Det var nästan lite spooky att gå in i mataffärn idag. Tyskarna har ju börjat bulla upp för julen, gubevars. Minns ni snövallarna längs vägarna vintern 1978-79, så kan ni föreställa er på ett ungefär hur det är att gå i en tysk mataffär i dessa dagar. Över en höjer sig formliga BERG av chokladkalendrar, pudersockeranvräkta ”Stollen” och specialutgåvor av alla slags sötsaker som tänkas kan – och några till.

Att tyskar gillar Süßigkeiten är knappast någon nyhet – och de verkar inte göra några undantag till jul…! En sak som känns positiv i sammanhanget är att medan svenskar köper ICAs chokladkalender för 10:- stycket, innehållande 24 små formgjutna klumpar av socker och palmolja med en lätt doft av kakao – är det riktiga doningar som tornar upp sig i de tyska matvarubutikerna. Lindts chokladkalender i tvåpack (märkt med ”Für mich” och ”Für dich” – lite gulligt, faktiskt) à €29.95 trängs med Hachels chokladkalender à €15 och kalendrar med Lübecker-marzipan á €20, sisådär.

Och så var det ju den där kakburken. Jag äter kolhydratfritt, så jag får inte äta några kakor alls – men den där burken måste jag bara äga. Det är den första souvenir jag köpt sedan vi flyttade hit, åtminstone den första som verkligen ÄR en souvenir. Jag vet inte om det är samma Lokstedt som ligger 10 minuter härifrån – fabriken ser inte riktigt bekant ut – men jag bestämde mig för att nu är det det.

Jag var till och med tvungen att köpa en extra (det var dessutom den sista de hade, tills nästa jul…!) till våra vänner som bor precis så att vi kliver av vid busshållplatsen Lokstedter weg när vi åker till dem.

Min burk kommer antagligen att få bo i närheten av mitt pyssel, och innehålla stämpeldynor eller bandstumpar eller knappar eller pappersblommor eller något annat spännande. Det får vi se. Först måste jag ju bli av med kakorna…!