Om pekfingrar, käftslängande och vanlig hederlig vänlighet

Som ni vet har Twitter blivit mitt favorit-hangout på sistone. Det är bra på många sätt och passar mig som inte riktigt har fokus nog att skriva längre bloggposter (vilket ni ju redan märker av). Man skapar sitt eget flöde av människor man tycker om att följa, prata med, lyssna till och då och då rent av lära av.

Twitter är mitt fikarum – räddningen från att bli fullständigt skogstokig av att sitta ensam vid distansttudieskärmen hela dagarna. Jag pyser ur mig mina frustrationer när det går åt håvete, har fått hjälp när jag kört fast ett par gånger – och gläds åt spännande diskussioner som uppstått ibland när jag mest slängt ur mig någon tankeimpuls ur det jag läser/jobbar med. Det är riktigt roligt – och det går fort. Inte riktigt som att sitta i ett fikarum – men nära nog!

Det finns många skäl att använda twitter – många gör det ju som ett sätt att ”hålla koll” på sin bransch, och gör inget annat än sprutar länkar och så kallade retweets omkring sig. Andra berättar för kunder och intressenter om sitt arbete, om nya projekt och statusläge i pågående produktion. För mig – åtminstone just nu (fast har svårt att tro det kommer förändras så värst…!) – är samtalen viktigast. Jag följer förvisso en hel del branschfolk inom webb, kommunikation och journalistik – men jag gör det för att jag tycker att det är intressanta människor med skön personlighet. De ”slätstrukna”, de som som försöker att enbart twittra som välpolerade yrkespersoner, går alltså ganska snart bort, med ett litet fåtal undantag.

Igår dök en tweet (jo, de heter så – inläggen) upp i mitt flöde, och kom att bli gårdagens reflektionstema för mig:

***

***

Jag frågade om lov om jag fick dela vidare, och Filippa sa ungefär ”Varför då? Det är ju bara vanligt sunt förnuft…” Och visst är det det. Men lik förbannat ser och hör jag så gott som varje dag saker som får mig att tänka att det där sunda förnuftet inte alls är så jäkla vanligt längre. Tykenhet. Raljans över allt andra gör, säger och står för. Okamratlighet.

Nu tänker ni – jaha, hon menar näthat. Nä. Det gör jag faktiskt inte. Näthat är en helt annan, och betydligt mindre utbredd, grej. Det här är en attityd som smugit sig på och blivit norm. Alla gör det. Jag har också gjort det – men vid nåt tillfälle kom jag att stanna upp och få syn på vad jag gjorde. Få lite perspektiv. Börja tänka – och se mig omkring.

Det brukar se ut ungefär såhär (med oräkneliga variationer, men ni fattar poängen):

”Såna där människor som gör XXX. Såna.”

(På twitter brukar det formuleras ungefär såhär, IRL kan det uttryckas på mer varierade vis.) Och sen är det fritt fram för dina polare att skjuta prick på ”såna där” – idioterna, helt enkelt. Den som var först blir givetvis kung och gruppens gemenskap stärks genom att få ett ”dom” att brösta upp sitt ”vi” inför – klassiska beteendeprinciper, intet nytt under solen.

Sålunda – gruppen stärks, kungen tar poäng. På nån annans bekostnad, men vem räknar?

Och ingen säger något, förstås. För alla är så upptagna med att hålla koll på sina egna små egenheter och preferenser, för att inte råka göra eller visa nåt som bara ”såna där” håller på med, och bli nästa som pekas ut. Et voilà – ett socialt kontrollsystem för det moderna, konforma samhället! Bah.

Så okej, ingen räknar. Men det kanske är dags att börja? Börja räkna varandra som de individer vi är, acceptera att killen brevid är precis lika knasig och egen som du. (Eller ja, han kanske är lite knäppare då – men det är faktiskt okej det med, eller hur?) Konstatera att ja, det finns folk som gör saker jag inte begriper mig på – so what? Ryck på axlarna åt det, eller ännu bättre: knacka på och fråga om du får vara med!

Jag blir lite rädd för världen ibland. För vad vi gjort med den, med varandra, för hörnet vi målat in oss i. Och även om det bara är en skitbagatell i det stora hela, så är respekten vi visar människorna runtomkring oss – hur knäppa de än är – ett oändligt viktigt första steg. Kan vi inte ta det – så lär vi inte komma någon vart alls.

I min twitterfeed finns några personer som alltid, alltid har ett vänligt ord och ett symboliskt hjärta till övers för sina nätvänner. Det finns de som retar sig på det, tycker det är fånigt och mest är en fråga om plattityder – jag håller inte med. Det är inte mitt uttryckssätt – jag nosar på det ibland, men det blir mest valhänt och känns inte som jag. Men jag är full av beundran och respekt – och tycker att det är ett oerhört vackert sätt att förhålla sig till andra. Och åtminstone de jag känner, sysslar inte med några plattityder – utan vanlig, hederlig vänlighet.

Jag driver själv med folk, både på twitter, facebook och IRL. Det är väl det som är mitt uttryckssätt – snabba repliker och returer, verbalt småjabbande och kärvänligt käftslängande. Men jag gör det TILL, inte OM. Till dig, inte om dem. Och jag gör det i syfte att framhäva dina egenheter och knasigheter – inte stigmatisera eller förlöjliga. Det är åtminstone min målsättning – fast jag har blivit medveten om att det är en knepig balans. Många av dem som häver ur sig roliga spydigheter i ”såna-som”-form, gör det säkert inte för att vara elaka. Det begriper jag också.

Men nästa gång du gör dig rolig – titta på ditt pekfinger. Är det vänt mot personen framför dig och skrattar den personen med dig? Då är du safe. Om fingret är vänt mot personen framför dig, och vederbörande inte skrattar… Ja. Du fattar. Och om personen framför dig skrattar, men fingret pekar på en tredje person – då är det kanske dags att fundera lite på ödmjukhet och snällhet. För elakhet är aldrig någonsin coolt eller kul.

Den illustrerade världen

På vårt hotell på Mallis bodde bland annat en tysk tatuerare. Han fick mig att tänka på Ray Bradburys The illustrated man (som jag förresten måste föra in på Att-läsa-listan…!), han hade tatueringar över hela ryggen, magen och armarna. Antagligen på benen också – jag minns faktiskt inte. Men i princip hade han tatueringar över hela sig.

Även bland övriga medresenärer, som troligtvis inte jobbar i tatueringsbranschen, flödade det av tatueringar. Stora, små, svarta, färgglada, enkla, komplicerade, fina, fula.

Jag funderade på om det är vanligare bland tyskar att tatuera sig – men nu skriver Svenskans Idagsida om att de allt vanligare tatueringarna ytterst vittnar om att vi fått en annorlunda syn på våra kroppar – att huden inte längre är en oantastligt helig skrud som inte får fläckas av något som inte går bort i tvätten, utan ett ”klotterplank” och en kommunikationskanal. (Det var rätt många som började prata med tatuerarkillen om hans tatueringar, antagligen om sina egna funderingar på att skaffa tatuering. Så visst funkar det. Och för en ”branschman” blir det ju också ett slags gratisreklam – den vandrande motivkatalogen…!)

Svenskan skriver också:

Det är vanligt att människor födda före 60-talet förknippar tatueringar med trash och utanförskap, medan unga människor i stället ser dem som konst och ett sätt att göra kroppen vackrare.

Och det stämmer åtminstone på mig. En välgjord tatuering är snyggt – en ful tatuering… är en mardröm… För 20 år sedan köpte jag tanken att huden inte fick ”förstöras” med bläck – tänk om jag ångrade mig, och hu så fult när man blir gammal. Idag tänker jag att – so what? Jag ser inget heligt och oantastligt med huden – den ska vara funktionell, men det är den ju även med en utsmycknad av bläck. Och vad gäller motiv – jag är inte lika ombytlig nu som för tjugo år sedan. Ett motiv jag tycker om och vill smycka mig med idag är säkert lika mycket ”jag” om 20 år (och om 40…!).

Jag är ännu otatuerad. Mest för att jag tycker att jag är för fet – men den dagen jag orkar ta tag i vikteriet, står tatuering som högsta belöning vid målgång. Förutsatt att det sker före 40, dårå. Fast även 40 är väl lite på gränsen, antar jag…

Jag tycker att SvD-artikelns omvända fråga är rätt intressant – varför väljer man bort att tatuera sig? Jag växte upp med ett Pavlovskt ringande ”Usch så fult” så fort mamma såg en tatuering, vilket gjorde att jag var bra vuxen innan jag ens för mig själv lyckades erkänna att jag faktiskt tycker att det är snyggt. (Hm – läge att ringa psykologjouren…?) Så här går jag, snart 40 och alldeles för rynkig för att hålla på med sånt trams, och önskar att jag vågat när jag var 20 – och är faktiskt glad att kulturen svängt till större acceptans. Men det är jag det.

Vad tycker du? Om du skulle tatuera dig – vad skulle du välja för motiv, och var skulle du placera den? Om du absolut inte kan tänka dig en tatuering – vad är det som gör att du känner så? Berätta, jag är nyfiken!