19 februari 2012
av Jenny
Inga kommentarer

Skratta aldrig åt en svensk schlager… eller?

Jag hoppas att ni inte hade räknat med att jag skulle lämna melodifestivalspektaklet okommenterat i år, för det kommer tyvärr inte att hända i år heller…! I år tänkte jag dock höja blicken lite och köra en liten… historisk temakavalkad. Hoppas ni har kaffe och bredband till hands, för ingen historielektion utan filmvisning.

***

Årets melodifestivalcirkus har alltså dragit igång igen, och givetvis följer jag den med samma iver som jag gjort de senaste 35+ åren. Sitta och kommentera varje bidrag i bloggen kommer jag inte att göra – vanligtvis har jag dock iFånen till hands i soffan under direktsändning, för att kasta in mina smädelser och glada tillrop via twitter istället. Realtid, på min ära!

För övrigt hörde jag att melodifestivalens tittarsiffror sjunker! Hur ska detta gå?! Är festivalen hotad nu?? Mja, så länge drygt 3 miljoner tittare ändå bänkar sig vid dumburkarna på festivalkvällen tror jag nog att festivalen är ganska säker. Men det är fascinerande hur många av dessa tittare som mest gör grej av att såga spektaklet, som sitter där varje vecka och spyr syrligheter om erbarmligheten i alltihop, antydande övriga tittares brister i såväl karaktär och hjärnkapacitet. Själva tittar de givetvis under tvång och vapenhot, får man anta.

Högsta ögonbrynsaltitud fick jag under första festivalkvällen, då artisten Sean Banan skrällde hela vägen till Globen. Jag höjde inte på ögonbrynen åt bananen själv, utan åt alla griniga kommentarer som haglade – om hur piiiiinsamt det vore om vi skickade humorkonceptet Sean Banan till Baku för ESC-final i maj. Herregud – vad skulle resten av Europa tro om oss?

Ja, tänk så hemskt om de skulle få för sig att pretto-Sverige har humor… 🙄

Det är knappast någon hemlighet att jag är stor melodifestival- och ESC-fantast. Men jag har dessutom ett hjärta som klappar extra ömt just för alla knasiga, bisarra och underbara s.k. humorbidrag. De där som inte bygger på stor musikkonst (…!), utan på klacksparkar och självironi. Egentligen är det där mitt intresse för festivalen ligger numera – musiken i sig är sällan så bra att den ensam kan engagera mig och det är väldigt lite melodifestivalmusik jag faktiskt lyssnar på efter sändningstid. Men ge mig ett galet humorbidrag, och jag kan leva lycklig – länge!

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=X3q7Y3fgTIc’]

Skulle svenska folket skämmas över den här mannen? Ja, säkert – en skallig gubbe i plyschbyxor som lirar på koklockor och sjunger om – sig själv! VAD ska folk säga?! Men tyskarna älskar honom – och vem kan låta bli att smittas av scenglädjen?!

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=nZJt6Gv4XPk’]

Österrikarna är givetvis inte sämre de, och den här vet jag att det var ett herrans liv om. Nej visst, det här är inte musik man helst rattar i på radion – Alf Poier måste faktiskt ses för att avnjutas ordentligt! Men det är knasigt, för att inte säga galet, och därmed i mina ögon ett sympatiskt bidrag! (Tankeövning: Hur många av de ”seriösa” bidragen från 2003 minns du? Men erkänn att det här åtminstone fick en en klocka att ringa någonstans?)

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=hfjHJneVonE’]

2007 var jag dödligt förälskad i Marija Serifovics låt Molitva, det var första gången på länge jag hade en så stark favorit. Så just den gången måste jag erkänna att jag blev jag djupt förolämpad av Serka Verduchkas skämtnummer – helt enkelt för att jag under hela röstningen var tvungen att sitta och oroa mig för att den studsande discobollen skulle norpa vinsten från min favorit…! Det gjorde den nu inte, men det var på håret – låten kom tvåa, med en marginal på ca 30 poäng (och jag vill minnas att det avgjordes på något av de allra sista ländernas röster).

Humorbidragen är inte heller något nytt påfund, om vi rör oss tillbaka i historien en liten bit, finns det också gott om exempel. Det här minns ni, det är jag helt säker på – och jag tycker att det är fullständigt lysande:

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=A5nbOUJeQ7s’]

Vad gäller Pappa Pingvin från 1980 är jag mest orolig att pingvinstackarn ska halka och slå ihjäl sig på det hala scengolvet – dessutom har ju numret hunnit bli så gammalt att även de säkert mycket trendriktiga overallerna som sångerskorna bär hunnit bli humor, men ni hajar grejen. Det är inte farligt att driva med sig själv. Andra gör det – och överlever.

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=lu9RictLX3I’]

***

De svenska humorbidragen finns, och de kommer ganska ofta till Globen-final – men väldigt, väldigt sällan vidare ut i världen.

Den här låten är riktigt, riktigt bra – men vuxna män i djungelmönstrade 80-talskostymer och lösnäsor, som går fånigt och sjunger en låt som varken är riktigt en barnlåt eller en vuxenlåt…? Nej, det klarade vi inte riktigt av att sända till ESC-scenen. Jag är fortfarande säker på att det här hade renderat oss en god placering internationellt – och framför allt spridit betydligt fler leenden i europasofforna!

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=FL7a8nao_TA’]

Och så den här, där hela låten från texten till framförandet bygger på spex och show…

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=FSkpbnZvbxQ’]

Inom parentes ska jag tillägga att det året var vi ändå ganska ”duktiga” och skickade ett annat bidrag med en god portion självironi och, hm… ett visst mått av humor:

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=VQhFwSD0o1U’]

Annars är det här faktiskt det närmaste svenskt humorbidrag i Europa-sammanhang som jag kan komma på – men någon färgkastning på eurovisionscenen förekom givetvis inte. Herregud, hur skulle det ha sett ut? (Här måste man ju inflika – lite speciellt med artister som sitter i publiken, och musik som tävlar i videoform…!) Och detta var ju nu över 25 år sedan. *just sayin*

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=3wqNfrm1PrE’]

***

Reflektion från lördagskvällen:
Jag skrev det mesta av det här inlägget för några dagar sedan, sen dök det upp annat i skallen som ni redan fått läsa om – och då sköts den här texten fram och landade här; i kölvattnet av vad som kan ha varit den i särklass hetast simultandebatterade kvällen i Melodifestivalens historia. Ranelid-kvällen. Jag har följt flödena både på Facebook och här, och om kommentarerna mot Sean Banan för två veckor sedan var det som fick mig att ta tag i det här inlägget, så blev den här kvällens kommentarer snarare skrämmande. Att folk tar till ett sådant ursinne och sådana kraftuttryck – för en melodifestivallåt…?

Skäms jag över Björn Ranelid? Ja i och för sig – när han agerar narcissistiskt och ”glömmer” att han faktiskt inte är soloartist, då skäms jag lite å hans vägnar. Men det var ju inte det vi pratade om nu. Skäms jag över bidraget? Vill jag ropa ”skandal”, yrka på Björkmans avgång och muttra om röstfusk? Nej. Jag blev tvärtom förvånad när jag hörde bidraget, för jag hade räknat med något långt, långt värre efter alla skriverier, och det mycket taffliga 60-sekundersklipp jag hörde på SVTs mellosajt häromdagen.

Skulle jag kunna tänka mig att skicka Ranelid & Co till Baku (och inte i syfte att deportera – vilket tydligen också varit på förslag i twitterflödet ikväll) i maj? Tja, varför inte? Jag får hellre en bottenplacering med ett bidrag som chansar och tar ut svängarna för att göra något nytt, än en bottenplacering med en låt som är så gammal och uttjatad att den automatiskt blir vad Jacob Dahlin på 80-talet benämnde som ”kvällens kisspaus”. Sverige har skickat många såna genom åren – men vi har hittills inte skickat många bidrag tänjer gränser, leker och experimenterar med musikmediet. Det tycker jag att team Ranelid gjorde ikväll, och det ska de ha all respekt för.

Och om det är något jag skäms en smula för, är det tittarreaktionerna och lynchstämningen som uppstår för att någon trotsar normen. Hallå – bättre kan vi väl?

18 februari 2012
av Jenny
2 kommentarer

Bloggreinkarnation, avsnitt 2: Stoppa försuringen!

Det blir lite fel att påstå att blogginlägget jag tipsade om igår bär hela förtjänsten för att jag väckts ur försöka-vara-någon-annan-slummern, för det har givetvis varit en längre process, och Dan Perez text hjälpte mest pusselbitarna att falla på plats.

Egentligen började det faktiskt just på twitter…!

Jag har, först genom punktinsatser, men sen i höstas någon gång mer konsekvent, gått på krigsstigen mot cynismens ohämmade utbredning på webben – och för den delen i övriga världen. Det här har jag också skrivit om förut, vill jag minnas – att det blivit ett statusbeteende att verbalt se ner på svagare/annorlunda, att förfäkta sin snävsyn med kommenater som varierar från det syrliga till det regelrätt elaka. Så länge det är förpackat i ett högstatusspråk låter vi det inte bara passera – utan ger dessutom status åt den syrlige/cyniske/kritiske.

Jag påverkas väldigt starkt av sånt här. Och det märkliga är att det spelar ingen roll om de där syrliga kommentarerna överhuvudtaget inte har med mig att göra – det har de ganska sällan – de påverkar mig negativt ändå. Det bildas en kritisk miljö, där jag blir osäker, rädd att göra fel – helt enkelt rädd att BLI en av dem som skoningslöst skjuts ner nästa gång. Cynikerna får mig att släta ut mig själv och försöka smälta in i tapeterna igen. För att de faktiskt inte är något annat än mobbare med förmåga att formulera sig snyggt.

Så jag har börjat rensa mina flöden. Idag räcker det att någon skriver raljant om Marcus Birro – som är något av en sitting duck i sammanhanget, lovligt byte för precis vem som helst som känner för att avreagera sig på någon – för att åka ur mitt flöde utan varning. Inte på grund av att jag är Birro-ivrare egentligen, men för att man inte beter sig så mot andra. Behöver du ta billiga poäng på andra, behöver jag inte lyssna.

Om något sådant skulle komma från någon person som verkligen tillför flödet något skulle jag antagligen tveka och välja en annan väg – men det har aldrig hänt. De personer jag talar om har kanske inte så mycket att tillföra – kanske är det skälet till att de istället ägnar sig åt att hårdkommentera andras göranden och låtanden? Jag vet inte, men det är en teori.

Jag kan inte göra mycket åt vilka val andra gör, men jag gör mina egna val – och jag kan välja vilka människor och vilka normer jag omger mig med. Istället för den där cyniskt sura stanken i luften, börjar jag nu hitta ett positivt och bejakande flöde igen. Så var det också i början av min bloggarbana. Jag tror att det går att styra dagens sociala webbarena tillbaka till vänlighet, tolerans och vidsynthet, men då måste vi faktiskt börja idka ”konsumentmakt”. Godta inte vilken skit som helst, inte ens (eller särskilt inte…?) från någon av de självutnämnda experterna. Tro inte att de vet något som du inte vet, för det gör de inte. De är bara rädda att du ska upptäcka det.

Fråga dig själv istället – tillför de ditt flöde något? Eller tar de faktiskt något ifrån dig? Din frihet? Ditt utrymme?

Jag märker en väsentlig skillnad när jag undviker de kritiserande dyngspridarna, även om de aldrig sagt ett ont ord till/om mig. Jag får en trevligare närmiljö – där jag vågar vara den jag är, utan att försöka anpassa mig till andras snäva normer.

18 februari 2012
av Jenny
2 kommentarer

Metablogg: Dags för pånyttfödsel

Inför flytten hit hade jag en vision om att bloggandet skulle få världens lyft under den här resan. Mycket nytt att skriva om, många nya intryck och nya perspektiv att inspireras av. Det som hände blev snarare tvärtom, gnistan och lusten försvann och i själva verket har bloggen på sistone känts mer som en ångestfaktor än ett glädjeämne. Inte minst till min egen stora förvåning. Vad sjuttom var det som hände?

Har jag övervägt att sluta blogga? Ja. Det har jag. Men varje gång jag funderat på saken har jag kommit fram till att jag inte vill sluta, att det inte är bloggandet i sig som är problemet utan något annat, något som jag inte riktigt kunnat sätta fingret på. Att lägga ner bloggandet skulle ha varit som att ”skjuta budbäraren” och ändå inte ha kommit underfund med vad det verkliga problemet är.

Häromkvällen läste jag den här texten. Jag beskrev den på Twitter som den enda bloggtips-text jag någonsin funnit mödan värd att läsa – och det stämmer faktiskt på lite av varje, så den är väl läsvärd för alla som driver blogg i en eller annan skala. Den fick mig att börja fundera på den här obehagskänslan jag har kring bloggandet, och inse att det Dan Perez ringar in i sin text är ungefär exakt det jag tappat bort i mitt bloggande de senaste åren.

Det hade egentligen inte så mycket med flytten i sig att göra, snarare inträffade den efter en lång period som varit mer än lovligt tung – på flera sätt. Flytten var i sig en omställning, och även den en tuff process med åtskilliga komplikationer längs vägen. Jag landade i en känsla av otillräcklighet gränsande till oduglighet, och upplevde världen som en törnekrans av hårda pekfingrar, glåpord och misstroenden. Kanske fanns det verkligen pekfingrar, kanske var det bara historien/situationen i sig som fick mig att uppleva det så – jag vet faktiskt inte, och det spelar knappast någon roll heller. Jag upplevde världen sådan just då, och inrättade mig därefter.

Bloggen blev ett ställe där jag skulle återupprätta mitt tilltufsade självförtroende – någon annan referenspunkt mot omvärlden hade jag ju inte, distansstudent och hausfrau som jag är. (Tävla i Mest-välstädade-lägenhet eller Mest-biodynamiskt-välgödda-kids är tyvärr inte min grej – men det förekommer friskt i den här världen, och jag förstår varför.)

Men jag lyckades aldrig skriva tillräckligt bra, tillräckligt intressanta, tillräckligt vassa, tillräckligt proffsiga texter för att passera min egen kravställning. Åtminstone inte varje gång. Enstaka guldkorn gills inte. Följdaktligen utvecklades bloggen till en förlängning av min egen största fiende. Ett tvång, en plikt, en prestationsångestfaktor.

I år är det jämnt 10 år sedan jag började blogga. När jag började var det en lek med ord och tankar, ett utbyte och ett kontaktskapande. Det fanns inga krav, inga how-to’s och ”personligt varumärke” hade jag inte ens funderat på. En lek, som sagt. Dan Perez’ tankar om bloggande påminner faktiskt väldigt mycket om hur jag bloggade då – och fortfarande gjorde för några år sedan. Och jag inser när jag läser att det är det bloggandet jag vill tillbaka till. Kan jag nå dit, är det värt att fortsätta. Om jag inte lyckas… ja, då är det dags att lägga ner.

Så. I år är det jämnt 10 år sedan jag började blogga. Och i år måste jag lära mig blogga – igen. För allt jag lärt mig under resans gång, har bara fått mig att glömma bort hur man verkligen gör. Och jag tror faktiskt att Dan Perez har en viktig poäng här:

”…when it comes to writing, ignorance is indeed bliss.”

***

Fortsättning följer.

07 februari 2012
av Jenny
Inga kommentarer

Med semestern i photoshop-backspegeln

Ägnar mig just nu åt att photoshoppa genom fotoarkivet (eller ja, delar av det) och förbereda en omgång bilder för print – en pysselresa till Sverige är bokad och jag behöver nya fräscha bilder att leka med. Det är ett sabla meck – även om jag fotograferar skamligt lite nuförtiden, hinner det bli lite bilder när man framkallar högst en gång om året. Högst.

I mitt liv, precis som i de flesta andras, är semester lite av årets fotohändelse. Ahh – att gå genom semesterfoton såhär mitt i fimbulvinterns bitande kyla… Både extra njutbart och extra plågsamt, skulle man kunna säga. Jag försjunker i pixelminnen av solvarma stränder, vågor mot bara ben och solbrända gossar som med stor iver och många gånger stor kompetens i interkulturell kommunikation, plåg… eh, fångar smådjur i vattenbrynet. Och alla andra små unika minnen som förevigats till fröjd och gamman för generationer framöver…

Hm. Okej, lite annat också.

06 februari 2012
av Jenny
8 kommentarer

Rundgång i labyrinten

Jag vet inte riktigt vad som hände, men luften gick ur och jag får kämpa hårt för att hitta någon slags balans just nu.

Allt var så tydligt i julas: Jag rannsakade hösten, fann den både otillfredsställande och ohållbar och därmed var saken liksom klar. Nästa termin skulle jag göra annorlunda. Sen tillbaka efter ett stulet jullov (barnen var lediga, men jag var det inte – egentligen), tre veckor back med allting som skulle in inför terminsavslutningen i mitten av januari, en panisk brandkårsutryckning som inledning på 2012. Sen ny termin, nu äntligen skulle jag kunna följa mina goda ambitioner om ett mer balanserat förhållningssätt till skolan och studierna.

Då – upptäckte jag att jag gjort en planeringsmiss, som innebar att en kurs i interaktionsdesign som jag läser utöver webbdesign-paketet, inte alls började i april som jag planerat, utan nu direkt, för två veckor sen. Jag upptäckte fadäsen ganska precis 35 minuter före kursens första deadline – 24 timmar och 35 minuter före den andra…

(Men jodå, jag höll båda. Tjurrusning could be my middle name.)

Så nu sitter jag i exakt samma situation som i höstas. Ensam vid datorn 8 intensiva timmar om dan. Om jag stjäler mig en förmiddag för att träffa någon kompis eller göra något för min egen skull, får jag ångest över spilld pluggtid. Tröttheten om kvällar och helger är bedövande.

Mirandas text om att lyssna eller inte lyssna på den där rösten som säger åt en att man måste, måste, måste en massa saker hela tiden berörde mig djupt. Med glädje – för att det alltid är en lättnad att ha sällskap i en utsatthet. Och med sorg – för att det är så förbannat onödigt alltihop, och för att jag vet hur djupt de där ränderna går.

På många sätt känns det som om jag går i cirklar, och jag skäms över att jag inte hittar ut ur labyrintskrället nån gång. Jag menar – ni har ju hört det här förut. Jag med. I teorin är det så enkelt. Prioritera om. Värdera om. Sen rullar livet på och jag gör som jag alltid gjort. Lilleturen är min, och den kommer sist. Och måste be om lov. Mina egna val gäller inte, inte om de inte får godkännande av… Tja, jag vet inte ens. Vem som helst? Vem som helst utom mig själv?

Jag avskyr verkligen den här svaga länken jag dras med. Jag borde veta bättre, borde vara starkare! Och jag är starkare, i så många andra avseenden – men just här sitter tydligen min akilleshäl. Det är som i mardrömmar om att gå vilse; jag väljer olika vägar, öppnar nya dörrar, går i rakt motsatta riktningar mot vad jag gjort tidigare – men lik förbannat hamnar jag i samma jäkla återvändsgränd, om och om igen.

Frågan är – går mönstret att bryta, eller måste jag lära mig leva med det?