Metablogg: Dags för pånyttfödsel

Inför flytten hit hade jag en vision om att bloggandet skulle få världens lyft under den här resan. Mycket nytt att skriva om, många nya intryck och nya perspektiv att inspireras av. Det som hände blev snarare tvärtom, gnistan och lusten försvann och i själva verket har bloggen på sistone känts mer som en ångestfaktor än ett glädjeämne. Inte minst till min egen stora förvåning. Vad sjuttom var det som hände?

Har jag övervägt att sluta blogga? Ja. Det har jag. Men varje gång jag funderat på saken har jag kommit fram till att jag inte vill sluta, att det inte är bloggandet i sig som är problemet utan något annat, något som jag inte riktigt kunnat sätta fingret på. Att lägga ner bloggandet skulle ha varit som att ”skjuta budbäraren” och ändå inte ha kommit underfund med vad det verkliga problemet är.

Häromkvällen läste jag den här texten. Jag beskrev den på Twitter som den enda bloggtips-text jag någonsin funnit mödan värd att läsa – och det stämmer faktiskt på lite av varje, så den är väl läsvärd för alla som driver blogg i en eller annan skala. Den fick mig att börja fundera på den här obehagskänslan jag har kring bloggandet, och inse att det Dan Perez ringar in i sin text är ungefär exakt det jag tappat bort i mitt bloggande de senaste åren.

Det hade egentligen inte så mycket med flytten i sig att göra, snarare inträffade den efter en lång period som varit mer än lovligt tung – på flera sätt.  Flytten var i sig en omställning, och även den en tuff process med åtskilliga komplikationer längs vägen. Jag landade i en känsla av otillräcklighet gränsande till oduglighet, och upplevde världen som en törnekrans av hårda pekfingrar, glåpord och misstroenden. Kanske fanns det verkligen pekfingrar, kanske var det bara historien/situationen i sig som fick mig att uppleva det så – jag vet faktiskt inte, och det spelar knappast någon roll heller. Jag upplevde världen sådan just då, och inrättade mig därefter.

Bloggen blev ett ställe där jag skulle återupprätta mitt tilltufsade självförtroende – någon annan referenspunkt mot omvärlden hade jag ju inte, distansstudent och hausfrau som jag är. (Tävla i Mest-välstädade-lägenhet eller Mest-biodynamiskt-välgödda-kids är tyvärr inte min grej – men det förekommer friskt i den här världen, och jag förstår varför.) 

Men jag lyckades aldrig skriva tillräckligt bra, tillräckligt intressanta, tillräckligt vassa, tillräckligt proffsiga texter för att passera min egen kravställning. Åtminstone inte varje gång. Enstaka guldkorn gills inte. Följdaktligen utvecklades bloggen till en förlängning av min egen största fiende. Ett tvång, en plikt, en prestationsångestfaktor.

I år är det jämnt 10 år sedan jag började blogga. När jag började var det en lek med ord och tankar, ett utbyte och ett kontaktskapande. Det fanns inga krav, inga how-to’s och ”personligt varumärke” hade jag inte ens funderat på. En lek, som sagt. Dan Perez’ tankar om bloggande påminner faktiskt väldigt mycket om hur jag bloggade då – och fortfarande gjorde för några år sedan. Och jag inser när jag läser att det är det bloggandet jag vill tillbaka till. Kan jag nå dit, är det värt att fortsätta. Om jag inte lyckas… ja, då är det dags att lägga ner.

Så. I år är det jämnt 10 år sedan jag började blogga. Och i år måste jag lära mig blogga – igen. För allt jag lärt mig under resans gång, har bara fått mig att glömma bort hur man verkligen gör. Och jag tror faktiskt att Dan Perez har en viktig poäng här:

”…when it comes to writing, ignorance is indeed bliss.”

***

Fortsättning följer.

 

2 comments
  1. hej jenny!

    nu har jag suttit en lång stund och funderat på hur jag skulle kunna skriva något intelligent här, men jag har inte blivit det minsta klokare av det utan tycks bara förirra mig i alldeles för långa resonemang. så jag ger upp. kontentan av vad jag ville säga är i princip att jag hoppas att du hittar tillbaka igen, för jag har till och med suttit och övervägt att starta upp ett twitter-konto (fastän det är emot mina principer). bara för din skull, för att jag har saknat ditt bloggande så. och jag skulle vilja kunna komma med några peppande ord, men jag är något så bakvänt som en person som ägnar en hel del tid åt att ge andra goda råd om varumärkning och annat, samtidigt som jag konsekvent, absolut och mycket medvetet vägrar tillämpa det på mig själv, så jag är helt fel person till det.

    det jag vill att du ska veta är bara att vi som har hängt med – om än inte i tio hela år så i allafall länge – vet alldeles säkert att du är förbaskat smart, välformulerad, insatt i mängder av saker, kreativ, full av åsikter och empati, personlig, rörande, mångfacetterad, kunnig, driven och en hel massa andra saker. du behöver inte bevisa ett skvatt för någon (inte ens för dig själv, även om du kanske inte ser det ännu och just nu) och vi struntar i sådana saker som om din blogg ”spretar ut sig” ibland och handlar om allt möjligt, eller om det är blandat med välformulerade ”guldkorn” och helt vanliga funderingar och inlägg, eller om du sprutar inlägg ur dig ena veckan bara för att ta paus nästa. tvärtom så är det iallafall det jag gillar. så ta fasta på ”dig själv” och ”för att och när du vill” och strunta i resten :). allt det andra du kan om sociala medier och varumärkning och ”hur man ska bära sig åt” och så, spara det till framtida jobb ;).

    kram,

    1. Hej Ylva – vilken underbar kommentar att vakna till! Du lyckas ofta nämna längre resonemang som man inte får ta del av i det som slutligen blir din kommentar, och jag blir alltid lika nyfiken på vad det där handlar om… 😀

      Men det värmde hursomhelst otroligt mycket att få veta att du faktiskt saknat mitt bloggande, så som det var en gång.

      Fast det där med principer mot att gå med i Twitter måste vi snacka om…! Faktum är att twitter har rätt mycket att göra med att jag vill förändra mitt bloggande – jag ser den avgrundsdjupa klyftan mellan vem jag helt naturligt ”är” på twitter och prestationsångesten inför bloggen, och det är till stor del däri problemet ligger.

      Jag är rätt övertygad om att jag kommer att snubbla i diket både åt höger och åt vänster (i icke-politisk mening) innan jag nått någon form av mål på den här resan, men det får väl bli så. ”Om man faller sju gånger, så reser man sig åtta”…!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *