Diskussionerna på twitter och andra av nätets alla pratplattformar rullar vidare idag. Jag kan inte låta bli att tycka att det är bra att dessa plattformar finns, dels för att det blir ett nätverk som hinner fånga upp mer information på kortare tid än jag själv skulle kunna, dels just för att de är ”pratplattformar”.
Det är, förstås, på gott och ont. I ett öppet flöde av röster dyker det upp både röster som klingar klokt i din värld – och röster som skär sig genom allt du tror på och står för. Att börja kasta partipolitiska pajer kring det som hänt i Oslo och på Utøya är för mig att kasta smuts på det som hände. Att försöka ta in och förstå, hitta visioner och möjliga vägar till en värld där sånt här inte skulle behöva hända – är ett sätt att visa respekt för de människor som mist sina liv eller ”bara” sin trygghet i det som hänt.
Så – jag välkomnar samtalen och diskussionerna, även om jag då och då önskar att folk kunde låta takhöjden vara något högre…
Det som jag själv återkommer till, gång på gång på gång, är detta med att gärningsmannen ägnade minst en timme åt att metodiskt finkamma ön i jakt på så många offer som möjligt. Minst en timme – utan att något samvete, en skugga av tvivel eller tvekan kom över honom, medan han sköt och dödade flyende och skräckslagna barn och ungdomar.
”Man ska inte demonisera” säger några, och jag både förstår vad de menar och håller med i princip. Men det är nog så lätt. Som människa är det svårt att känna igen något av sig själv i kallblodigheten. Jag kan inte ens föreställa mig en politisk övertygelse som skulle kunna rättfärdiga mord överhuvudtaget, och mord på barn i synnerhet.
Jag tänker ibland på Adolf Hitler, det har jag redan berättat. Jag bor i Tyskland, och kan knappt gå ut utan att påminnas om det ofattbara som hände här för bara några få årtionden sedan. Jag brukar tänka mig en ”baby-Adolf” med knubbiga ben och runda kinder och påminna mig om att även han, den mänskliga ondskans kanske starkaste symbol, började så en gång – precis som alla andra. Någonstans längs vägen gick något väldigt, väldigt fel.
Just nu diskuteras mördarens politiska åsikter och utspel på diverse högerextremistiska och främlingsfientliga nätforum mycket ingående på twitter. Det var den vägen jag fann den här DN-artikeln, som jag raskt twittrade vidare med kommentaren ”Tänkvärt”. Senare fick jag en lite småsyrlig kommentar om det där, och förstod att den som skrivit den ursprungliga tweeten nog tyckt att den var uppenbart ironisk. Den ironin gick dock mig förbi – för jag tycker att det är en tänkvärd artikel.
Den är tänkvärd just för att den pekar på att det inte nödvändigtvis är politiken som är utgångspunkten, utan att gärningsmannen hade en personlig benägenhet, kanske rent av så starkt som ett behov, att betrakta världen på ett visst sätt. Hans världsbild färgades av utanförskap och en känsla av att vara hotad. Den känslan drev honom att söka sig till högerradikala grupper och miljöer, utveckla sina åsikter, driva diskussioner. Och i nästa steg har något hänt som sått ett frö, en fix idé som slutgiltigen puffade honom ”över kanten”.
Det är inte en faktor som skapar en massmördare, utan många faktorer som samverkar. Fröet till ondska bär vi alla inom oss – men vi bär ju också, i lika hög grad, ett gott frö.
Jag vet faktiskt inte om jag tror att det är i partipolitiken vi ska söka svaren. Jag tror nog att det i lika hög grad är i ”mellanmänskligheten”, i vårt sätt att leva tillsammans, skapa samhälle, bygga kultur, vår förmåga att se och inkludera varandra. För det är därifrån partipolitiken kommer, det är där den har sina rötter.
***
Bilden är tagen av den danska konstnärinnan Nina Maria Kleivan och föreställer hennes egen dotter, utklädd till Hitler. Hon har även gjort bilder av dottern som Stalin och Saddam Hussein, för att illustrera att potentialen för, eller fröet till, ondska bor i oss alla.
