Som ni vet har Twitter blivit mitt favorit-hangout på sistone. Det är bra på många sätt och passar mig som inte riktigt har fokus nog att skriva längre bloggposter (vilket ni ju redan märker av). Man skapar sitt eget flöde av människor man tycker om att följa, prata med, lyssna till och då och då rent av lära av.
Twitter är mitt fikarum – räddningen från att bli fullständigt skogstokig av att sitta ensam vid distansttudieskärmen hela dagarna. Jag pyser ur mig mina frustrationer när det går åt håvete, har fått hjälp när jag kört fast ett par gånger – och gläds åt spännande diskussioner som uppstått ibland när jag mest slängt ur mig någon tankeimpuls ur det jag läser/jobbar med. Det är riktigt roligt – och det går fort. Inte riktigt som att sitta i ett fikarum – men nära nog!
Det finns många skäl att använda twitter – många gör det ju som ett sätt att ”hålla koll” på sin bransch, och gör inget annat än sprutar länkar och så kallade retweets omkring sig. Andra berättar för kunder och intressenter om sitt arbete, om nya projekt och statusläge i pågående produktion. För mig – åtminstone just nu (fast har svårt att tro det kommer förändras så värst…!) – är samtalen viktigast. Jag följer förvisso en hel del branschfolk inom webb, kommunikation och journalistik – men jag gör det för att jag tycker att det är intressanta människor med skön personlighet. De ”slätstrukna”, de som som försöker att enbart twittra som välpolerade yrkespersoner, går alltså ganska snart bort, med ett litet fåtal undantag.
Igår dök en tweet (jo, de heter så – inläggen) upp i mitt flöde, och kom att bli gårdagens reflektionstema för mig:
***
***
Jag frågade om lov om jag fick dela vidare, och Filippa sa ungefär ”Varför då? Det är ju bara vanligt sunt förnuft…” Och visst är det det. Men lik förbannat ser och hör jag så gott som varje dag saker som får mig att tänka att det där sunda förnuftet inte alls är så jäkla vanligt längre. Tykenhet. Raljans över allt andra gör, säger och står för. Okamratlighet.
Nu tänker ni – jaha, hon menar näthat. Nä. Det gör jag faktiskt inte. Näthat är en helt annan, och betydligt mindre utbredd, grej. Det här är en attityd som smugit sig på och blivit norm. Alla gör det. Jag har också gjort det – men vid nåt tillfälle kom jag att stanna upp och få syn på vad jag gjorde. Få lite perspektiv. Börja tänka – och se mig omkring.
Det brukar se ut ungefär såhär (med oräkneliga variationer, men ni fattar poängen):
”Såna där människor som gör XXX. Såna.”
(På twitter brukar det formuleras ungefär såhär, IRL kan det uttryckas på mer varierade vis.) Och sen är det fritt fram för dina polare att skjuta prick på ”såna där” – idioterna, helt enkelt. Den som var först blir givetvis kung och gruppens gemenskap stärks genom att få ett ”dom” att brösta upp sitt ”vi” inför – klassiska beteendeprinciper, intet nytt under solen.
Sålunda – gruppen stärks, kungen tar poäng. På nån annans bekostnad, men vem räknar?
Och ingen säger något, förstås. För alla är så upptagna med att hålla koll på sina egna små egenheter och preferenser, för att inte råka göra eller visa nåt som bara ”såna där” håller på med, och bli nästa som pekas ut. Et voilà – ett socialt kontrollsystem för det moderna, konforma samhället! Bah.
Så okej, ingen räknar. Men det kanske är dags att börja? Börja räkna varandra som de individer vi är, acceptera att killen brevid är precis lika knasig och egen som du. (Eller ja, han kanske är lite knäppare då – men det är faktiskt okej det med, eller hur?) Konstatera att ja, det finns folk som gör saker jag inte begriper mig på – so what? Ryck på axlarna åt det, eller ännu bättre: knacka på och fråga om du får vara med!
Jag blir lite rädd för världen ibland. För vad vi gjort med den, med varandra, för hörnet vi målat in oss i. Och även om det bara är en skitbagatell i det stora hela, så är respekten vi visar människorna runtomkring oss – hur knäppa de än är – ett oändligt viktigt första steg. Kan vi inte ta det – så lär vi inte komma någon vart alls.
I min twitterfeed finns några personer som alltid, alltid har ett vänligt ord och ett symboliskt hjärta till övers för sina nätvänner. Det finns de som retar sig på det, tycker det är fånigt och mest är en fråga om plattityder – jag håller inte med. Det är inte mitt uttryckssätt – jag nosar på det ibland, men det blir mest valhänt och känns inte som jag. Men jag är full av beundran och respekt – och tycker att det är ett oerhört vackert sätt att förhålla sig till andra. Och åtminstone de jag känner, sysslar inte med några plattityder – utan vanlig, hederlig vänlighet.
Jag driver själv med folk, både på twitter, facebook och IRL. Det är väl det som är mitt uttryckssätt – snabba repliker och returer, verbalt småjabbande och kärvänligt käftslängande. Men jag gör det TILL, inte OM. Till dig, inte om dem. Och jag gör det i syfte att framhäva dina egenheter och knasigheter – inte stigmatisera eller förlöjliga. Det är åtminstone min målsättning – fast jag har blivit medveten om att det är en knepig balans. Många av dem som häver ur sig roliga spydigheter i ”såna-som”-form, gör det säkert inte för att vara elaka. Det begriper jag också.
Men nästa gång du gör dig rolig – titta på ditt pekfinger. Är det vänt mot personen framför dig och skrattar den personen med dig? Då är du safe. Om fingret är vänt mot personen framför dig, och vederbörande inte skrattar… Ja. Du fattar. Och om personen framför dig skrattar, men fingret pekar på en tredje person – då är det kanske dags att fundera lite på ödmjukhet och snällhet. För elakhet är aldrig någonsin coolt eller kul.
