23 juli 2011
av Jenny
Inga kommentarer

En svart fredag för Oslo – och världen

Det blev en annorlunda fredag. Jag slog upp datorn för att meddela världen att El Maco var hemkommen med nytt moderkort och utan kostnad – och såg några första förvirrade tweets om Oslo.

Oslo? Vad händer i Oslo? tänkte jag. Lite naivt, som om ingenting ont kan hända i ett land där man äter gulebøy och ger varandra knuseklemmer.

Men ont kan hända. Till och med i Norge. En konstgödselbomb blåser ut regeringens kansli i centrala Oslo, och en galning utklädd till polis jagar och skjuter skräckslagna ungar på ett politiskt ungdomsläger på Utøya en bit utanför Oslo.

Och om man nu kan/ska rangordna onda handlingar – på ett sätt kan jag tycka att politiska institutioner rymmer ett visst mått av… låt säga ”exponering” för terrorism och andra våldsbenägna galningar. Det är hemskt – men måste ändå finnas någonstans i bakhuvudet när man jobbar i den politiska sfären. Men ett ungdomsläger…?

Jag skrev inte den här tweeten, det gjorde Maria Wetterstrand, men den är ändå ungefär vad jag tänker och känner:

För det spelar inte så stor roll just vilket parti det nu var som hade sitt ungdomsläger på den där ön – att ungdomar som samlats för att dela en lust och ett engagemang för att förbättra världen och samhället de lever i och en gång skulle ta över, möttes av kulor, våld och död… Det är ofattbart, fegt och förvridet.

Och så genuint, hjärtslitande tragiskt. Inte nog med att livet togs ifrån dessa barn – deras sista minuter i livet måste ha präglats av skräck och ångest. Samma skräck och ångest måste även deras överlevande vänner nu bearbeta – och leva med.

(Om jag menar att det är värre att mörda politiskt aktiva barn än att mörda andra barn? Nej. Men kopplingen mellan sprängningen av regeringskansliet och morden på ungdomslägret tolkar åtminstone jag som att de här barnen mördades just för sitt politiska engagemang, som symboler för ett politiskt system som attentatsmannen uppenbarligen hade något emot. Det är extra sorgligt – för de var ändå bara barn.)

Gärningsmannen är gripen. Det senaste jag hörde var att han sitter i förhör och att han kommunicerar med polisen. Under de närmaste dagarna kommer vi att få veta hans motiv, bakgrunden till de fasansfulla brotten. För honom finns det säkert ett motiv, ett skäl för hans handlingar som han säkert tror ska te sig lika uppenbara för oss andra som de är för honom. Men det enda vi kommer att förstå är det fullständigt hisnande slöseriet med människoliv.

Det blev en sorglig kväll. Inte alls en kväll då jag kunde glädjas åt min lagade dator och skriva tramsiga blogginlägg som jag tänkt, utan en kväll då världens fula sidor gjorde sig påminda.

Nåväl. En annan tweet som utmärkt sig under kvällen (skärmdumpen lånad från Nattens bibliotek) ska jag dela här, för att den pekar framåt och kanske, kanske visar att vi lärt oss något:

Ja. Det är lite skillnad.

***

Och ja, jag följde hela kvällen via Twitter och NRKs livesändningar på webben. Det är svårslaget på flera sätt – inte minst för mig som har svårt att hänga med i tyska nyhetssändningar. Någon gång kanske jag ska fördjupa det där – men det blir inte ikväll.)

22 juli 2011
av Jenny
Inga kommentarer

Recension – semesterlektyren revisited #2

”Griechenland” inledde så gott som dagligen de tyska nyheterna på den spanska hotell-TV:n (just sayin’) under semestern. Ekonomisk kris, sparpaket och knorr från resten av EU – inte helt obefogat heller. Själv läste jag om ett annat Grekland – Kallifatides Grekland. De ryms där båda två, de misskötta statsfinansernas land och människornas land.

Jag har inte varit i Grekland på många år, vi började åka till Italien istället – och nu Spanien. Jag vet inte om det är något med språken – grekiska är vackert, men fullständigt obegripligt. Italienska och spanska är åtminstone i någon liten mån dechiffrerbara, med hjälp av de rämnande resterna av gymnasiefranskan. Kanske är det det som gör att de länderna liksom kommer närmare…?

Albert Bonniers Förlag har varit noga med att trycka på försättsbladet att denna bok är en ROMAN av Theodor Kallifatides. Det är skitsnack – det här är inte alls en roman. Det är en krönika. En familjekrönika, en historisk krönika – på vissa sätt rent av en resekrönika. Men inte en roman.

Mödrar och söner blev den första bok jag läste av Kallifatides. Jag har tänkt ett ganska bra tag att jag vill läsa något av honom – inte minst för att det fascinerar mig att han skriver på svenska, trots att han har ett ”eget” språk att välja. Varför väljer man att skriva på ett annat språk än sitt eget? Hur bra kan det bli – på ett andraspråk? Jag tror att det är en kvarvarande yrkesskada som får mig att tänka i de banorna – när jag jobbade i översättningsbranschen var det ”lägsta” kvalitetskravet att översättarna skulle översätta till sitt modersmål, allt annat var fullständigt oacceptabelt.

Men Kallifatides böcker lovordas, just för det rika språket.

Mödrar och söner har ändå stått i bokhyllan och möglat ganska länge. Förra hösten tror jag att det var som jag hittade den i en 10-kronorslåda i en outletbokhandel i Växjö. Vald av slump, snarare än medvetet urval. ”Ah, Kallifatides, jamen honom har jag ju tänkt läsa, den tar vi.” Jag vet inte om jag medvetet skulle ha valt en krönika, faktiskt. Men jag är ändå glad att slumpen valde den här åt mig.

Det är en fin berättelse, men jag tänker att det också är en sådan berättelse som bara en ärrad och erfaren författare, som för länge sedan bevisat allt som finns att bevisa, kan skriva – och få utgiven. Såväl språket som berättelsen i sig är enkel, och på något sätt flyhänt. Jag tvivlar på att den är särskilt hårt efterarbetad – och jag påstår inte att det hade behövts heller. Tvärtom. Och jag tycker om den känslan. Det är som att läsa författarens anteckningsbok, just medan den skrivs.

När jag var barn fick jag lära mig att vara rädd om mina böcker, läsa fint och använda bokmärke. Bara onda människor viker hundöron i böcker, det var min fulla och fasta övertygelse ända tills jag var åtminstone… 25-30. Sen växte hornen fram i min egen panna, och jag började tillåta mig inte bara att vika hundöron i mina egna, med surt förvärvade slantar betalda, böcker – utan även att göra understrykningar och marginalanteckningar, om jag råkar ha skrivdon till hands när jag läser. Har jag inte det, då gör jag hundöron i nedre hörnet på sidan, för att markera: ”Här fanns något intressant, något att fundera mer över”.

Mödrar och söner är full av hundörade nedre hörn. Den kan alltså komma att återkomma – i helt andra inlägg.

21 juli 2011
av Jenny
2 kommentarer

Recensioner – eller semesterlektyren revisited #1

Jag har några böcker kvar att recensera sen Spanien-veckan – tänkte klämma in dem alla i ett inlägg:

Ingen av de här båda böckerna, No och jag av Delphine de Vigan och Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon gjorde intryck som motsvarade förväntningarna. Jag misstänker att det snarare hade med förväntningarna att göra än med böckerna i sig, för det var verkligen inget fel på böckerna i sig – båda välskrivna, väl berättade och skildrande personligheter utöver det vanliga.

No och jag handlar om 13-åriga Lou som lovar sin gräsligt stränge lärare att hålla föredrag om en ung hemlös kvinna, som hon ska intervjua. Allt det här säger hon utan att tänka – hon är rädd för sin lärare, men ännu mer rädd för att hålla föredrag, och hasplar ur sig ett ämne på måfå. Och sen – samma dag eller några dagar senare – råkar just No, en 18-årig hemlös flicka, fråga just Lou i människohavet på Gare d’Austerlitz om en cigg. Som av en händelse.

Jag måste erkänna – jag läste nästan hela boken och väntade mig en Bobby-vändning (länk till Youtube), att Lou skulle vakna och upptäcka att hon drömt alltihop… Men det är förstås jag det. Jag känner mig hjärtlös som inte blir mer berörd av den här boken än jag blir, men jag tycker att alltihop känns förutsägbart, bitvis direkt konstruerat.

Förra året läste jag Mats Ödéens Dramatiskt berättande – för övrigt på just samma spanska hotell som vi semestrade på i år! – och den tänker jag på nu, när jag försöker förstå varför No och jag inte riktigt når mig. Jag tror att det är just avsaknaden av ett dramatiskt berättande som gör att jag inte riktigt berörs av de Vigans bok. Det finns ingen tydlig konflikt, ingen uppbyggnad – åtminstone ingen som lyckas bära berättelsen dramatiskt. Lou beskrivs som ”överintelligent” och har det förvisso jobbigt hemma för att hennes mamma lider av depression – men det där utgör ingen konflikt i berättelsen, utan mer en genljudande mollsträng, en sorg som färgar berättelsen. Flera sådana finns – men jag hade efterfrågat ett berättartekniskt crescendo, åtföljd av en explosion! Eller åtminstone en liten puff eller nåt…?

Så nej. Jag blev inte så värst imponerad av den här romanen, fast jag rent av gått och sparat på den för att jag var så säker på att jag skulle älska den. Hm. Jag måste sluta göra sånt.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten är desto mer dramatiskt upplagd – och tekniskt en skicklig gestaltning av en autistik tonåring vars världsbild vacklar och faller samman. Som läsare blir jag frustrerad och måste ideligen påminna mig om att huvudpersonen har ett funktionshinder som gör att han reagerar och tänker och agerar som han gör – och just så kan mötet med autister vara.

Så det är en riktigt bra bok – men samtidigt jobbigt att läsa på grund av den där frustrationen. Jag kan också irritera mig på att själva berättelsen, händelserna som berättelsen bygger på, verkligen är oerhört besynnerliga. Det gör att boken förlorar i trovärdighet för mig – och jag kan känna att gestaltningen av huvudpersonen, som jag tycker är välgjord och väcker viktiga tankar kring hur vi människor bemöter annorlundaskap, skulle ha gjort sig bättre i en lite mindre bisarr miljö.

Kanske hade de bisarra händelserna och omständigheterna känts relevanta om boken varit skriven med mer humor – men det här är ingen humorbok, det här är en tragedi. En modern och angelägen relationstragedi. Och jag önskar att jag tyckt bättre om den än jag gjorde…

20 juli 2011
av Jenny
6 kommentarer

Välkommen till kupongklipparlandet!

Nu var det ju ett tag sedan jag klagade på tyska sedvänjor, så det är väl lika bra att de får sig en drapa innan jag drar på semester (och får dras med tyskar på Urlaub istället… Bara det blir en prövning – men mer om det i ett senare inlägg)!

Jag kommer ihåg när jag var barn, vi hade en gammal (ja, den var gammal redan på den tiden) tvåtakts Saab som måste tankas med oljeblandad bensin, vilken bara stod att finna på Esso-macken i Harlösa. (Hör upp nu govänner, det här är kulturhistoria på hög nivå!) Och på Esso-macken i Harlösa fick man klistermärken för varje si-och-så många liter bensin man köpte. Varje klistermärke motsvarade 25 öre – jag föreställer mig att mina föräldrar fick lösa in dem som betalning när de fått ihop ett häfte fullt med märken.

Detta var på 1980-talet, i Sverige.

Det här fick jag med mig från den tyska mataffärn – i måndags. ”Viel Spaß beim Sammeln!” va?

Och det är ingen engångsföreteelse heller – precis som i Sverige får man ju frågan i nära nog varje butik man handlar i, om man möjligtvis vill skaffa kundkort och få rabatt. I Sverige hade jag, i likhet med de flesta andra, en tjock trave plastkort i plånboken – så det händer fortfarande att jag glömmer mig och säger Ja-danke när de frågar. Jag måste vänja mig av med det där – för här innebär VIP-kortet bara att jag får såna här kupoänghäften och jävla klistermärken och ska ödsla min egen dyrbara tid på att sitta och klistra in märken…

Den här gången handlade jag ensam med barnen, vilket innebär att jag avstod från att beg en regelrätt svensk storhandling – vilket för övrigt är ett bra sätt att reta gallfeber på tyskarna. De ääälskar att reta upp sig likt mänskliga tryckkokare på svenskar som handlar som om ryssen stod för dörren, medan de själva antagligen skickar hemmafrun till affären för att småhandla åtminstone en 3-4 gånger i veckan.

Men som sagt, just den här gången handlade jag ensam med barnen, vilket innebar en mer modest inköpslista – och därmed fick jag ”bara” en cirka 3 decimeter lång remsa med klistermärken. Åtskilliga gånger när vi verkligen storhandlat, kanske efter en semester eller så, har vi funnit oss stå vid vår överfyllda kundvagn med en klistermärkesremsa på dryga metern – och troligtvis en rätt fåraktig uppsyn.

Jag vill ha mitt ICA-kort!

En annan intressant sak med att ”storhandla på svenska” i en tysk mataffär upptäcker man just vid kassabandet. En tysk kassa har ofta cirka tre meter band före kassörskan, och en knapp halvmeters yta efter. I början av vårt tysklandsäventyr, när jag med svetten pärlande i pannan stod och vräkte matvaror i kassar, under kassörskans och kringvarande tyska kunders suckar och menande blickar, undrade jag alltid ”Hur i höga håvete är det meningen att man ska göra det här då??”

Vid det här laget har jag räknat ut hur det ”är meningen” att man ska göra, fast nu har jag också mopsat till mig såpass att jag gör som jag vill i alla fall, och skiter högaktningsfullt i såväl suckar som blickar. Men den tyska sedvänjan är ändå rätt intressant – inte minst när folk börjar prata om tysk effektivitet brukar jag tänka på det här:

Meningen är att du ska lägga upp dina varor, snyggt och prydligt på det långa bandet, och när de passerat kassörskan raskt vräka tillbaka dem i din vagn. Sen kör du din kundvagn ut till din bil och packar där, böjd över bagageluckan, om dina varor till en särskild klapplåda. Alternativt kör du din vagn till en särskild, härför avsedd, packbänk i anslutning till butikens kassalinje, där du i lugn och ro kan packa ner dina matvaror i kassar.

Som sagt. Systemet fungerar säkert om man handlar för en dag eller två – men som sagt… Handlar man som en svensk gör man sig inte populär genom att envist stå och packa sina matvaror vid kassan, medan berget växer. Men jag vägrar ändå att vänja mig vid att flytta mina matvaror hit och dit flera gånger om för att få ut dem ur butiken. Basta!

18 juli 2011
av Jenny
4 kommentarer

Fult, men med glädje!

Det var visst ingen som tordes kommentera häromsistens, när jag skrev om författaren/livstecknaren/luffaren* Dan Price – mannen som bor i en hobbithåla. Nåja, jag kanske skulle ha förklarat min fascination lite närmare, reflekterat – men just där och då hade jag varie sig tid eller lust att göra mer än bara dela länken.

*) Han kallar sig själv Hobo – inte mitt påhitt!

Ja – jag tycker att det är oändligt fascinerande med människor som väljer ett annat sätt att leva än lämmeltåget som både du och jag (och 99,9 % av alla vi känner) pilar fram genom livet i. Och kanske är jag just nu i någon slags fas när det fascinerar mig mer än vanligt. Inte på det sättet att jag själv hyser en längtan att bygga en hydda i skogen att flytta till, och leva på barkbröd och fågelsång. Men att se och läsa om människor som lever ”alternativt”, som man säger – kontrasterar till mitt eget liv, och gör att jag får syn på det på ett nytt sätt. Som att rikta en 1000W halogenlampa mot mig själv.

Det är inga enorma skavanker jag får syn på, men ändå – det får mig att fundera. Och att fundera, ifrågasätta och vända på perspektiven är alltid nyttigt.

Som sagt – jag läser dessutom just nu hans bok: How to make a journal of your life. Det är en liten, tunn bok – handskriven och illustrerad med författarens egna karaktäristiska, och egentligen inte särskilt ”fina” teckningar.

Jag kan livligt föreställa mig att hans egna dagböcker ser ut ungefär såhär, handskrivna längs krokiga linker och med lika krokiga skisser och illustrationer här och var. Och jag blir glad av att se de här sidorna. De är en käftsmäll på allt vad räta linjer, duktighet och ”rita fint” heter. Dan Price verkar inte ge mycket för perfektion – utan pekar på personlighet och unikum, bilderna jag ritar kan bara jag rita, och de kan i gengäld bara berätta just min historia, på sitt eget sätt. Och så är det ju.

En av de saker som jag ser och tänker på när jag läser boken (och ser framför mig hur Dan Price handskriver och illustrerar sitt nyhetsbrev, fotokopierar och skickar ut till sina prenumeranter) är hur vi håller på att förlora handskriften. En väninna visade den här artikeln – som både hon och jag förfasade oss över, men som jag misstänker att de flesta andra rycker på axlarna åt och tycker är en fullständigt utveckling. Min son, 7 år, pratar om att skriva böcker – men när jag ger honom papper och penna får han spader på sin tröga morsa. Han måste ju ha en dator för att skriva, juh!

Jag tycker handskrift är något att vara rädd om, bevara – om än bara som ett ”kulturminnesmärke”. Det är en del av vår historia, en del vi alla bär med oss.

Och därmed kommer vi – helt osökt – till det min Price-inspirerade dagbokssida på översta bilden handlar om: Det eviga dilemmat – ”fint” vs ”fult”. Många ger glatt upp sin handstil – exempelvis – och tackar och tar emot tangentbordsrevolutionen med öppna armar, med argumentet ”Jag skriver så fult”. Eller som jag själv, som har hur många havererade art-journaling-projekt bakom mig som helst, på grund av att jag ”inte kan rita fint”.

Det jag tycker mest om med Dan Prices böcker är att de får mig att fnysa ett ljudligt BAH! åt såna dumheter. Det finns inget fint eller fult. Det är mitt – eller ditt – och det är det som är det ”fina” i kråksången.

Jag hade gjort ett mycket prydligt päron först. Tunn blyertslinje, sedan vattenfast filtspets, sist akvarellpennor – ljusa färger först, sen mörkare. Jag intalade mig hela tiden att det inte spelade någon roll om det blev bra, att jag bara skulle göra ett päron för att jag nu fått för mig att jag skulle göra ett päron – och sen såg jag ändå bara hur jag inte riktigt fått till nyanserna, att ljuset inte stämmer och att jag glömde göra en ordentlig glansdager helt ofärgad. Och jag insåg att jag höll på att kliva i precis samma fälla som alltid. Ful-fällan. ”Usch, jag kan inte – det blir bara fult”-fällan.

Det var då den svarta pennan åkte fram. En grov och tjock kontur, och så på med vatten – blask, skvätt. Bort med finliret, fram med det skitiga, grova – fula. Så ska det vara. Jag har lovat mig själv att fortsätta så. Jag ska fanimej lära mig att rita fult. Fult, men med glädje! Ju fulare dess bättre – faktiskt. Skitigt och kantigt och jävligt. Vad som helst, det spelar ingen roll. Det är tröskeln som ska kommas över.