Idag för tre år sedan reggade jag mitt twitterkonto. Förvisso är det först senaste knappa året eller så som jag faktiskt använt twitter någorlunda regelbundet, och ytterligare något mer nyligen som jag börjat fastna ordentligt där – men ändå. Ett jubileum är ett jubileum och förtjänar åtminstone reflekteras över, om än kanske inte firas med tårta och bubbel.
Lustigt nog är twitter just nu mitt digitala stamlokus. Vem hade trott det? När twitter kom tyckte jag att det lät idiotiskt med 140-teckenbegränsningen. Vem fan får något vettigt sagt på 140 tecken?? Men tricket är att man kan få ganska mycket sagt på 140 tecken, om man använder dem väl. Det är inte alla på twitter som behärskar konsten, men – så är det ju överallt.
Från början försökte jag följa medienissar och webb-gurus och alla möjliga namn. Allesammans hade fyrsiffriga antal followers (och många gånger ett betydligt ringare antal som de själva följde tillbaka). Jag tänkte att 140 tecken är så lite, lätt att scrolla förbi om man inte vill läsa allt. Men tricket är att medan man scrollar förbi 200×140 tecken ointressant megafonbasunerat dravel från folk med mer trut än öra, så missar man alltid något litet, personligt som sägs mellan de där stora svulstiga proffstweetsen.
Så det som gör att jag numera hellre hänger på twitter är någon annanstans är att jag följer trevliga människor – som hänger på twitter i egenskap av människor. Det är som på Facebook, korta betraktelser över livet, vardagen och tillvarons i största allmänhet. Skillnaden är att på Twitter kan man följa vem man vill. Man behöver inte faktiskt känna den person man följer, man behöver inte bli ”godkänd” eller få tillstånd att följa – man behöver inte ens säga något om varför man följer (eller avföljer, bara en sån sak!).
Det påminner om min första tid som bloggare, back in the day – om det nu var 2001 eller 2002, mina anteckningar är luddiga på den punkten och arkiven har tappat bort sig lite. Men då var det så det var. Man följde folk man snubblade på, kommenterade, skrev egna blogginlägg inspirerade av det någon annan skrivit. Och det är ju så det ska vara. Twitter växte fram, tror jag, ur lusten att göra så – fast i mindre format. Skala ner textproduktionen, men behålla kontaktknytandet och det sociala utbytet.
Många missbrukar formatet till att ensidigt basunera ut länkar. Ytterligare andra missbrukar formatet till att lika ensidigt ironisera och göra sig lustiga över den resterande mänsklighetens alla fel och brister. Ingen av dessa blir långvariga i mitt flöde. Jag tror att det är därför jag fastnat. För att det är lätt att lägga till nya kontakter, som kanske med tiden kan bli nya nätvänner.
Och för att det är lika lätt att rensa bort sådant som bara stjäl syre från andra.
Men skål då tamejfan, i rosa imaginärchampagne. För tre år på Twitter. Och tre år till, om alla får leva och ha hälsan.
(Sen några dagar tillbaka testar jag Googles nya sociala plattform, Google+. Jag är inte hooked än, men det finns de som talar om G+ som ett ”djupare” Twitter, utan 140-teckenbegränsningen (på gott och ont, förstås) och ett smidigare diskussionsgränssnitt – men med samma lätthet att lära känna nya människor. Tja, varför inte? Jag bävar lite för att få ytterligare ett socialt ställe att hålla ordning på. Jag fick släppa min gamla favorit Plurk, för att jag helt enkelt inte hann med. Samtidigt… BLIR G+ nu en sådan tjänst som visionärerna tänker sig den – ja, då skulle den antagligen passa mig väldigt bra. Frågan är – vad måste jag rensa bort i gengäld?)
