En vän och jag pratade för lite sen om att ”verbalisera”, om kraften i att sätta ord på saker. Prata. Skriva ner. Dela eller inte dela, det spelar inte så stor roll.

Men själva sägandet, skrivandet – det spelar roll.

Många gånger känner jag att jag förstår mina egna tankar och känslor först när jag sätter ord på dem. Oftast räcker orden inte till 100 %, men det gör liksom ingenting, för de 80% jag kan verbalisera får ändå en skärpa jag inte kan få utan ordens hjälp.

Ett riktigt bra samtal med någon annan, blir på en och samma gång ett samtal med mig själv. Jag lyssnar lika mycket till mig själv som till den andre, och lär mig lika mycket av båda.

Och ibland kan det vara närmast förlösande att hitta rätt ord, eller se samband mellan ord och inse att de faktiskt också representerar samband mellan tankar och känslor man bär på. Kunna kombinera gamla och nya tankar, för att se att de faktiskt hör ihop – man har bara inte sett det förut, innan man satt ord på dem.

Jaja. Jag vet att jag är kryptisk. En del ord är helt enkelt inte till för att delas, åtminstone inte vitt och brett som här. Men upplevelsen av dem, av när de faller på plats, av kraften de sammanfogade orden frisätter… Den är universell och kan alltid delas.

***

(Nördparentes: Jag funderar på om det där med hur själva verbaliseringen skärper förståelsen har med hjärnhalvor att göra. I en av kursböckerna, Språkpsykologi av Lars Melin, läser jag det gamla klassiska att vänster hjärnhalva är analytisk och detaljfixerad, medan höger är holistisk och spontan. Men också att lexikon, det vill säga ordförrådet, finns i höger medan grammatiken ligger till vänster. Det låter innebär att all språkbehandling är ett aktivt samarbete mellan hjärnhalvorna, som aktiverar båda sidors egenskaper.

Sen tänker jag att icke-verbaliserade tankar och känslor borde finnas till höger, och att själva verbaliserandet innebär att man kör dem genom vänstra hjärnhalvans grammatiska/analytiska schema. Förvisso måste vi ju också använda vårt lexikon för att sätta ord på saker, men ordförrådet i sig hjälper ju inte, om vi inte kan binda samman språket.

Mycket spännande för en språknörd att fundera på…)