”Eget beröm luktar illa” hette det förr, men det tänker jag strunta i idag, så ni får antingen låta bli att läsa eller hålla för näsan. Idag tänker jag berömma mig själv så mycket jag bara orkar.

En sak jag gillar med mig är den där superkraften som jag skrev om för lite sen. Att jag förvisso är en ängslig själ och rädd för en massa saker – men jag gör det jag vill och tror på ändå. Lite samma sak är det med det här att ge sig på nya saker, saker man inte tycker att man ”kan”. Jag tycker att det är dödsläskigt – men jag gör det ändå, baföratt.

Ingen ängslan ska komma här och diktera vad jag ska göra och inte.

Jag har redan antytt, men egentligen inte sagt så mycket mer om saken, att jag går en teckningskurs just nu. Jag har tänkt på det länge, att jag skulle vilja lära mig rita eller skissa. Framför allt sådär on the fly som vissa så kallade ”urban sketchers” gör, när de ställer sig i ett gathörn med en ritbok och en flink penna och på fem minuter förevigar gatuscenen framför sig. Ge dem två minuter till och skissen är i färg.

Sjukt imponerande, älskar det. För mig behöver sådana skisser inte ens vara vackra, eller ”perfekta”, tvärtom – perfektion nästan stör. De ska se snabba och flyhänta ut, några skeva och småslarviga linjer ger bara en skön karaktär.

Jag har nog alltid velat kunna rita. Är ju liksom uppvuxen i en illustrationsateljé, så det har alltid funnits där. Tecknade bilder. Skisser. Papper och akvareller. Penslar och pennor. Men det kändes aldrig självklart som skrivandet för mig. Och så var det liksom pappas grej, inte min. Så jag släppte det. Höll mig till det jag redan var bra på. Ord går ju också att måla med.

Men någonstans i bakhuvudet har jag nog alltid velat ändå. Och idag upptäckte jag att jag kan.

Jag åkte till mitt favoritcafé och beställde in en kaffe och en flaska mineralvatten. Kaffet hann bli kallt innan jag tog mig tid att dricka det, men vad gör man inte för konsten? Jag hade ju viktigare saker för mig!

Dan Price, som jag skrivit om tidigare och som är kompis med en av huvudlärarna på teckningskursen, lär ha sagt ungefär att teckna går ut på att rita en form, och sen formen bredvid, och formen bredvid den. Och så håller man på tills det är klart.

En rätt skönt pragmatisk syn på tecknandet – och ungefär det jag tänkte när jag började försöka skissa ner interiören på caféet idag. En vinkel här, en linje där. En ellips här och en skugga där. Tills jag hade åstadkommit den där skissen.

Och ni får tycka vad ni vill, men jag är själv grymt imponerad. Jag hade ingen aning om att jag kunde göra något sådant. Visst – alla strecken är inte vare sig räta eller raka. Men de flesta funkar.

Det kändes stort, jag trodde verkligen inte att jag kunde. Jag menar – jag ritar ju inte, har inte gjort sedan jag var tvungen, på högstadiet eller när det var. I höstas började jag prata om att rita, men då menade jag mest såna där zentangle-grejer, mönster och krumelurer som avkoppling. Det här är nåt annat. Sätta sig på en stol med papper och penna, titta på hur något ser ut och sen rita ner det på pappret – det har jag nog aldrig gjort.

(De här skisserna hörde till förra veckans hemläxa, då temat var att dokumentera vardagen. Här har jag hemfallit en del till min sedvanliga hemmaplan, skrivandet. Den här veckan tänkte jag försöka låta bli att skriva så mycket… Hm. Fan tro’t. 🙂 )

Nu ska jag dessutom förtydliga två saker vad gäller kursen:
1) Kursen började för en (1) vecka sedan.
2) Det är inte den sortens kurs där man får lära sig perspektiv och tekniker och liknande, utan mer en ”kom igen nu, ut och rita med dig”-kurs. Teknik är med andra ord det jag fortfarande saknar.

Å tredje sidan är teknik det som är bland det enklaste att skaffa sig.

(Mitt kaffe, det som hann kallna, och mineralvatten. Akvarell.)

Jag ser mycket väl skevheterna och skavankerna i mina bilder. Jag har som sagt bara hållit på med det här en vecka, så det stör mig inte. Däremot ser jag saker jag tycker om. I akvarellen ovan gillar jag skuggor och reflektioner i glaset – jag har inte fått till dem överallt, men här och där funkar det. Och att jag tänkt på att bryta den varma färgen på kaffet med skuggor i blågrönt. Instinktivt, men fan – det funkade ju!

Ingen är mer förvånad än jag över det här. Förvånad, men glad!