måste översättaren blandas in i sörjan. Och förlaget, som inte förstod sig på att anlita en korrekturläsare. Stavfel, kommateringsfel, meningsbyggnadsfel, syftningsfel. Boken är som en flora över språkfel – en guide till hur man inte skriver. Det finns en felmarginal när det gäller översättningar och korrekturfel, jag menar översättare och korrekturläsare är också människor, alla gör fel ibland. Men den här boken… Här vore det nästan enklare att räkna de korrekta sidorna, sidor där vare sig författaren eller översättaren snubblat över sina egna verbala plattfötter – om någon nu orkat med sådana projekt.

Den här boken förpassas nu till den lokala pappersinsamlingen, på det att den må omvandlas till tyskt toalettpapper. Det känns på något sätt som det mest passande slutet på Mr Y.